Första delen kan läsas här.

 

Den 27 juni ska hon dö av Nathalia Erlgren

 

Varje dag gick hon till skolan själv. Skolan låg uppför en kulle och på dagen, exakt en månad innan hon skulle dö, så mötte hon en tjej i samma ålder som henne som gick i motsatt riktning. Tjejen var med största sannolikhet påväg mot en annan skola, den som låg nedanför kullen, in på en stig längs ån och så skulle hon vara framme. Alexandra hade egentligen ingen aning men hon antog. Kände inte igen flickan trots att de ibland hade sammanslagningsdagar med den andra skolan, ibland hade de turneringar där de spelade brännboll mot varandra. Samtidigt brukade Alexandra aldrig delta speciellt aktivt i dessa dagar så hon hade likväl kunnat missa tjejen. Hon såg ledsen ut, mötte inte Alexandras blick. Om trettio dagar skulle Alexandra dö, hon behövde inte längre vara blyg för världen, världen bekom henne, inte längre, tänkte hon.

 

”Hej”, sa hon innan hon riktigt hann tänka efter.

 

Flickan tittade upp, hon hade långt svart hår som var sådär tjockt att det säkert gjorde många andra tjejer avundsjuka. Hennes ögon glittrade när hon såg på Alexandra.

 

”Hej”, svarade hon och log.

 

Hela skoldagen kändes lättare efter de korta sekunderna då flickan hade lett mot henne. Hon inbillade sig att hon fått henne att må lite bättre, hon projicerade sitt eget liv på tjejen och tänkte att hon hjälpte henne att få en lite bättre dag. Utan att Alexandra märkte det så blev effekten tvärtom, genom att räcka ut en hand mot en främling så kände hon sig bra. Så bra som man kan känna sig när man har trettio dagar kvar att leva.

 

Hennes skola var uppdelad i tre korridorer: blå, röd och grön. Skåpen i respektive korridor var målade i samma färg som namnet. Väggarna var i mörkrött tegel. En mörk skola, mörk och smutsig och med alldeles för få fönster. Det fanns innergårdar mellan korridorerna, dit var det fönster för att det skulle komma in ljus men man fick inte gå ut dit. Det fanns en rastgård men det var mest bara asfalt och det var nästan aldrig någon där. Inga utom rökarna gick ut på raster, rökarna som gömde sig bakom en mur och trodde att de var coolast på skolan, ville att andra elever skulle se dem smyga upp dit samtidigt som de hoppades att ingen skulle ringa deras föräldrar, iallafall hälften av dem. Den andra hälften hade inga föräldrar som brydde sig. På lunchraster och håltimmar så hängde alla i korridorerna. Gick runt, runt mellan de olika avdelningarna. Man kunde sicksacka genom skolan eller gå rakt, man kunde välja en korridor och bara gå som en ring runt den, med förhoppningen att möta den man var kär i eller vad annat man nu var på jakt efter, någon händelse påvägen som trängde bort tristessen. Alex var inte kär i någon, det finns ingen plats för sånt när man ska dö.

 

Just den här dagen var det torsk med panering till mat. Hon åt med några andra från klassen, hon var inte mobbad, hon var ensam i ett rum fullt med folk. Hon tog väldigt lite mat. Väl på sin plats så skar hon upp maten till små bitar, rörde ihop fisken med potatismoset. Stoppade en liten tugga i munnen när hon såg att andra såg henne. Rörde ut maten på tallriken så att det såg ut som att hon ätit massor och lämnat litegrann bara. Drack vatten ur det räfflade plastglaset. Iskallt vatten som hon kände hela vägen ner i magen. Kylan, den tomma magen. Hon skulle dö om trettio dagar men det hade blivit en sport att äta så lite mat som möjligt, en sport som hon ogärna slutade med. Sedan bulimihistorien gick åt helvete något år tidigare så hade hon hittat detta. Ett helt nytt sätt att leka med maten, ett sätt som hon gissade att hennes mamma skulle reagera mer på än när hon lekte med maten som barn. Men hon reagerade inte för hon märkte inget, under det senaste året hade tiden bara gått och hon hade kommit undan med så mycket självsabotage att hon knappt kunde tro det själv. Alla lever i sin bubbla, ingen vet egentligen vad den andra gör. När Alexandra kom hem från skolan så rostade hon fortfarande två mackor, bredde dem noggrant med smör och la på ost. Såg till att det var smulor på diskbänken så att det skulle synas att hon ätit, så att hennes mamma eller Roger skulle gnälla på henne om att städa undan efter sig. Sen satte hon sig på sitt rum och delade sönder mackan i små, små delar. La den i en plastpåse, knöt en knut och sen slängde hon den i soptunnan, tryckte ned den en bit för att den inte skulle upptäckas. På kvällen åt hon oftast lite flingor i en nästan trekantsformad skål i plast tillsammans med Roger och hennes mamma. Roger hade eliminerat allt glas från lägenheten för att bebisen inte skulle lyckas få tag i det. Det och så tyckte han att Alexandra var så klumpig.

 

Efter fisklunchen gick hon till sitt skåp, i den gröna korridoren, och plockade ut en bok som hon höll på att läsa. Bodil Malmsten skrev om sitt liv i Frankrike och hon tyckte att det var fint, Alexandra idealiserade Malmstedts självvalda ensamhet i Finistere och tyckte om hennes nästan bittra anekdoter om livet. Hon kände igen sig själv i Bodil, om hon hade fått välja själv så ville hon också bli som Bodil, leva i en egen bubbla som inte var fylld med hål. En bubbla av liv, det Alexandra inte hade, hon skulle snart dö. Hon satte sig i hörnet, där hon kunde se alla gröna skåpen från ena sidan och där hon också hade överblick över toaletterna. Lite längre bort satt ett gäng från parallelklassen. En av tjejerna höll hand med sin pojkvän, hon hade huvudet lutat mot hans axel. De pratade om lite allt möjligt och Alexandra lyssnade lite halvt. Hon gillade att vara en fluga på väggen. Kände sig nästan inte på riktigt när hon satt där. Ibland kunde hon få höra så intima konversationer, det var som att folk inte såg henne när hon satt där fast hon var fullt synlig. Kanske skulle det vara såhär att vara död, kanske skulle hon återigen bli flugan på väggen. Plötsligt börjar de stöka lite där borta. Killen som håller sin flickvän i handen sitter med ryggen mot skåpen. Mitt emot honom sitter en annan kille i gänget och har ryggen mot väggen. De har satt sina fötter mot varandra och tävlar om vem som är starkast, vem som ska kunna räta ut benen och därmed tvinga motståndaren att helt ge vika med sina ben. De retar varandra och tar i allt vad de har. Tjejen har inte längre huvudet mot pojkvännens axel. Kampen om vem som är starkast pågår i kanske fyrtio sekunder, sen händer något. Istället för att en av killarna ska ge upp eller helt enkelt förlora så flyttar sig istället skåpen. Hela skåpsraden flyttar sig flera centimeter och det hörs ett högt gnissel när alla skåp dras över golvet. Killarna slutar med sin styrkeutövning i chock. Ut under skåpen rasar det pennor, sudd och papper, det rasslar i skåpen. Allas ögon är uppspärrade, inklusive Alexandras.

 

”Vad fan?!” säger någon.