"Berättare" del 3
De tidigare delarna kan läsas här och här.
 
Del 3
 
 
Vår protagonist ställer sig upp för att skaka liv i benen som har börjat somna. Hon gnuggar sig om svanskotan och sträcker ut ryggen tills den nästan böjs bakåt, sedan står hon stilla en stund och lyssnar efter bussen som aldrig kommer. Det är inte dags för henne att börja gå ännu, men om bara någon minut kommer hon att besluta sig för att det är lika bra att gå hem. Bussen är en kvart försenad, det är inte helt ovanligt men i såna här trakter är det ett tecken på att det kan bli en mycket längre försening. Och dessutom är det inte så långt hem, fyrtiofem minuter kanske, och hon vet precis hur hon ska gena för att få ner tiden till max fyrtio minuter. Hon kommer tänka att busshållplatserna ligger ganska nära varandra, kanske kommer hon hinna till nästa hållplats i tid med bussen. Eller så får hon helt enkelt gå hela vägen. Det spelar egentligen ingen roll.
 
Men hon kommer inte att gå hela vägen. Hon kommer hinna ett hundratal meter innan hon möter tre män i tidiga tjugoårsåldern, samtliga kraftigt berusade. Som om världen bara har beslutat sig för att de ska dyka upp just nu, just här. Ett ogenomtänkt beslut av en värld som inte bryr sig om varför den gör saker. Den bara gör för att den måste, för att det är vad den gör. Som jag berättar, som ni läser, som vår protagonist dör. Det är helt enkelt vad vi gör.
 
De tre männen kommer nå fram till henne och blockera vägen. De kommer tvinga in henne i ett slags spegellek, där alla hennes rörelser följs av dem. Ta ett steg åt vänster, de kliver åt höger. Ta ett steg åt höger, de kliver åt vänster. Det kommer bara pågår i några sekunder, men för henne kommer det kännas som en smärre evighet. Hon är inte ovan vid att möta människor på väg hem, varken fulla eller nyktra, men hon har aldrig varit särskilt förtjust i att möta de allra fullaste. Trots det kommer hon finna ett slags lugn i att hon vet – för ja, hon vet – att de aldrig skulle göra någonting mot henne. Inte på riktigt. De jävlas en stund, sedan går de vidare. Det är så det ska ske, det är så det alltid har skett. Ingenting allvarligt händer bara för att man träffar fulla människor.
 
De här tre människorna är undantaget hon har glömt att räkna med. Det här är sista gången hon möter fulla människor. Det här är de tre sista människorna hon någonsin kommer träffa. De kommer ta tag i henne och dra med henne ut på gärdet, där de kommer slänga ner henne i det höga gräset. Hennes ryggrad kommer att slå emot en sten, eller en hård grästuva, eller torkad lera, eller någonting, vad som helst, och hon kommer att skrika till av smärta. En av männen kommer slå henne över kinden och väsa åt henne att hålla käften, nu håller hon käften, annars jävlar. De kommer slita av henne byxorna, trosorna, hennes hjärta kommer att slå så hastigt att det känns som att det ska pulvrisera hennes bröstkorg. Och när hon hör en av männen säga någonting om en kondom kommer hennes blod att bli till is.
 
Under akten kommer hon vara helt stilla. Hon kan inte röra sig, hon kan inte kämpa, det enda hon kan göra är att ligga där, paralyserad av skräck, tårar forsar nedför hennes kinder men hon vågar inte, kan inte ens om hon skulle våga, göra ett ljud. Hennes andetag kommer vara korta, för små för att få in ordentligt med luft, men tillräckliga för att hon ska vara vid medvetande hela tiden. Känna varje del av smärtan som börjar i hennes skrev och tycks sprida sig genom hela hennes kropp. För ett ögonblick kommer hon att glömma bort vem hon själv är. Det här är inte hon, det är vem som helst men inte hon. För sånt här händer inte henne, bara andra. Det är hemskt när det händer andra, men det händer i alla fall inte henne.
 
Men det gör det. Och någon gång under våldtäkten – för om jag ska vara er berättare tänker jag i alla fall visa er respekten ni förtjänar, och inte försköna eller måla bilder med eufemismer – kommer hon höra att bussen har kommit ikapp henne och kör förbi på vägen. Men hon vågar inte ge ifrån sig några ljud. Mannens hot har bara blivit ännu mer påtagligt för varje sekund som hennes kind blir mer och mer öm.
 
Männen kommer att turas om, men de blir färdiga snabbt. Det är över på bara några minuter. För vår protagonist spelar tid inte längre någon roll, men vi kan i alla fall söka skydd och tröst i de små detaljerna, även om jag inte vet om vi förtjänar något av det. Efteråt hör hon dem skratta. Hon kommer ligga kvar, hennes ögon är hårt slutna, hennes händer griper kring gräset, som om hon försöker hålla sig från att falla ner i en avgrund. Hon hör ryggdunk, hon hör ett skämt hon inte uppfattar. Sedan tystnad.
 
I tystnaden som följer kommer hon att andas ut. Det är över nu, kommer hon tänka. Det är det viktiga, det är i alla fall över. Och hon kommer att försvinna. Under hela tiden som våldtäkten har pågått har hon varit plågsamt medvetande om allt som händer henne, men så snart det är över, när männens skratt har tystnat, låter hon sig själv försvinna ner i mörkret. Det sista hon kommer tänka innan hon förlorar medvetandet är att det är varmt ute, hon överlever. Hon måste bara få sova en stund.
 
Sedan kommer sparkarna. De kommer att bli vad som väcker henne igen. I tystnaden där vår protagonist fann sin trygghet kommer männen att ha beslutat sig för att de inte bara kan lämna henne. De har redan gått så långt, det finns bara en gräns till de behöver passera. Rationaliseringsprocessen kommer att vara kort. Deras överlevnadsinstinkt kommer att få övertaget snabbt, och det enda som kommer att spela roll för dem är att inte åka fast. Tjejen, hon är redan förbi ändå. Någon av dem kommer att peka på blodet som rinner ur hennes huvud. Hon måste ha slagit sönder bakhuvudet mot marken. Han kommer att viska till sina kompisar att hon ändå är död, de måste bara hjälpa henne över. Som en påkörd fågelunge.
 
Och liksom med en påkörd fågelunge kommer de att sparka, och stampa på henne. Den första sparken kommer att träffa henne över brösten. Om det var siktet eller inte kan jag inte svara på, men skosulan kommer att riva sönder hennes tröja, slita upp hennes hud, och nu kommer hon inte längre kunna vara tyst. Alla de skrik hon inte kunde ge ifrån sig under våldtäkten kommer lämna henne på samma gång, i en kakafoni av panik och rädsla och avsky. Lungorna kommer att tömmas helt. En av männen kommer att sparka henne över halsen, skrika åt henne att vara tyst, att hålla käften, att bara låta det hända, och i hans röst kan vi höra paniken. Paniken för att bli påkommen. Kanske ångest. Kanske ångrar han sig. Kanske önskar han allt ogjort nu när det är över. Det spelar ingen roll. Vad som kommer hända kommer hända. Han kommer att dra sitt strå till stacken och han kommer att vara en av gärningsmännen bakom tjejens död. Bakom våldtäkten som ledde upp till det.
 
Inget i hela världen kommer att kunna ändra på det.
 
Vår huvudperson kommer ligga blodig medan sparkarna träffar hennes kropp. Det kommer inte vara förrän hon känner att hennes kläder klistrar sig fast vid hennes kropp, hur blöta de är, som hon förstår hur mycket hon faktiskt blöder. Och i samma ögonblick kommer hon också att förstå att det finns ingen som kommer rädda henne nu. Hon kommer att dö ikväll.
 
Jag önskar att jag kunde säga att det kommer vara ett dystert men vackert ögonblick då hon accepterar sin egen dödlighet, men det kan jag inte. Det kommer vara ett ögonblick fyllt av den renaste skräck hon någonsin har känt, en panik som hade fyllt henne med tillräckligt adrenalin för att åtminstone kunna göra motstånd, vore det inte för att hennes kropp redan är skadad bortom all återvändo. Och det kommer att vara smärta. Mer smärta än vad jag kan önska min värsta fiende kommer att fylla den fjortonåriga tjejens kropp ikväll, i det eviga ögonblicken innan hon till slut drar ett sista, brännande andetag. Hennes tårar kommer att blandas med blodet som täcker hennes ansikte, tvätta hennes ansikte i två perfekta kanaler som löper från ögonen nerför tinningarna, ner i jorden. Annars kommer det bara vara blod. Tänder som har slitit sig igenom läppen. En bruten näsa. Svullna ögon. Spruckna ögonbryn. Kinder som har rivits upp av kängor.
 
När de till slut är färdiga med henne kommer de att släpa henne i benen och slänga ner henne i ett dike, innan de försvinner in i natten igen, lika hastigt som de dök upp. Imorgon kommer de att vakna upp i sina sängar och fortsätta leva sina liv som om ingenting hade hänt. Kanske kommer de att känna skuld, men skuldkänslor gör ingen skillnad. Deras skuldkänslor kommer aldrig att kunna förändra deras handlingar. Insidan spelar ingen roll när utsidan har våldtagit och sparkat ihjäl en fjortonåring.
 
Och diket kommer att vara platsen där hon dör. Där hon drar sitt sista andetag innan hon försvinner in i tomheten. Inget paradis väntar på henne på andra sidan, ingen himmel där hon kan finna frid, bara evig glömska. Och i sitt sista ögonblick kommer hon inte att kunna urskilja någon annan känsla förutom rädsla. Rädslan för döden. Rädslan för att försvinna. Rädslan för att det här är på riktigt. Det händer. Och det händer henne.
 
Det finns ingen anledning. Inget budskap att hitta. Inget läxa att lära sig. Det finns bara en fjortonårig tjej som inte vet om den där tjejen hon är kär i besvarar känslorna, som blir slagen halvhårt på armen av sin syster och som drar opassande skämt ibland.
 
Och ikväll dör hon.
 
Men än så länge har inget av det här hänt. Än så länge är det fortfarande några minuter kvar. Hon sitter fortfarande i busskuren och väntar på bussen som aldrig verkar komma och, kära läsare, det är här jag väljer att lämna er. För även om allt som händer är oundvikligt, finns det ingen mening för oss att uppleva det igen. Det kommer hända och vi kan inte göra något för att rädda henne, men det är vår rättighet som berättare, som läsare, att alltid finna trygghet i att det inte har hänt ännu. Vi kan alltid bläddra tillbaka, börja om, låtsas att världen är mer välordnad, även när bevisen talar för motsatsen.
 
Så jag lämnar er där vi började.
 
En ung tjej sitter i en busskur vid en ödslig väg, och just nu är allting precis som det ska vara.
 
Slut
"Berättare" del 2
Första delen finns här.
 
Del 2
 
Vår protagonist, vår älskade tjej som är lätt att tycka om, hon har på sig en grön militärjacka, trasig i sömmarna, och ett par slitna jeans. De är inte köpta i det tillståndet, men många tror att de är det, för ingen skulle väl faktiskt springa runt i jeans som var så slitna? Båda knäna är blottade, den ena bakfickan har börjat slitas upp och hänger nu från flickans bak, likt ett halvintresserat hundöra. Men hon gillar jeansen, trots alla hål och sömmar som har börjat rivas upp, och trots att hon har råkat trampa på benens kantsömmar med hälen lite för många gånger, och att de nu har slitits upp och hänger från jeansen i trådar som brukade vara vita och jeansblåa, men som nu mest bara är gråa av att ha trampats i grus och lera och smuts så många gånger. Men det är vad det är, om man frågar henne. De är snygga och sköna i alla fall, även om de inte sitter särskilt bra på henne, varför hon alltid måste stanna upp efter några steg för att dra upp byxorna. Någonting som hennes vänner brukade störa sig på, men nu har lärt sig leva med. Skulle man testa vännerna idag skulle de veta precis hur många steg som krävs, och det händer att de till och med stannar upp innan hon själv gör det, för att de vet att det är dags.
 
I flera år efter ikväll kommer de fortfarande stanna upp ibland för att hon ska kunna dra upp byxorna, innan de ännu en gång påminns om att hon inte längre finns hos dem. Det är såna detaljer som aldrig försvinner. De sitter i musklerna, de är invävda i ens DNA, och de släpper aldrig taget. Ett musikstycke som alltid får dig att gråta, trots att du inte längre minns varför. De exakta rörelserna för att lösa en Rubiks Kub. Eller din nära vän som alltid måste dra upp byxorna.
 
Och vår protagonist gillar sina byxor. Och sin militärjacka. Och sitt länkarmband som hon aldrig tar av sig, och den där tungpiercingen som hon inte har än men som hon ska fixa när hon blir arton och hennes mamma inte längre kan stoppa henne. Och tatueringen hon ska göra i samband med piercingen. Hon vet inte vad det ska vara än, eller var den ska sitta, men hon vet att hon ska tatuera sig. Inte något stort, eller på en plats som syns. Bara något. Bara något som hon alltid kommer bära med sig, vad som än händer. Som kommer sitta där med henne livet ut, en stund in i döden tills kroppen har förmultnat. Något som hon kan se på i framtiden för att tänka, ”Fan vad dum jag var” eller, ”Jag saknar den tiden” eller, ”Satan vad roligt vi hade” eller någon av de andra tusentals klichéerna man ska tänka när man ser tillbaka på sin ungdom.
 
Tankar som man tar för givet att man kommer få tänka en gång i framtiden.
 
Och hon tar mycket för givet. Men det är okej. Hon är fjorton, fyller femton om tre dagar, och är därmed i en perfekt ålder för att ta saker för givet. Hon ska inte behöva leva under antagandet att allt kan tas ifrån henne i ett ögonblick av ren skräck. Även i dessa situationer, då det faktiskt är vad som kommer hända. Att ta saker för givet innebär att man finner trygghet i sin tillvaro. Det är en positiv egenskap att kunna finna trygghet, för världen tycks så ofta kämpa för att vi ska känna oss otrygga. En trend som jag, som er ödmjuke berättare, tyvärr också bidrar till i den här novellen. Men att ta saker för givet är att trotsa det, att säga att trots all skit tänker jag finna trygghet i de bra sakerna i mitt liv. Och kanske gör det att fallet blir högre, att smällen blir hårdare, när de saker man finner trygghet i tas ifrån en, men det gör det inte sämre, inte mindre viktigt, att ändå kunna ta dem för givet.
 
Saker som det där leendet från den söta tjejen i klassen, hon som man ibland faktiskt tror besvarar ens känslor. Eller ett halvhårt slag på armen från en syster. Eller ett kvävt skratt från en vän som inte är helt beredd att erkänna att vad man sa faktiskt var roligt.
 
Det är även okej att ta för givet att man alltid ska kunna le mot den där tjejen med lite krokiga tänder och militärjacka, hon som alltid blir generad när man pratar med henne. Eller att man ska kunna slå sin lillasyster halvhårt på armen när hon säger någonting korkat, eller spydigt. Eller att man alltid ska kunna kväva ett skratt, när en nära vän säger någonting som inte riktigt är okej, men som man motvilligt måste erkänna faktiskt var roligt.
 
Vi har tur, kära läsare. För oss finns vår protagonist alltid här. När ni når slutet av novellen kan ni bläddra tillbaka till början, låtsas att vad som hände inte hände och kanske hoppas på att jag berättar den annorlunda nästa gång ni läser. För oss är hon odödlig, även om hennes odödlighet också gör att hon måste dö på nytt varje gång ni läser novellen, varje gång någon läser den för första gången. Vi får lära känna henne gång på gång på gång på gång. Mötas igen i busskuren. Vi ser henne, men hon ser inte oss.
 
För hennes vänner, för hennes familj, för henne själv, är och förblir hon fullständigt dödlig. Och om bara några stycken kommer vi att nå scenen där hon dör. Jag varnar er nu, kära läsare, läs vidare om ni vill men det kommer att hända. Och väljer ni att inte göra det kommer det, som jag sagt, ändå att hända. Novellen är skriven med eller utan din assistans.
 
Men jag vill ha sällskap. För utan er, kära läsare, är mitt syfte som berättare helt försvunnet. Utan er finns här bara jag och tjejen, fast i en evig cirkel där jag vet allt som kommer hända henne utan att jag kan göra något för att stoppa det från att hända. Utan att jag ens får bry mig om vad som händer. Det enda jag får göra är att berätta, fortsätta berätta, aldrig sluta berätta. Gång på gång dör tjejen, gång på gång berättar jag. Och aldrig får jag ändra på detaljerna, aldrig får jag ens göra slaget lättare genom att lova er, kära läsare, att hon kommer att vara tillfreds när hon dör. För det kommer hon inte. Hon kommer vara rädd. In i sista ögonblicket kommer hon att vara paniskt rädd. Hon kommer dra ett sista, brännande andetag, ett försök till ett skrik som aldrig når ut, och innan luften ens har lämnat hennes lungor kommer hon att vara borta.
 
Det är min skyldighet att berätta det och jag accepterar uppgiften utan att beklaga mig. Det enda jag begär för besväret är lite sällskap.
 
Ännu har hon tjugosju minuter kvar i livet. Och det tar mig emot att behöva säga det här, men om elva minuter kommer hon att bli tvingad att ha sex för första gången. Och arton minuter efter att våldtäkten och misshandeln har börjat drar hon sitt sista andetag. Det sista hon hör är sin egen gråt och de alltmer avlägsna skratten från de som orsakade hennes död. Under natten kommer hennes mobil att vibrera och vibrera utan att hon kan svara.
 
Det första samtalet kommer klockan tolv. En kvart efter att hon har dött. Det är hennes mamma som ringer. Hon har vaknat och gått upp för att kolla så att hennes dotter har kommit hem och när hon ser att hon inte ligger i sin säng blir mamman först arg. Men när dottern sedan inte svarar blir ilskan till rädsla. Sedan ångest. Sedan panik. Samtal efter samtal går obesvarade. Hon väcker tjejens pappa som först försöker lugna henne, men som hela tiden har den där gnagande känslan i bakhuvudet. Något är fel. Deras dotter svarar alltid, hon kommer alltid hem när hon säger att hon ska göra det. Om något är hon snarare provocerande lätthanterlig. De turas om att ringa dottern men hon svarar aldrig, och de börjar bli oroliga på riktigt. Pappan ska just ringa polisen från sin mobil när systern kommer ner från sitt rum, gnuggar sömnen ur ögonen bara för syns skull, trots att hon har legat vaken hela natten och sett på en av alla de TV-serier hon följer. Vi vet vad som följer. Hon skrattar bort föräldrarnas oro, men håller sig ändå vaken med dem. Kanske känner hon på sig att någonting inte riktigt står rätt till, kanske vill hon bara inte lämna dem ensamma. Hon lugnar sin pappa, berättar för honom att det inte är någon fara, de behöver inte ringa polisen än, hon är inte försvunnen, hon har bara inte kommit hem. Hon kramar sin mamma, säger med ett leende att hon ju också kom hem sent om nätterna, ibland kom hon aldrig hem.
 
Hon säger, ”Hon har bara råkat somna hemma hos någon.”
 
Hon säger, ”Det är ingen fara.”
 
Och hon fortsätter betrygga dem hela natten, vaka över dem, upprepa samma fraser som om de vore mantran, ända tills solen går upp och hon ändå måste erkänna för sig själv att hon börjar känna sig lite orolig. För hon vet någonstans att hennes syster inte är den hon var. Hennes syster är inte ute hela nätterna. Hade hon varit det så skulle hon också vara den som ringde för att berätta det innan föräldrarna somnade. När hemtelefonen väl ringer, tidigt på morgonen, är det den äldsta dottern som svarar, irriterad och redo att skälla ut sin syster, skulle det vara hon som ringer, för att hon har hållit hela familjen vaken. Och ett ögonblick senare raserar hela hennes värld samman.
 
Men än så länge har vår protagonists mobil inte ringt en enda gång. Ännu sitter hon i busshållplatsen och väntar på en buss som har blivit försenad av orsaker jag inte känner till, och ännu ligger föräldrarna och sover lugnt och systern ligger på sitt rum på övervåningen och ser på sin TV-serie. Allt är okej än så länge, precis som det ska vara. Och det finns fortfarande en chans att ingenting kommer hända.
 
Men det kommer det.
 
Avslut kommer ...