Ett inlägg om när livet händer (eller: Varför det är viktigt att kunna stänga av)
Det var länge sedan jag skrev nu. Inte bara här på bloggen, som har legat i dvala den senaste tiden, eller på vår Instagram, där Nathalia har fått dra det tunga lasset de senaste veckorna, utan även på mitt nuvarande bokmanus, som jag inte har öppnat mer än en handfull gånger sedan mitten av februari. Det finns flera anledningar, vissa mer legitima än andra, men alla kan egentligen sammanfattas i två huvudsakliga anledningar: 1) Livet hände, vilket fick mig att prioritera bort skrivandet en liten stund, och 2) Jag kände helt enkelt inte för det.
 
Det är den andra punkten jag vill fokusera på - Jag kände helt enkelt inte för att skriva. Så jag slutade. Tog en paus. För första gången i mitt skrivande liv -- vilket lätt kan omformuleras till första gången i mitt självmedvetna liv -- slutade jag helt att skriva.
 
Det har funnits perioder tidigare då jag mest har suttit och stirrat på ett tomt dokument på datorskärmen eller lagt mer tid på att hitta låtar till min redan alldeles för långa Spotify-spellista än på att faktiskt skriva någonting av värde och det har ibland gått veckor, månader, år utan att jag har fått ur mig så mycket som ett ord jag har kunnat göra någonting av värde med, men jag har alltid envisats med att fortsätta. Även när jag inte har skrivit har jag alltid tänkt på att skriva, alltid försökt rädda mina stagnerande bokmanus i huvudet, försökt hitta lösningar på problemen. När jag har legat för att sova har jag vänt mig till scener ur mina böcker som bakgrundsbrus för att kunna somna. Under samtal med vänner har jag i bakhuvudet snappat upp meningar, ibland hela konversationer, för att ha med i en bok någon gång i framtiden. Så länge jag kan minnas har det inte gått en dag utan att jag i alla fall har tänkt på skrivande, utan att jag har öppnat något av alla halvfärdiga utkast jag har på datorn och stirrat mig blind på dem, skrivit ibland, ibland inte lyckats skriva något alls.
 
Tills nu. Det här var första gången som jag slutade helt. Det var aldrig planen och det är först nu i efterhand som jag inser att det är vad som har pågått under de senaste månaderna, men när jag ser tillbaka på den sista tiden kan jag istället inte minnas när senast jag ens funderade över vad som skulle hända i mitt pågående bokmanus. Eller, för den delen, vad jag hade för ämne att skriva om till bloggen. Eller när senast jag hade någon lust att sätta mig ner och faktiskt se vad jag kunde få ur mig.
 
Jag tror ärligt talat att det var bloggen som blev den avgörande faktorn. Efter att ha behövt kliva in i rollen som den reflekterande, introspektiva Kim som lyckas med konsstycket att vara en exakt kopia av mig och helt väsenskild på samma gång, efter att ha behövt lägga fram alla mina tankar om skrivande månader i ända, blev det helt enkelt nog för mig. Jag började bli illamående av mina egna tankar, fick kräksmak i munnen varje gång jag skulle skriva något nytt, och jag kände hur halmstråna jag ständigt greppade efter för att klättra upp från stupet lossade från marken ett efter ett. Nästa stopp: Fritt fall rakt ner i asfalten.
 
Så jag tog en paus för att inte börja hata mig själv. Självförakt må vara en uppfriskande accessoar men när du syr en hel kostym av det börjar folk genast ifrågasätta vad fan du håller på med. Och när jag tog min paus hade jag nästan sytt klart en rock till min redan alldeles för stora kostym. Eller, för att uttrycka mig mindre pretentiöst, det var helt enkelt dags för mig att ta ett uppehåll. Även om jag inte fattade då att det var vad jag gjorde. Och under de senaste månaderna har jag inte ens saknat att skriva.
 
Tills idag. När jag för första gången satte mig ner, öppnade ett nytt dokument, och skrev. Det gick sådär till en början. Jag var ringrostig. Första sidan på vad det än är jag skriver på nu behövde omarbetas säkert tjugo gånger innan jag blev nöjd med den. Andra sidan tjugo gånger till, och när jag väl hade skrivit två sidor insåg jag snabbt att jag behövde börja om från grunden för att jag, under redigeringen av mina två sidor, redan hade tappat den röda tråden helt och hållet. Men sakta men säkert började jag känna av det igen, något jag inte känt på flera år. Känslan av att skriva bra, av att inte stanna upp hela tiden för att börja ifrågasätta allt jag skriver, granska varje mening tills den blev perfekt. Att bara skriva, skita i resultatet, bara skriva för att det är vad man känner att man måste göra.
 
Det tjatas så mycket om att man ska uppnå si eller så många ord per dag. Det är inte hälsosamt. Särskilt inte för den aspirerande, den opublicerade. Ja, arbetsmoral är viktigt även i ens hobbyer, men arbetsmoral som inte producerar kvalitet är helt jävla meningslöst. Arbetsmoral som gör att du skriver sämre är helt jävla värdelöst. Och att ta pressen som redan finns i arbetslivet, pressen att hela tiden prestera, att aldrig sluta prestera, och ta in den i vårt privatliv också, kan inte sluta i annat än ren jävla katastrof.
 
Skriv så mycket som funkar för dig. Skriv tvåtusen ord per dag om det är strukturen du behöver för att producera något av värde, men skriv då i första hand för att du vill skriva, inte bara för att slå ut de där förbannade orden. Och sekunden då du inte längre vill skriva ...
 
Okej, såhär ... Allt jag säger är att det är rätt soft att ibland kunna träffa sina vänner utan att hela tiden känna ett behov av att skriva in dem i sina böcker. Det kan vara värt att prova. Vem vet? Du kanske gillar det.
 
Allt gott.

/Kim
Att drömma i hemlighet är att dränka sin dröm
Bloggen stod helt still förra veckan. Jag skulle vilja säga att livet kom emellan men livet kommer väl alltid emellan om man låter det. Så det ärliga svaret är ju att bloggen inte prioriterades från någon av oss. 

Vi startade den här bloggen i januari för att skapa en gemenskap. Med ambitionen att vara den där skrivarvännen som någon av er som läser kanske behövde. För att skriva ensam i mörkret kan ofta leda till att skrivandet dör ut, därav namnet skrivardöden, vi ville vara tvärtom. 

Det som jag inte tror att vi insåg i proccessen var hur mycket det skulle ge oss. Och nu slutar jag prata i "Vi" och ser endast till mig själv, Kim får tala för sig. 

För jag har hittat den där gemenskapen som jag inte insåg hur mycket jag behövde. En salig blandning av skrivande personer. Jag träffade faktiskt en av våra följare på instagram för en kaffe och promenad häromveckan. 
 
Och det är själva anledningen till varför det är så viktigt att berätta om sin dröm, för om ingen vet om vad ens dröm är så minskar sannolikheten att den blir uppfylld. När ingen tänker på dig i rätt situation. 
 
Om jag inte hade sagt till alla på mitt jobb att jag slutade för att försöka mig på livet som skrivande person så hade jag inte blivit ihoplänkad med personen jag träffade nyligen. Om jag inte hade startat bloggen och instagramkontot så hade jag inte tvingat mig att intressera mig för andras skrivande processer och fått se och lära mig så mycket som jag gjort.

Om jag uppepå det inte hade valt att läsa den kurs i manusutveckling som jag  läser just nu så hade jag inte heller fått mycket av insikterna som jag fått genom feedback och att på riktigt läsa på om andras skrivresor. 

Sedan januari har jag gett mig tid till att vara en skrivande person, jag har pratat om det, skrivit om det, skrivit på manus och läst om andras resor. Börjat läsa böcker med författarögon istället för läsarögon, dissikera och analysera uppbyggnad och språk. 
 
Och såhär fem månader in i den här bloggen så känner jag mig så tacksam för det här utsläppet. Här får jag möjlighet att utvecklas, jag tvingar mig själv till att söka upp innehåll hit och jag utforskar mig själv. 
 
Nu är jag bara några dagar ifrån att vara klar med manuset som var nästan obefintligt när bloggen startades. Planen om att 2018 skulle vara året då jag bloggade om den här resan går enligt plan. Det kan fortfarande gå helt åt helvete och det är helt okej. Det är mer än okej, det känns bra. 
 
Jag kan dö imorgon men jag skulle inte kunna säga på dödsbädden att jag ångrar att jag inte följde min dröm
 
Mer kraft och engagemang återkommer nästa vecka, nu återgår jag in i redigeringsbubblan igen. 
Ett inlägg om att det kommer att bli okej (eller: Det är inte hela världen om det går åt helvete)
Sedan jag fick veta att Författare faktiskt var en verklig yrkestitel och inte bara någonting folk gjorde på fritiden när de inte var upptagna med sina riktiga jobb har jag velat jobba som författare. Det har varit mitt enda stadiga mål under större delen av mitt liv och om man kartlade alla val jag har fattat under livet tror jag att man tydligt skulle kunna se att de flesta på ett eller annat sätt har gjorts med det målet i bakhuvudet. Alltifrån dumma saker jag har gjort eller utsatt mig själv för i efterforskningssyfte till mitt val av utbildning och i och med det hela min nuvarande karriär som svensklärare, har gjorts därför att jag har ansett att det har varit en smart väg att gå för att en dag skriva en bok som ska kunna bli publicerad. På samma sätt som vissa personer planerar sina framtida bröllop eller börjar göra sig redo för att bli föräldrar redan i tonåren, har jag i varje stund av mitt liv förberett mig för att en dag kunna arbeta som författare.
 
Min ursprungliga plan var att jag skulle vara publicerad någon gång året då jag fyllde tjugo. När det inte gick fick jag skjuta fram deadlinen till tjugotre, det kändes som en bra ålder; under hela livet fram tills dess hade jag haft en känsla av att jag skulle dö vid tjugotre års ålder och att få sätta punkt för livet genom att publicera en bok hade gjort att döden kändes mindre skakande. Inte för att det ens behöver sägas, men som ni förstår hände det sig varken så att jag dog eller blev publicerad och deadlinen blev framskjuten ännu en gång. Nu var det tjugofem som var åldern som gällde. Tjugofem var en fin, jämn ålder för att publicera en bok. Det skulle bli året då jag till slut blev Författare med stort F och kursiv stil. Understruket och fetstilat.
 
I augusti i år fyller jag tjugosex. Fortfarande ingen bok. Tack och lov har jag inte heller dött än, något som jag fortfarande intalar mig själv kommer hända vid X års ålder, för att sedan hitta en ny dödsålder när jag väl spräcker även den deadlinen. För första gången i livet har jag inte ens skyndat in ett gammalt utkast som ligger skräpande till alla förlag jag kan hitta, i hopp om att någon ska vara intresserad av att publicera mig innan jag når min egna påhittade och helt orimliga deadline. För jag har inget utkast som jag vill ska bli det som blir min debut. Inte färdigskrivet. Och för första gången har jag ingen ny deadline att sätta. Trettio hade varit en bra ålder. Det hade förmodligen varit vad jag hade satt som deadline, om det inte vore för att jag nog inte vill göra det den här gången.
 
För det är okej. Antalet människor som får leva med sin dröm är försvinnande få till hela mänskligheten sett. En handfull lyckliga själar, som garanterat egentligen är precis lika olyckliga som alla vi andra, vare sig de får leva ut sin dröm varje dag eller ej. Kanske rentav därför att de faktiskt får leva ut sin dröm varje dag. Kanske är det okej att inte göra det. Kanske är det rentav att föredra. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag faktiskt är okej med det nu. Jag är okej med att jag missade ännu en deadline. Och jag är okej med att jag inte har blivit publicerad ännu.
 
Eller, för att uttrycka det som jag aldrig har velat eller vågat eller förmått uttrycka tidigare: Det kommer att bli okej även om jag aldrig blir publicerad. Det kommer att vara jobbigt, det kommer att vara en del av mig -- en stor del, ärligt talat -- som aldrig kommer kunna finna ro om det inte händer, men det kommer att vara helt okej ändå.
 
För om jag stannar upp och ser på mitt liv, det där livet som inte är mer än ett resultat av ett mål jag ännu inte har lyckats nå, måste jag ändå säga att det ser jävligt bra ut. För första gången i livet känner jag att det liv jag lever just nu skulle jag vara rätt okej med att fortsätta leva, med några smärre justeringar som egentligen inte hade gjort någon skillnad i det stora hela. För även om det aldrig var planen att jag skulle hamna där jag har hamnat, även om allt jag har gjort mest har varit för att fördriva tiden i väntan på att bli författare, är jag ändå helt okej med att fortsätta fördriva tiden. Fortsätta vänta.
 
Jag kommer inte sluta kämpa. Jag kommer aldrig sluta skriva; om det blir så att jag aldrig blir publicerad kommer jag ändå fortsätta skriva tills den dag jag dör. Varje nytt manus kommer att skickas in. Varje nytt refuseringsbrev kommer att användas som en sporre att bli bättre, att bli tillräckligt bra för att bli publicerad. För jag vet att jag har det i mig. Jag vet att jag är bra. I många avseenden är jag jävligt bra på att skriva. I några avseenden är jag till och med bättre än de flesta, är jag fullt beredd att säga utan någon som helst skam. För jag har skrivit så länge jag har levt. Det är inte en fråga om att jag inte är bra, utan en fråga om att jag inte når hela vägen fram, antingen för att det inte är vad de söker, eller för att det är någon del jag inte riktigt har blivit tillräckligt bra på ännu.
 
Och det är helt okej. För någon dag kommer jag förhoppningsvis att skriva den där jävla boken som blir min debutroman. Förhoppningsvis är det den jag skriver på nu. Men om det inte är det ...
 
Läraryrket är ändå ganska jävla ballt.
 
Allt gott.
 
/Kim