Ett inlägg om när livet händer (eller: Varför det är viktigt att kunna stänga av)
Det var länge sedan jag skrev nu. Inte bara här på bloggen, som har legat i dvala den senaste tiden, eller på vår Instagram, där Nathalia har fått dra det tunga lasset de senaste veckorna, utan även på mitt nuvarande bokmanus, som jag inte har öppnat mer än en handfull gånger sedan mitten av februari. Det finns flera anledningar, vissa mer legitima än andra, men alla kan egentligen sammanfattas i två huvudsakliga anledningar: 1) Livet hände, vilket fick mig att prioritera bort skrivandet en liten stund, och 2) Jag kände helt enkelt inte för det.
 
Det är den andra punkten jag vill fokusera på - Jag kände helt enkelt inte för att skriva. Så jag slutade. Tog en paus. För första gången i mitt skrivande liv -- vilket lätt kan omformuleras till första gången i mitt självmedvetna liv -- slutade jag helt att skriva.
 
Det har funnits perioder tidigare då jag mest har suttit och stirrat på ett tomt dokument på datorskärmen eller lagt mer tid på att hitta låtar till min redan alldeles för långa Spotify-spellista än på att faktiskt skriva någonting av värde och det har ibland gått veckor, månader, år utan att jag har fått ur mig så mycket som ett ord jag har kunnat göra någonting av värde med, men jag har alltid envisats med att fortsätta. Även när jag inte har skrivit har jag alltid tänkt på att skriva, alltid försökt rädda mina stagnerande bokmanus i huvudet, försökt hitta lösningar på problemen. När jag har legat för att sova har jag vänt mig till scener ur mina böcker som bakgrundsbrus för att kunna somna. Under samtal med vänner har jag i bakhuvudet snappat upp meningar, ibland hela konversationer, för att ha med i en bok någon gång i framtiden. Så länge jag kan minnas har det inte gått en dag utan att jag i alla fall har tänkt på skrivande, utan att jag har öppnat något av alla halvfärdiga utkast jag har på datorn och stirrat mig blind på dem, skrivit ibland, ibland inte lyckats skriva något alls.
 
Tills nu. Det här var första gången som jag slutade helt. Det var aldrig planen och det är först nu i efterhand som jag inser att det är vad som har pågått under de senaste månaderna, men när jag ser tillbaka på den sista tiden kan jag istället inte minnas när senast jag ens funderade över vad som skulle hända i mitt pågående bokmanus. Eller, för den delen, vad jag hade för ämne att skriva om till bloggen. Eller när senast jag hade någon lust att sätta mig ner och faktiskt se vad jag kunde få ur mig.
 
Jag tror ärligt talat att det var bloggen som blev den avgörande faktorn. Efter att ha behövt kliva in i rollen som den reflekterande, introspektiva Kim som lyckas med konsstycket att vara en exakt kopia av mig och helt väsenskild på samma gång, efter att ha behövt lägga fram alla mina tankar om skrivande månader i ända, blev det helt enkelt nog för mig. Jag började bli illamående av mina egna tankar, fick kräksmak i munnen varje gång jag skulle skriva något nytt, och jag kände hur halmstråna jag ständigt greppade efter för att klättra upp från stupet lossade från marken ett efter ett. Nästa stopp: Fritt fall rakt ner i asfalten.
 
Så jag tog en paus för att inte börja hata mig själv. Självförakt må vara en uppfriskande accessoar men när du syr en hel kostym av det börjar folk genast ifrågasätta vad fan du håller på med. Och när jag tog min paus hade jag nästan sytt klart en rock till min redan alldeles för stora kostym. Eller, för att uttrycka mig mindre pretentiöst, det var helt enkelt dags för mig att ta ett uppehåll. Även om jag inte fattade då att det var vad jag gjorde. Och under de senaste månaderna har jag inte ens saknat att skriva.
 
Tills idag. När jag för första gången satte mig ner, öppnade ett nytt dokument, och skrev. Det gick sådär till en början. Jag var ringrostig. Första sidan på vad det än är jag skriver på nu behövde omarbetas säkert tjugo gånger innan jag blev nöjd med den. Andra sidan tjugo gånger till, och när jag väl hade skrivit två sidor insåg jag snabbt att jag behövde börja om från grunden för att jag, under redigeringen av mina två sidor, redan hade tappat den röda tråden helt och hållet. Men sakta men säkert började jag känna av det igen, något jag inte känt på flera år. Känslan av att skriva bra, av att inte stanna upp hela tiden för att börja ifrågasätta allt jag skriver, granska varje mening tills den blev perfekt. Att bara skriva, skita i resultatet, bara skriva för att det är vad man känner att man måste göra.
 
Det tjatas så mycket om att man ska uppnå si eller så många ord per dag. Det är inte hälsosamt. Särskilt inte för den aspirerande, den opublicerade. Ja, arbetsmoral är viktigt även i ens hobbyer, men arbetsmoral som inte producerar kvalitet är helt jävla meningslöst. Arbetsmoral som gör att du skriver sämre är helt jävla värdelöst. Och att ta pressen som redan finns i arbetslivet, pressen att hela tiden prestera, att aldrig sluta prestera, och ta in den i vårt privatliv också, kan inte sluta i annat än ren jävla katastrof.
 
Skriv så mycket som funkar för dig. Skriv tvåtusen ord per dag om det är strukturen du behöver för att producera något av värde, men skriv då i första hand för att du vill skriva, inte bara för att slå ut de där förbannade orden. Och sekunden då du inte längre vill skriva ...
 
Okej, såhär ... Allt jag säger är att det är rätt soft att ibland kunna träffa sina vänner utan att hela tiden känna ett behov av att skriva in dem i sina böcker. Det kan vara värt att prova. Vem vet? Du kanske gillar det.
 
Allt gott.

/Kim
Ett inlägg om att det kommer att bli okej (eller: Det är inte hela världen om det går åt helvete)
Sedan jag fick veta att Författare faktiskt var en verklig yrkestitel och inte bara någonting folk gjorde på fritiden när de inte var upptagna med sina riktiga jobb har jag velat jobba som författare. Det har varit mitt enda stadiga mål under större delen av mitt liv och om man kartlade alla val jag har fattat under livet tror jag att man tydligt skulle kunna se att de flesta på ett eller annat sätt har gjorts med det målet i bakhuvudet. Alltifrån dumma saker jag har gjort eller utsatt mig själv för i efterforskningssyfte till mitt val av utbildning och i och med det hela min nuvarande karriär som svensklärare, har gjorts därför att jag har ansett att det har varit en smart väg att gå för att en dag skriva en bok som ska kunna bli publicerad. På samma sätt som vissa personer planerar sina framtida bröllop eller börjar göra sig redo för att bli föräldrar redan i tonåren, har jag i varje stund av mitt liv förberett mig för att en dag kunna arbeta som författare.
 
Min ursprungliga plan var att jag skulle vara publicerad någon gång året då jag fyllde tjugo. När det inte gick fick jag skjuta fram deadlinen till tjugotre, det kändes som en bra ålder; under hela livet fram tills dess hade jag haft en känsla av att jag skulle dö vid tjugotre års ålder och att få sätta punkt för livet genom att publicera en bok hade gjort att döden kändes mindre skakande. Inte för att det ens behöver sägas, men som ni förstår hände det sig varken så att jag dog eller blev publicerad och deadlinen blev framskjuten ännu en gång. Nu var det tjugofem som var åldern som gällde. Tjugofem var en fin, jämn ålder för att publicera en bok. Det skulle bli året då jag till slut blev Författare med stort F och kursiv stil. Understruket och fetstilat.
 
I augusti i år fyller jag tjugosex. Fortfarande ingen bok. Tack och lov har jag inte heller dött än, något som jag fortfarande intalar mig själv kommer hända vid X års ålder, för att sedan hitta en ny dödsålder när jag väl spräcker även den deadlinen. För första gången i livet har jag inte ens skyndat in ett gammalt utkast som ligger skräpande till alla förlag jag kan hitta, i hopp om att någon ska vara intresserad av att publicera mig innan jag når min egna påhittade och helt orimliga deadline. För jag har inget utkast som jag vill ska bli det som blir min debut. Inte färdigskrivet. Och för första gången har jag ingen ny deadline att sätta. Trettio hade varit en bra ålder. Det hade förmodligen varit vad jag hade satt som deadline, om det inte vore för att jag nog inte vill göra det den här gången.
 
För det är okej. Antalet människor som får leva med sin dröm är försvinnande få till hela mänskligheten sett. En handfull lyckliga själar, som garanterat egentligen är precis lika olyckliga som alla vi andra, vare sig de får leva ut sin dröm varje dag eller ej. Kanske rentav därför att de faktiskt får leva ut sin dröm varje dag. Kanske är det okej att inte göra det. Kanske är det rentav att föredra. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag faktiskt är okej med det nu. Jag är okej med att jag missade ännu en deadline. Och jag är okej med att jag inte har blivit publicerad ännu.
 
Eller, för att uttrycka det som jag aldrig har velat eller vågat eller förmått uttrycka tidigare: Det kommer att bli okej även om jag aldrig blir publicerad. Det kommer att vara jobbigt, det kommer att vara en del av mig -- en stor del, ärligt talat -- som aldrig kommer kunna finna ro om det inte händer, men det kommer att vara helt okej ändå.
 
För om jag stannar upp och ser på mitt liv, det där livet som inte är mer än ett resultat av ett mål jag ännu inte har lyckats nå, måste jag ändå säga att det ser jävligt bra ut. För första gången i livet känner jag att det liv jag lever just nu skulle jag vara rätt okej med att fortsätta leva, med några smärre justeringar som egentligen inte hade gjort någon skillnad i det stora hela. För även om det aldrig var planen att jag skulle hamna där jag har hamnat, även om allt jag har gjort mest har varit för att fördriva tiden i väntan på att bli författare, är jag ändå helt okej med att fortsätta fördriva tiden. Fortsätta vänta.
 
Jag kommer inte sluta kämpa. Jag kommer aldrig sluta skriva; om det blir så att jag aldrig blir publicerad kommer jag ändå fortsätta skriva tills den dag jag dör. Varje nytt manus kommer att skickas in. Varje nytt refuseringsbrev kommer att användas som en sporre att bli bättre, att bli tillräckligt bra för att bli publicerad. För jag vet att jag har det i mig. Jag vet att jag är bra. I många avseenden är jag jävligt bra på att skriva. I några avseenden är jag till och med bättre än de flesta, är jag fullt beredd att säga utan någon som helst skam. För jag har skrivit så länge jag har levt. Det är inte en fråga om att jag inte är bra, utan en fråga om att jag inte når hela vägen fram, antingen för att det inte är vad de söker, eller för att det är någon del jag inte riktigt har blivit tillräckligt bra på ännu.
 
Och det är helt okej. För någon dag kommer jag förhoppningsvis att skriva den där jävla boken som blir min debutroman. Förhoppningsvis är det den jag skriver på nu. Men om det inte är det ...
 
Läraryrket är ändå ganska jävla ballt.
 
Allt gott.
 
/Kim
Ett inlägg om ilska (eller: Det mest obehagliga jag någonsin har skrivit)
Sporrad av mitt förra inlägg återvände jag i veckan till mitt senaste bokmanus Happy Slapping. Det var första gången jag läst igenom det i sin helhet sedan jag skrev det. Tidigare har jag mest tagit fram det för att läsa om en viss del, zoomat in på en utvald sekvens, några kapitel som jag läst om för att se hur de håller, arbetat med detaljerna för att komma ihåg hur jag ska renskriva boken när det väl är dags -- vilket, om det nuvarande bokmanuset fortsätter i den takt det har haft hittills, kommer vara antingen till hösten i år eller till våren nästa år. Men i veckan kände jag att jag till slut var tillräckligt långt ifrån vem jag var när jag skrev boken för att kunna läsa den med en läsares ögon, snarare än en författares. Så jag läste.
 
Tio sidor in började jag känna ett svagt obehag. En känsla av att någonting låg fel. Som om hela världen hade förskjutits lite för långt åt vänster, blivit sned utan att jag riktigt kunde förklara vad det var som hade hänt. Tjugo sidor in behövde jag ta min första paus. Med skakande händer och med Matt Pless "When the Frayed Wind Blows" i öronen, för att kunna fokusera på något annat än bokmanuset, tände jag en cigarett på balkongen och bara satt där. Rökte en till därefter. Matt Pless på repeat i öronen.
 
När jag kände att jag hade börjat lugna ner mig gick jag in igen och försökte på nytt. Tretton sidor senare kunde jag inte läsa vidare. Jag hittade ursäkter för att inte göra det. Gick till köket och värmde kallnat kaffe som fått stå för länge i bryggaren, spelade TV-spel trots att jag inte kände någon lust att göra det, satte igång med lite bedömningsarbete jag inte behövde göra än och som jag visste att jag skulle hinna göra på arbetstid, svepte uttråkat på Tinder, matchade med folk jag inte ens hade något intresse av att träffa bara för att för en stund få tänka på någonting som inte var Happy Slapping.
 
Nackdelen med fiktion är att man som författare vågar riskera att vara ärligare än man vågar när man bara beskriver verkligheten. För allt är dolt i en dimma av overklighet. Fiktion är per definition en lögn, men för att en lögn ska kunna vara övertygande måste det finnas sanning i den. Någonting som kan förankra den i verkligheten, som gör att den håller sig konsekvent trots sin påhittade natur. När jag skriver inlägg på den här bloggen finns det en distans vi aldrig kan komma ifrån. Jag har aldrig ljugit för er, men jag har aldrig heller berättat mer än vad jag känner att jag måste för att framföra en poäng. Det är naturligt, det är så alla personliga bloggar drivs, oavsett vad de handlar om. Faktumet att jag skriver under pseudonym, att det enda ni egentligen vet om mig är att jag inte heter Kim i verkligheten och att jag jobbar som svensklärare, gör att jag kan vara mer öppen med er, men det är en öppenhet som sker ensidigt. För att jag tillåter den.
 
Fiktion har inte den distansen. Det är påhittat, alla vet att det är påhittat, därför blir det mer ärligt. Du kan utläsa mer om en författare från dess fiktiva verk än genom dess självbiografi. Och när jag läste om Happy Slapping stod jag på nytt öga mot öga med en version av mig själv som jag hade glömt bort att jag brukade vara. En version av mig själv som jag önskar att jag kunde förtränga på nytt.
 
För den röda tråden i Happy Slapping är ilska. En ilska som jag aldrig har sett finns där när jag läser om de valda utdragen för att leta efter detaljer, för jag har varit för fokuserad på småsakerna för att se helheten. Och helheten av Happy Slapping är ren och skär ilska. En ilska som jag helt hade glömt bort var allomfattande för mig när jag skrev boken. Som jag kände dag ut och dag in och som fläckade allt jag gjorde under den tiden. Framförallt en ilska som fläckade allt jag skrev. Och hela Happy Slapping genomsyras av just den ilskan.
 
Happy Slapping är en bok jag alltid har hävdat handlar om kärlek. Framförallt att konceptet ovillkorlig kärlek är en självmotsägelse, för kärlek sker alltid på villkor -- jag skulle inte bli kär i dig om du inte var du, redan där har vi ett villkor som inte går att bortse från -- och att en persons desperata jakt på ovillkorlig kärlek -- en person som aldrig anser sig ha varit älskad över huvud taget -- leder henne rakt ner i fullständigt fördärv. Men när jag läser om den är det inte kärlek som blir bokens underliggande tema. Utan just ilska. Allt som är vackert i samhället måste förstöras, måste göras fult, men utan att boken någonsin erbjuder en lösning, en ersättning som motvikt till det som gått förlorat. Det är inte en bok som vill att framtiden ska rasa samman till något vackrare, utan en bok som bara ämnar att förstöra. Förödelse är den enda lösningen.
 
Allt blir sågat vid fotknölarna av Happy Slapping. Protagonisten, hennes flickvänner, deras pojkvän, hennes föräldrar, samhället som har fryst ut henne för att hon har ett ärr som täcker halva hennes ansikte, människorna som övergav henne, människorna som stannade kvar men som hon var rädd för skulle överge henne. Boken slår vilt omkring sig och i slutänden finns det inte kvar någonting annat än en vilsen protagonist som står mitt bland sina egna ruiner. Altruism är förklastigt eftersom det används som en ursäkt för människor att känna sig bättre än de är; filantropi är meningslöst för det finns inget i mänskligheten värt att älska; om du vill vara älskad livet ut får du se till att dö ung; om du vill bli älskad över huvud taget får du se till att vara vacker; det enda sättet att göra världen till din vän är att bli ett offer; en död är alltid mer älskad än en levande; begravningar är skenheliga; allt du kan göra ohederligt ska du göra ohederligt; allt du kan ljuga om ska du ljuga om; om ingen lyssnar på dig, skrik ännu högre, skrik tills någon måste lyssna.
 
Det finns en del i boken som sticker ut för mig. För den har egentligen ingenting med någonting att göra. Huvudpersonerna skriver brev till kändisar, låtsas vara döende barn. Inte för att få svar, inte för att det tjänar någonting till, bara för att göra det. Bara för att utnyttja kändisarnas empati, för att de ska må dåligt. Allt annat i boken kan man argumentera för tjänar ett syfte, alla vidrigheter protagonisten och hennes partners utför, har en poäng. Förutom den. Förutom just den där biten, som bara finns där för att ännu en gång ge uttryck för en ilska jag aldrig lyckades sätta ord på.
 
Happy Slapping är den mest obehagliga bok jag någonsin har skrivit. Inte för vad som händer i den, utan för var jag befann mig när jag skrev den. Det är en bok om en ung kvinna som har levt hela sitt liv ignorerad, som skriker sig hes för att någon ska lyssna på henne, men som inte vet vad hon ska ta sig till när någon äntligen lyssnar. När hon finner kärlek, när hon äntligen hittar någon som älskar henne så nära på ovillkorligt som går, dödar hon henne i bokens mest våldsamma scen, så fort flickvännen börjar dra sig undan på grund av att hon inte längre kan leva med alla brott de har begått under bokens gång. Den som älskar henne mest får det grövsta straffet.
 
Jag kommer inte läsa om Happy Slapping i sin helhet igen. Jag tycker inte om att träffa personen som skrev den. Jag tycker inte om att minnas ilskan.
 
Ibland gör man bäst i att inte vara ärlig. Ens i sina lögner.
 
Allt gott.

/Kim