Vår protagonist ställer sig upp för att skaka liv i benen som har börjat somna. Hon gnuggar sig om svanskotan och sträcker ut ryggen tills den nästan böjs bakåt, sedan står hon stilla en stund och lyssnar efter bussen som aldrig kommer. Det är inte dags för henne att börja gå ännu, men om bara någon minut kommer hon att besluta sig för att det är lika bra att gå hem. Bussen är en kvart försenad, det är inte helt ovanligt men i såna här trakter är det ett tecken på att det kan bli en mycket längre försening. Och dessutom är det inte så långt hem, fyrtiofem minuter kanske, och hon vet precis hur hon ska gena för att få ner tiden till max fyrtio minuter. Hon kommer tänka att busshållplatserna ligger ganska nära varandra, kanske kommer hon hinna till nästa hållplats i tid med bussen. Eller så får hon helt enkelt gå hela vägen. Det spelar egentligen ingen roll.

 

Men hon kommer inte att gå hela vägen. Hon kommer hinna ett hundratal meter innan hon möter tre män i tidiga tjugoårsåldern, samtliga kraftigt berusade. Som om världen bara har beslutat sig för att de ska dyka upp just nu, just här. Ett ogenomtänkt beslut av en värld som inte bryr sig om varför den gör saker. Den bara gör för att den måste, för att det är vad den gör. Som jag berättar, som ni läser, som vår protagonist dör. Det är helt enkelt vad vi gör.

 

De tre männen kommer nå fram till henne och blockera vägen. De kommer tvinga in henne i ett slags spegellek, där alla hennes rörelser följs av dem. Ta ett steg åt vänster, de kliver åt höger. Ta ett steg åt höger, de kliver åt vänster. Det kommer bara pågår i några sekunder, men för henne kommer det kännas som en smärre evighet. Hon är inte ovan vid att möta människor på väg hem, varken fulla eller nyktra, men hon har aldrig varit särskilt förtjust i att möta de allra fullaste. Trots det kommer hon finna ett slags lugn i att hon vet – för ja, hon vet – att de aldrig skulle göra någonting mot henne. Inte på riktigt. De jävlas en stund, sedan går de vidare. Det är så det ska ske, det är så det alltid har skett. Ingenting allvarligt händer bara för att man träffar fulla människor.

 

De här tre människorna är undantaget hon har glömt att räkna med. Det här är sista gången hon möter fulla människor. Det här är de tre sista människorna hon någonsin kommer träffa. De kommer ta tag i henne och dra med henne ut på gärdet, där de kommer slänga ner henne i det höga gräset. Hennes ryggrad kommer att slå emot en sten, eller en hård grästuva, eller torkad lera, eller någonting, vad som helst, och hon kommer att skrika till av smärta. En av männen kommer slå henne över kinden och väsa åt henne att hålla käften, nu håller hon käften, annars jävlar. De kommer slita av henne byxorna, trosorna, hennes hjärta kommer att slå så hastigt att det känns som att det ska pulvrisera hennes bröstkorg. Och när hon hör en av männen säga någonting om en kondom kommer hennes blod att bli till is.

 

Under akten kommer hon vara helt stilla. Hon kan inte röra sig, hon kan inte kämpa, det enda hon kan göra är att ligga där, paralyserad av skräck, tårar forsar nedför hennes kinder men hon vågar inte, kan inte ens om hon skulle våga, göra ett ljud. Hennes andetag kommer vara korta, för små för att få in ordentligt med luft, men tillräckliga för att hon ska vara vid medvetande hela tiden. Känna varje del av smärtan som börjar i hennes skrev och tycks sprida sig genom hela hennes kropp. För ett ögonblick kommer hon att glömma bort vem hon själv är. Det här är inte hon, det är vem som helst men inte hon. För sånt här händer inte henne, bara andra. Det är hemskt när det händer andra, men det händer i alla fall inte henne.

 

Men det gör det. Och någon gång under våldtäkten – för om jag ska vara er berättare tänker jag i alla fall visa er respekten ni förtjänar, och inte försköna eller måla bilder med eufemismer – kommer hon höra att bussen har kommit ikapp henne och kör förbi på vägen. Men hon vågar inte ge ifrån sig några ljud. Mannens hot har bara blivit ännu mer påtagligt för varje sekund som hennes kind blir mer och mer öm.

 

Männen kommer att turas om, men de blir färdiga snabbt. Det är över på bara några minuter. För vår protagonist spelar tid inte längre någon roll, men vi kan i alla fall söka skydd och tröst i de små detaljerna, även om jag inte vet om vi förtjänar något av det. Efteråt hör hon dem skratta. Hon kommer ligga kvar, hennes ögon är hårt slutna, hennes händer griper kring gräset, som om hon försöker hålla sig från att falla ner i en avgrund. Hon hör ryggdunk, hon hör ett skämt hon inte uppfattar. Sedan tystnad.

 

I tystnaden som följer kommer hon att andas ut. Det är över nu, kommer hon tänka. Det är det viktiga, det är i alla fall över. Och hon kommer att försvinna. Under hela tiden som våldtäkten har pågått har hon varit plågsamt medvetande om allt som händer henne, men så snart det är över, när männens skratt har tystnat, låter hon sig själv försvinna ner i mörkret. Det sista hon kommer tänka innan hon förlorar medvetandet är att det är varmt ute, hon överlever. Hon måste bara få sova en stund.

 

Sedan kommer sparkarna. De kommer att bli vad som väcker henne igen. I tystnaden där vår protagonist fann sin trygghet kommer männen att ha beslutat sig för att de inte bara kan lämna henne. De har redan gått så långt, det finns bara en gräns till de behöver passera. Rationaliseringsprocessen kommer att vara kort. Deras överlevnadsinstinkt kommer att få övertaget snabbt, och det enda som kommer att spela roll för dem är att inte åka fast. Tjejen, hon är redan förbi ändå. Någon av dem kommer att peka på blodet som rinner ur hennes huvud. Hon måste ha slagit sönder bakhuvudet mot marken. Han kommer att viska till sina kompisar att hon ändå är död, de måste bara hjälpa henne över. Som en påkörd fågelunge.

 

Och liksom med en påkörd fågelunge kommer de att sparka, och stampa på henne. Den första sparken kommer att träffa henne över brösten. Om det var siktet eller inte kan jag inte svara på, men skosulan kommer att riva sönder hennes tröja, slita upp hennes hud, och nu kommer hon inte längre kunna vara tyst. Alla de skrik hon inte kunde ge ifrån sig under våldtäkten kommer lämna henne på samma gång, i en kakafoni av panik och rädsla och avsky. Lungorna kommer att tömmas helt. En av männen kommer att sparka henne över halsen, skrika åt henne att vara tyst, att hålla käften, att bara låta det hända, och i hans röst kan vi höra paniken. Paniken för att bli påkommen. Kanske ångest. Kanske ångrar han sig. Kanske önskar han allt ogjort nu när det är över. Det spelar ingen roll. Vad som kommer hända kommer hända. Han kommer att dra sitt strå till stacken och han kommer att vara en av gärningsmännen bakom tjejens död. Bakom våldtäkten som ledde upp till det.

 

Inget i hela världen kommer att kunna ändra på det.

 

Vår huvudperson kommer ligga blodig medan sparkarna träffar hennes kropp. Det kommer inte vara förrän hon känner att hennes kläder klistrar sig fast vid hennes kropp, hur blöta de är, som hon förstår hur mycket hon faktiskt blöder. Och i samma ögonblick kommer hon också att förstå att det finns ingen som kommer rädda henne nu. Hon kommer att dö ikväll.

 

Jag önskar att jag kunde säga att det kommer vara ett dystert men vackert ögonblick då hon accepterar sin egen dödlighet, men det kan jag inte. Det kommer vara ett ögonblick fyllt av den renaste skräck hon någonsin har känt, en panik som hade fyllt henne med tillräckligt adrenalin för att åtminstone kunna göra motstånd, vore det inte för att hennes kropp redan är skadad bortom all återvändo. Och det kommer att vara smärta. Mer smärta än vad jag kan önska min värsta fiende kommer att fylla den fjortonåriga tjejens kropp ikväll, i det eviga ögonblicken innan hon till slut drar ett sista, brännande andetag. Hennes tårar kommer att blandas med blodet som täcker hennes ansikte, tvätta hennes ansikte i två perfekta kanaler som löper från ögonen nerför tinningarna, ner i jorden. Annars kommer det bara vara blod. Tänder som har slitit sig igenom läppen. En bruten näsa. Svullna ögon. Spruckna ögonbryn. Kinder som har rivits upp av kängor.

 

När de till slut är färdiga med henne kommer de att släpa henne i benen och slänga ner henne i ett dike, innan de försvinner in i natten igen, lika hastigt som de dök upp. Imorgon kommer de att vakna upp i sina sängar och fortsätta leva sina liv som om ingenting hade hänt. Kanske kommer de att känna skuld, men skuldkänslor gör ingen skillnad. Deras skuldkänslor kommer aldrig att kunna förändra deras handlingar. Insidan spelar ingen roll när utsidan har våldtagit och sparkat ihjäl en fjortonåring.

 

Och diket kommer att vara platsen där hon dör. Där hon drar sitt sista andetag innan hon försvinner in i tomheten. Inget paradis väntar på henne på andra sidan, ingen himmel där hon kan finna frid, bara evig glömska. Och i sitt sista ögonblick kommer hon inte att kunna urskilja någon annan känsla förutom rädsla. Rädslan för döden. Rädslan för att försvinna. Rädslan för att det här är på riktigt. Det händer. Och det händer henne.

 

Det finns ingen anledning. Inget budskap att hitta. Inget läxa att lära sig. Det finns bara en fjortonårig tjej som inte vet om den där tjejen hon är kär i besvarar känslorna, som blir slagen halvhårt på armen av sin syster och som drar opassande skämt ibland.

 

Och ikväll dör hon.

 

Men än så länge har inget av det här hänt. Än så länge är det fortfarande några minuter kvar. Hon sitter fortfarande i busskuren och väntar på bussen som aldrig verkar komma och, kära läsare, det är här jag väljer att lämna er. För även om allt som händer är oundvikligt, finns det ingen mening för oss att uppleva det igen. Det kommer hända och vi kan inte göra något för att rädda henne, men det är vår rättighet som berättare, som läsare, att alltid finna trygghet i att det inte har hänt ännu. Vi kan alltid bläddra tillbaka, börja om, låtsas att världen är mer välordnad, även när bevisen talar för motsatsen.

 

Så jag lämnar er där vi började.

 

En ung tjej sitter i en busskur vid en ödslig väg, och just nu är allting precis som det ska vara.