"Berättare" del 3
De tidigare delarna kan läsas här och här.
 
Del 3
 
 
Vår protagonist ställer sig upp för att skaka liv i benen som har börjat somna. Hon gnuggar sig om svanskotan och sträcker ut ryggen tills den nästan böjs bakåt, sedan står hon stilla en stund och lyssnar efter bussen som aldrig kommer. Det är inte dags för henne att börja gå ännu, men om bara någon minut kommer hon att besluta sig för att det är lika bra att gå hem. Bussen är en kvart försenad, det är inte helt ovanligt men i såna här trakter är det ett tecken på att det kan bli en mycket längre försening. Och dessutom är det inte så långt hem, fyrtiofem minuter kanske, och hon vet precis hur hon ska gena för att få ner tiden till max fyrtio minuter. Hon kommer tänka att busshållplatserna ligger ganska nära varandra, kanske kommer hon hinna till nästa hållplats i tid med bussen. Eller så får hon helt enkelt gå hela vägen. Det spelar egentligen ingen roll.
 
Men hon kommer inte att gå hela vägen. Hon kommer hinna ett hundratal meter innan hon möter tre män i tidiga tjugoårsåldern, samtliga kraftigt berusade. Som om världen bara har beslutat sig för att de ska dyka upp just nu, just här. Ett ogenomtänkt beslut av en värld som inte bryr sig om varför den gör saker. Den bara gör för att den måste, för att det är vad den gör. Som jag berättar, som ni läser, som vår protagonist dör. Det är helt enkelt vad vi gör.
 
De tre männen kommer nå fram till henne och blockera vägen. De kommer tvinga in henne i ett slags spegellek, där alla hennes rörelser följs av dem. Ta ett steg åt vänster, de kliver åt höger. Ta ett steg åt höger, de kliver åt vänster. Det kommer bara pågår i några sekunder, men för henne kommer det kännas som en smärre evighet. Hon är inte ovan vid att möta människor på väg hem, varken fulla eller nyktra, men hon har aldrig varit särskilt förtjust i att möta de allra fullaste. Trots det kommer hon finna ett slags lugn i att hon vet – för ja, hon vet – att de aldrig skulle göra någonting mot henne. Inte på riktigt. De jävlas en stund, sedan går de vidare. Det är så det ska ske, det är så det alltid har skett. Ingenting allvarligt händer bara för att man träffar fulla människor.
 
De här tre människorna är undantaget hon har glömt att räkna med. Det här är sista gången hon möter fulla människor. Det här är de tre sista människorna hon någonsin kommer träffa. De kommer ta tag i henne och dra med henne ut på gärdet, där de kommer slänga ner henne i det höga gräset. Hennes ryggrad kommer att slå emot en sten, eller en hård grästuva, eller torkad lera, eller någonting, vad som helst, och hon kommer att skrika till av smärta. En av männen kommer slå henne över kinden och väsa åt henne att hålla käften, nu håller hon käften, annars jävlar. De kommer slita av henne byxorna, trosorna, hennes hjärta kommer att slå så hastigt att det känns som att det ska pulvrisera hennes bröstkorg. Och när hon hör en av männen säga någonting om en kondom kommer hennes blod att bli till is.
 
Under akten kommer hon vara helt stilla. Hon kan inte röra sig, hon kan inte kämpa, det enda hon kan göra är att ligga där, paralyserad av skräck, tårar forsar nedför hennes kinder men hon vågar inte, kan inte ens om hon skulle våga, göra ett ljud. Hennes andetag kommer vara korta, för små för att få in ordentligt med luft, men tillräckliga för att hon ska vara vid medvetande hela tiden. Känna varje del av smärtan som börjar i hennes skrev och tycks sprida sig genom hela hennes kropp. För ett ögonblick kommer hon att glömma bort vem hon själv är. Det här är inte hon, det är vem som helst men inte hon. För sånt här händer inte henne, bara andra. Det är hemskt när det händer andra, men det händer i alla fall inte henne.
 
Men det gör det. Och någon gång under våldtäkten – för om jag ska vara er berättare tänker jag i alla fall visa er respekten ni förtjänar, och inte försköna eller måla bilder med eufemismer – kommer hon höra att bussen har kommit ikapp henne och kör förbi på vägen. Men hon vågar inte ge ifrån sig några ljud. Mannens hot har bara blivit ännu mer påtagligt för varje sekund som hennes kind blir mer och mer öm.
 
Männen kommer att turas om, men de blir färdiga snabbt. Det är över på bara några minuter. För vår protagonist spelar tid inte längre någon roll, men vi kan i alla fall söka skydd och tröst i de små detaljerna, även om jag inte vet om vi förtjänar något av det. Efteråt hör hon dem skratta. Hon kommer ligga kvar, hennes ögon är hårt slutna, hennes händer griper kring gräset, som om hon försöker hålla sig från att falla ner i en avgrund. Hon hör ryggdunk, hon hör ett skämt hon inte uppfattar. Sedan tystnad.
 
I tystnaden som följer kommer hon att andas ut. Det är över nu, kommer hon tänka. Det är det viktiga, det är i alla fall över. Och hon kommer att försvinna. Under hela tiden som våldtäkten har pågått har hon varit plågsamt medvetande om allt som händer henne, men så snart det är över, när männens skratt har tystnat, låter hon sig själv försvinna ner i mörkret. Det sista hon kommer tänka innan hon förlorar medvetandet är att det är varmt ute, hon överlever. Hon måste bara få sova en stund.
 
Sedan kommer sparkarna. De kommer att bli vad som väcker henne igen. I tystnaden där vår protagonist fann sin trygghet kommer männen att ha beslutat sig för att de inte bara kan lämna henne. De har redan gått så långt, det finns bara en gräns till de behöver passera. Rationaliseringsprocessen kommer att vara kort. Deras överlevnadsinstinkt kommer att få övertaget snabbt, och det enda som kommer att spela roll för dem är att inte åka fast. Tjejen, hon är redan förbi ändå. Någon av dem kommer att peka på blodet som rinner ur hennes huvud. Hon måste ha slagit sönder bakhuvudet mot marken. Han kommer att viska till sina kompisar att hon ändå är död, de måste bara hjälpa henne över. Som en påkörd fågelunge.
 
Och liksom med en påkörd fågelunge kommer de att sparka, och stampa på henne. Den första sparken kommer att träffa henne över brösten. Om det var siktet eller inte kan jag inte svara på, men skosulan kommer att riva sönder hennes tröja, slita upp hennes hud, och nu kommer hon inte längre kunna vara tyst. Alla de skrik hon inte kunde ge ifrån sig under våldtäkten kommer lämna henne på samma gång, i en kakafoni av panik och rädsla och avsky. Lungorna kommer att tömmas helt. En av männen kommer att sparka henne över halsen, skrika åt henne att vara tyst, att hålla käften, att bara låta det hända, och i hans röst kan vi höra paniken. Paniken för att bli påkommen. Kanske ångest. Kanske ångrar han sig. Kanske önskar han allt ogjort nu när det är över. Det spelar ingen roll. Vad som kommer hända kommer hända. Han kommer att dra sitt strå till stacken och han kommer att vara en av gärningsmännen bakom tjejens död. Bakom våldtäkten som ledde upp till det.
 
Inget i hela världen kommer att kunna ändra på det.
 
Vår huvudperson kommer ligga blodig medan sparkarna träffar hennes kropp. Det kommer inte vara förrän hon känner att hennes kläder klistrar sig fast vid hennes kropp, hur blöta de är, som hon förstår hur mycket hon faktiskt blöder. Och i samma ögonblick kommer hon också att förstå att det finns ingen som kommer rädda henne nu. Hon kommer att dö ikväll.
 
Jag önskar att jag kunde säga att det kommer vara ett dystert men vackert ögonblick då hon accepterar sin egen dödlighet, men det kan jag inte. Det kommer vara ett ögonblick fyllt av den renaste skräck hon någonsin har känt, en panik som hade fyllt henne med tillräckligt adrenalin för att åtminstone kunna göra motstånd, vore det inte för att hennes kropp redan är skadad bortom all återvändo. Och det kommer att vara smärta. Mer smärta än vad jag kan önska min värsta fiende kommer att fylla den fjortonåriga tjejens kropp ikväll, i det eviga ögonblicken innan hon till slut drar ett sista, brännande andetag. Hennes tårar kommer att blandas med blodet som täcker hennes ansikte, tvätta hennes ansikte i två perfekta kanaler som löper från ögonen nerför tinningarna, ner i jorden. Annars kommer det bara vara blod. Tänder som har slitit sig igenom läppen. En bruten näsa. Svullna ögon. Spruckna ögonbryn. Kinder som har rivits upp av kängor.
 
När de till slut är färdiga med henne kommer de att släpa henne i benen och slänga ner henne i ett dike, innan de försvinner in i natten igen, lika hastigt som de dök upp. Imorgon kommer de att vakna upp i sina sängar och fortsätta leva sina liv som om ingenting hade hänt. Kanske kommer de att känna skuld, men skuldkänslor gör ingen skillnad. Deras skuldkänslor kommer aldrig att kunna förändra deras handlingar. Insidan spelar ingen roll när utsidan har våldtagit och sparkat ihjäl en fjortonåring.
 
Och diket kommer att vara platsen där hon dör. Där hon drar sitt sista andetag innan hon försvinner in i tomheten. Inget paradis väntar på henne på andra sidan, ingen himmel där hon kan finna frid, bara evig glömska. Och i sitt sista ögonblick kommer hon inte att kunna urskilja någon annan känsla förutom rädsla. Rädslan för döden. Rädslan för att försvinna. Rädslan för att det här är på riktigt. Det händer. Och det händer henne.
 
Det finns ingen anledning. Inget budskap att hitta. Inget läxa att lära sig. Det finns bara en fjortonårig tjej som inte vet om den där tjejen hon är kär i besvarar känslorna, som blir slagen halvhårt på armen av sin syster och som drar opassande skämt ibland.
 
Och ikväll dör hon.
 
Men än så länge har inget av det här hänt. Än så länge är det fortfarande några minuter kvar. Hon sitter fortfarande i busskuren och väntar på bussen som aldrig verkar komma och, kära läsare, det är här jag väljer att lämna er. För även om allt som händer är oundvikligt, finns det ingen mening för oss att uppleva det igen. Det kommer hända och vi kan inte göra något för att rädda henne, men det är vår rättighet som berättare, som läsare, att alltid finna trygghet i att det inte har hänt ännu. Vi kan alltid bläddra tillbaka, börja om, låtsas att världen är mer välordnad, även när bevisen talar för motsatsen.
 
Så jag lämnar er där vi började.
 
En ung tjej sitter i en busskur vid en ödslig väg, och just nu är allting precis som det ska vara.
 
Slut
"Berättare" del 2
Första delen finns här.
 
Del 2
 
Vår protagonist, vår älskade tjej som är lätt att tycka om, hon har på sig en grön militärjacka, trasig i sömmarna, och ett par slitna jeans. De är inte köpta i det tillståndet, men många tror att de är det, för ingen skulle väl faktiskt springa runt i jeans som var så slitna? Båda knäna är blottade, den ena bakfickan har börjat slitas upp och hänger nu från flickans bak, likt ett halvintresserat hundöra. Men hon gillar jeansen, trots alla hål och sömmar som har börjat rivas upp, och trots att hon har råkat trampa på benens kantsömmar med hälen lite för många gånger, och att de nu har slitits upp och hänger från jeansen i trådar som brukade vara vita och jeansblåa, men som nu mest bara är gråa av att ha trampats i grus och lera och smuts så många gånger. Men det är vad det är, om man frågar henne. De är snygga och sköna i alla fall, även om de inte sitter särskilt bra på henne, varför hon alltid måste stanna upp efter några steg för att dra upp byxorna. Någonting som hennes vänner brukade störa sig på, men nu har lärt sig leva med. Skulle man testa vännerna idag skulle de veta precis hur många steg som krävs, och det händer att de till och med stannar upp innan hon själv gör det, för att de vet att det är dags.
 
I flera år efter ikväll kommer de fortfarande stanna upp ibland för att hon ska kunna dra upp byxorna, innan de ännu en gång påminns om att hon inte längre finns hos dem. Det är såna detaljer som aldrig försvinner. De sitter i musklerna, de är invävda i ens DNA, och de släpper aldrig taget. Ett musikstycke som alltid får dig att gråta, trots att du inte längre minns varför. De exakta rörelserna för att lösa en Rubiks Kub. Eller din nära vän som alltid måste dra upp byxorna.
 
Och vår protagonist gillar sina byxor. Och sin militärjacka. Och sitt länkarmband som hon aldrig tar av sig, och den där tungpiercingen som hon inte har än men som hon ska fixa när hon blir arton och hennes mamma inte längre kan stoppa henne. Och tatueringen hon ska göra i samband med piercingen. Hon vet inte vad det ska vara än, eller var den ska sitta, men hon vet att hon ska tatuera sig. Inte något stort, eller på en plats som syns. Bara något. Bara något som hon alltid kommer bära med sig, vad som än händer. Som kommer sitta där med henne livet ut, en stund in i döden tills kroppen har förmultnat. Något som hon kan se på i framtiden för att tänka, ”Fan vad dum jag var” eller, ”Jag saknar den tiden” eller, ”Satan vad roligt vi hade” eller någon av de andra tusentals klichéerna man ska tänka när man ser tillbaka på sin ungdom.
 
Tankar som man tar för givet att man kommer få tänka en gång i framtiden.
 
Och hon tar mycket för givet. Men det är okej. Hon är fjorton, fyller femton om tre dagar, och är därmed i en perfekt ålder för att ta saker för givet. Hon ska inte behöva leva under antagandet att allt kan tas ifrån henne i ett ögonblick av ren skräck. Även i dessa situationer, då det faktiskt är vad som kommer hända. Att ta saker för givet innebär att man finner trygghet i sin tillvaro. Det är en positiv egenskap att kunna finna trygghet, för världen tycks så ofta kämpa för att vi ska känna oss otrygga. En trend som jag, som er ödmjuke berättare, tyvärr också bidrar till i den här novellen. Men att ta saker för givet är att trotsa det, att säga att trots all skit tänker jag finna trygghet i de bra sakerna i mitt liv. Och kanske gör det att fallet blir högre, att smällen blir hårdare, när de saker man finner trygghet i tas ifrån en, men det gör det inte sämre, inte mindre viktigt, att ändå kunna ta dem för givet.
 
Saker som det där leendet från den söta tjejen i klassen, hon som man ibland faktiskt tror besvarar ens känslor. Eller ett halvhårt slag på armen från en syster. Eller ett kvävt skratt från en vän som inte är helt beredd att erkänna att vad man sa faktiskt var roligt.
 
Det är även okej att ta för givet att man alltid ska kunna le mot den där tjejen med lite krokiga tänder och militärjacka, hon som alltid blir generad när man pratar med henne. Eller att man ska kunna slå sin lillasyster halvhårt på armen när hon säger någonting korkat, eller spydigt. Eller att man alltid ska kunna kväva ett skratt, när en nära vän säger någonting som inte riktigt är okej, men som man motvilligt måste erkänna faktiskt var roligt.
 
Vi har tur, kära läsare. För oss finns vår protagonist alltid här. När ni når slutet av novellen kan ni bläddra tillbaka till början, låtsas att vad som hände inte hände och kanske hoppas på att jag berättar den annorlunda nästa gång ni läser. För oss är hon odödlig, även om hennes odödlighet också gör att hon måste dö på nytt varje gång ni läser novellen, varje gång någon läser den för första gången. Vi får lära känna henne gång på gång på gång på gång. Mötas igen i busskuren. Vi ser henne, men hon ser inte oss.
 
För hennes vänner, för hennes familj, för henne själv, är och förblir hon fullständigt dödlig. Och om bara några stycken kommer vi att nå scenen där hon dör. Jag varnar er nu, kära läsare, läs vidare om ni vill men det kommer att hända. Och väljer ni att inte göra det kommer det, som jag sagt, ändå att hända. Novellen är skriven med eller utan din assistans.
 
Men jag vill ha sällskap. För utan er, kära läsare, är mitt syfte som berättare helt försvunnet. Utan er finns här bara jag och tjejen, fast i en evig cirkel där jag vet allt som kommer hända henne utan att jag kan göra något för att stoppa det från att hända. Utan att jag ens får bry mig om vad som händer. Det enda jag får göra är att berätta, fortsätta berätta, aldrig sluta berätta. Gång på gång dör tjejen, gång på gång berättar jag. Och aldrig får jag ändra på detaljerna, aldrig får jag ens göra slaget lättare genom att lova er, kära läsare, att hon kommer att vara tillfreds när hon dör. För det kommer hon inte. Hon kommer vara rädd. In i sista ögonblicket kommer hon att vara paniskt rädd. Hon kommer dra ett sista, brännande andetag, ett försök till ett skrik som aldrig når ut, och innan luften ens har lämnat hennes lungor kommer hon att vara borta.
 
Det är min skyldighet att berätta det och jag accepterar uppgiften utan att beklaga mig. Det enda jag begär för besväret är lite sällskap.
 
Ännu har hon tjugosju minuter kvar i livet. Och det tar mig emot att behöva säga det här, men om elva minuter kommer hon att bli tvingad att ha sex för första gången. Och arton minuter efter att våldtäkten och misshandeln har börjat drar hon sitt sista andetag. Det sista hon hör är sin egen gråt och de alltmer avlägsna skratten från de som orsakade hennes död. Under natten kommer hennes mobil att vibrera och vibrera utan att hon kan svara.
 
Det första samtalet kommer klockan tolv. En kvart efter att hon har dött. Det är hennes mamma som ringer. Hon har vaknat och gått upp för att kolla så att hennes dotter har kommit hem och när hon ser att hon inte ligger i sin säng blir mamman först arg. Men när dottern sedan inte svarar blir ilskan till rädsla. Sedan ångest. Sedan panik. Samtal efter samtal går obesvarade. Hon väcker tjejens pappa som först försöker lugna henne, men som hela tiden har den där gnagande känslan i bakhuvudet. Något är fel. Deras dotter svarar alltid, hon kommer alltid hem när hon säger att hon ska göra det. Om något är hon snarare provocerande lätthanterlig. De turas om att ringa dottern men hon svarar aldrig, och de börjar bli oroliga på riktigt. Pappan ska just ringa polisen från sin mobil när systern kommer ner från sitt rum, gnuggar sömnen ur ögonen bara för syns skull, trots att hon har legat vaken hela natten och sett på en av alla de TV-serier hon följer. Vi vet vad som följer. Hon skrattar bort föräldrarnas oro, men håller sig ändå vaken med dem. Kanske känner hon på sig att någonting inte riktigt står rätt till, kanske vill hon bara inte lämna dem ensamma. Hon lugnar sin pappa, berättar för honom att det inte är någon fara, de behöver inte ringa polisen än, hon är inte försvunnen, hon har bara inte kommit hem. Hon kramar sin mamma, säger med ett leende att hon ju också kom hem sent om nätterna, ibland kom hon aldrig hem.
 
Hon säger, ”Hon har bara råkat somna hemma hos någon.”
 
Hon säger, ”Det är ingen fara.”
 
Och hon fortsätter betrygga dem hela natten, vaka över dem, upprepa samma fraser som om de vore mantran, ända tills solen går upp och hon ändå måste erkänna för sig själv att hon börjar känna sig lite orolig. För hon vet någonstans att hennes syster inte är den hon var. Hennes syster är inte ute hela nätterna. Hade hon varit det så skulle hon också vara den som ringde för att berätta det innan föräldrarna somnade. När hemtelefonen väl ringer, tidigt på morgonen, är det den äldsta dottern som svarar, irriterad och redo att skälla ut sin syster, skulle det vara hon som ringer, för att hon har hållit hela familjen vaken. Och ett ögonblick senare raserar hela hennes värld samman.
 
Men än så länge har vår protagonists mobil inte ringt en enda gång. Ännu sitter hon i busshållplatsen och väntar på en buss som har blivit försenad av orsaker jag inte känner till, och ännu ligger föräldrarna och sover lugnt och systern ligger på sitt rum på övervåningen och ser på sin TV-serie. Allt är okej än så länge, precis som det ska vara. Och det finns fortfarande en chans att ingenting kommer hända.
 
Men det kommer det.
 
Avslut kommer ...
Novell: Den 27e juni ska hon dö. DEL 3
Här kommer den sista delen i novellen "Den 27e juni ska hon dö" skriven av Nathalia Erlgren.
 
 

Det luktar lite bränt, troligtvis av friktionen från när flera hundra kilo förflyttades mot den ljusgrå plastmattan. Flickvännen tittar mot Alexandra.
”Det där var ju helt sjukt, såg du?” säger hon.
”Ja, trodde att de där satt fast som berget”
”Kom hit får du se, finns massa gamla papper här”, svarar tjejen som heter Tine men alla kallar Clementine. Hon pekar med handen mot platsen bredvid hennes. Alexandra rycks med och går bort till dem. Precis då kommer en lärare runt hörnet. Läraren har inte hört eller inte reflekterat över smällen, det är ju en skola trots allt, höga ljud och smällar är inte ovanligt. Han stannar i chock när han ser förödelsen.
”Vad i helve...”, han stannar halvvägs igenom svordommen när han får syn på eleverna.
”Vad är det här?”, fortsätter han.
”Jag vet, visst är det sjukt, men coolt, verkar ha varit massa papper som glidit in under skåpen som kommit ut, hittade en kärlekslapp som är helt gulnad”, svarar Clementine.
”Har ni sett vem som gjort det här eller hur det gick till?”, svarar läraren och tittar på Clementine som skakar på huvudet. Han vänder sedan blicken och ser rakt på Alexandra. Hon brukar ju oftast sitta själv på rasten och hon har inga riktiga vänner att vara lojal mot, om hon sett något så kommer hon att säga det.
”Ingen aning, det var såhär när vi kom”, säger Alexandra och tittar läraren rakt i ögonen. Han stryker med ögonen över förödelsen och suckar. Sen vandrar han iväg mot lärarrummet för att rapportera om händelsen.
Resten av dagen är det en känsla av kaos i luften. Lektionen efter är helt inställd för de som hade saker i någon av skåpen, eleverna har fått påsar att lägga sina saker i temporärt. Eleverna är missnöjda.
”Vi kommer säkert aldrig få nya skåp på den här jäkla skitskolan, kommer få ha allt i plastpåsar hela året säkert. Är ju fortfarande en gurka fasttorkad i taket som ingen tagit ner sen förrförra årets nior hade matkrig”, säger nån irriterat. Alexandra bryr sig inte. Hon står och pratar med Clementine och hennes gäng. De är sammansvetsade i sin hemlighet. Hon vågar lägga sin blyghet åt sidan, allt är i undantagstillstånd, de har inga skåp och därmed inga egna skrymslen på skolan, lektionen är inställd och snart ska hon dö, hon kan lika gärna njuta av att tillhöra en stund till innan hon bleknar bort. Blir ett minne.

Efter skolans slut så glider hon med gänget ut ur skolan, de drar med henne som en självklarhet, inkluderar henne. De ska ner på stan och ta en glass i solen. Hon följer med, varför inte?
Hon äter glassen med god aptit och på kvällen så äter hon flera rostade mackor tillsammans med sin familj. Hon äter tills hon blir mätt. När man har varit hungrig riktigt länge så är man inte sugen på sötsaker, man är sugen på mat. För första gången så sörjer hon att det aldrig finns lagad mat hemma. Bebisen sover lugnt och efter kvällsmaten så smygkikar hon in på bebisens rum. Alla dessa leksaker. Hon ska försöka leka lite med bebisen de kommande dagarna, i några dagar ska hennes lillasyskon få ha en storasyster, i några veckor till.
Sommarlovet närmar sig och hon märker att hon börjar njuta av saker som hon innan inte brytt sig om. Inte allt, långt ifrån allt. En natt när hela familjen sover så smyger hon upp, hon har ännu inte börjat sova och kommer aldrig att börja. Hon går ut på balkongen och klättrar över räcket, sätter sig på taket. Ser ut över trädgården och andas in djupt. Njuter av den ljumma vinden och känslan av frihet som sänker sig över henne när hon sitter där. Hon sitter kvar länge innan hon återigen blir påmind om att hon är hon. Ensam, älskad men oälskad för den hon egentligen är, ingen känner henne. När hon ska klättra tillbaka in så vinglar hon till, månader och egentligen år av kass sömn gör att hon inte har samma reaktionsförmåga som andra. Bristen på sömn och bristen på näring. Mensen är tillbaka nu, hon äter lite mer de här sista dagarna och den här månaden har hon fått mens. Den kom redan när hon var elva men började utebli sporadiskt från att hon var tretton. Sporadiskt stämmer egentligen inte, den uteblev de månader hon mådde som sämst, när hon åt och sov som sämst. Hon får tag i räcket precis innan hon faller. Med hjärtat i halsgropen håller hon ett krampaktigt tag. Hon ser hur en av hennes mammas krukor, som hon ställt nära balkongräcket, faller mot marken och krossas ljudlöst i gräset.

Det är den tjugiosjätte juni. Dagen innan hon ska dö. Skolan är slut. Snart ska hon återförenas med sin pappa eller bara försvinna, hon vet inte vad hon tror. Vet inte längre vad hon vill, hon känner en fasa inför morgondagen. Inför vad som måste ske. Sedan dagen med skåpen har hon haft vänner i skolan, som har bett henne sitta vid samma bord, som har inkluderat. Inte som innan, när inkluderingen mest bestod i bristen på exkludering.
”Är det ledigt här?” ”Ja”, Hade ersatts mot ”Kom och sitt här, jag håller en stol åt dig”. Det är med ett visst vemod hon kommer lämna. Allt finns kvar i garderoben, flaskan med vodka och en förpackning av de starkaste värktabletterna, sömntabletter som hon snott en i taget från sin mamma och lite annat, vissa piller vet hon inte ens vad det är, har hon otur är det bara nån vitamin. Coctailen borde dock göra susen, även om det slinker med en vitamin. Hon vet redan att ingen i familjen ska vara hemma imorgon och att hennes mamma ska komma hem först, utan bebisen. Allt är som det ska. Hon får ett sms från Clementine och hoppar till av ljudet, hon är inte van vid att få sms, hennes mamma ringer jämt. *Tja, vi tänkte ta cyklarna och dra till en strand några kilometer utanför stan imorrn, ta med lite picknik, är du på? ;) *. Fan.
Hon bestämmer sig för att följa med. Hon bestämmer sig för att göra det för att hon vill, hon kan dö senare, det går att skjuta på döden om det finns något annat att göra som verkar kul resonerar hon, en sista utflykt.

Det är den tjugosjunde juni och inatt sov hon som en stock. Hon minns inte senast hon inte var uppe på natten och fixade med något. Hon är glad, uppfylld av att hon ska ut med kompisar. Kanske också lite uppfylld av att hon måste skjuta på sitt eget slut. När de kommer fram till stranden packar alla upp sin matsäck och de lägger den gemensamt på filten, som en plockbuffe för alla. Alex känner att det är härligt, att det är så fint att de vill dela med sig av allt och att hon får vara med, att hon vill gråta. Hon går ut i vattnet tillsammans med de andra men simmar ut lite längre. Hör de andra skratta och kasta med en badboll. Larva sig och springa runt. Fjorton, sommaren när man är hälften barn och hälften vuxen.
Alexandra doppar huvudet under vattnet, blåser ut luft ur sina lungor och känner hur hon sjunker ner i vattnet. Vatten omsluter henne och hon slår upp ögonen, ser absolut ingenting, sluter dem igen. Kanske är det såhär att vara död, kanske är det bara mörkt och kallt och svart och man får ingen chans att göra om och göra rätt. Hon känner att den del av henne som varit så inställd på att den tjugosjunde juni skulle bli hennes sista dag i livet rinner av henne. Hennes lott ska inte vara att dö, i sånt fall får livet självt komma och ta henne, hon tänker inte göra det själv. Hon vill upp, andas luft och kasta boll med sina vänner. Hon har vänner nu. För en månad sen sa hon hej till en främmande flicka på väg till skolan och sakta förändrades allt. Snällhet och kärlek födde mer, gav henne en törst på livet. Hon lämnar en del av sig själv där i vattnet, en del av sin smärta. Hon sparkar uppåt och bryter igenom vattenytan, drar in ett djupt andetag och simmar in.
Hon var bara borta några minuter från de andra men för henne var det ett helt liv. Snart sitter de på filten tillsammans,vatten droppar på deras mat och de delar på en flaska cola utan muggar. Nån får ett sms, säger att det är en fest ikväll och att de alla borde gå, som om det är en självklarhet att de alla alltid går.
”Men vi har ju inget att dricka?”, säger Clementine. Mitt emellan barn och vuxen, leker med en badboll och letar alkohol. Alexandra lyssnar medan de försöker komma på någon som kan köpa ut åt dem. Sen tar hon ett beslut, ett beslut som helt begraver den tjej som hon lämnade därute i vattnet.
”Jag har en flaska vodka hemma, vi kan ta den!”, säger hon med glad röst och känner i hela kroppen att det är rätt beslut. Hon tittar ut mot sjön och ser en imaginär bubbla stiga och explodera mot vattenytan, den sista luften går ur flickan i sjön. Och så är hon borta.