Novell: Den 27e juni ska hon dö. DEL 3
Här kommer den sista delen i novellen "Den 27e juni ska hon dö" skriven av Nathalia Erlgren.
 
 

Det luktar lite bränt, troligtvis av friktionen från när flera hundra kilo förflyttades mot den ljusgrå plastmattan. Flickvännen tittar mot Alexandra.
”Det där var ju helt sjukt, såg du?” säger hon.
”Ja, trodde att de där satt fast som berget”
”Kom hit får du se, finns massa gamla papper här”, svarar tjejen som heter Tine men alla kallar Clementine. Hon pekar med handen mot platsen bredvid hennes. Alexandra rycks med och går bort till dem. Precis då kommer en lärare runt hörnet. Läraren har inte hört eller inte reflekterat över smällen, det är ju en skola trots allt, höga ljud och smällar är inte ovanligt. Han stannar i chock när han ser förödelsen.
”Vad i helve...”, han stannar halvvägs igenom svordommen när han får syn på eleverna.
”Vad är det här?”, fortsätter han.
”Jag vet, visst är det sjukt, men coolt, verkar ha varit massa papper som glidit in under skåpen som kommit ut, hittade en kärlekslapp som är helt gulnad”, svarar Clementine.
”Har ni sett vem som gjort det här eller hur det gick till?”, svarar läraren och tittar på Clementine som skakar på huvudet. Han vänder sedan blicken och ser rakt på Alexandra. Hon brukar ju oftast sitta själv på rasten och hon har inga riktiga vänner att vara lojal mot, om hon sett något så kommer hon att säga det.
”Ingen aning, det var såhär när vi kom”, säger Alexandra och tittar läraren rakt i ögonen. Han stryker med ögonen över förödelsen och suckar. Sen vandrar han iväg mot lärarrummet för att rapportera om händelsen.
Resten av dagen är det en känsla av kaos i luften. Lektionen efter är helt inställd för de som hade saker i någon av skåpen, eleverna har fått påsar att lägga sina saker i temporärt. Eleverna är missnöjda.
”Vi kommer säkert aldrig få nya skåp på den här jäkla skitskolan, kommer få ha allt i plastpåsar hela året säkert. Är ju fortfarande en gurka fasttorkad i taket som ingen tagit ner sen förrförra årets nior hade matkrig”, säger nån irriterat. Alexandra bryr sig inte. Hon står och pratar med Clementine och hennes gäng. De är sammansvetsade i sin hemlighet. Hon vågar lägga sin blyghet åt sidan, allt är i undantagstillstånd, de har inga skåp och därmed inga egna skrymslen på skolan, lektionen är inställd och snart ska hon dö, hon kan lika gärna njuta av att tillhöra en stund till innan hon bleknar bort. Blir ett minne.

Efter skolans slut så glider hon med gänget ut ur skolan, de drar med henne som en självklarhet, inkluderar henne. De ska ner på stan och ta en glass i solen. Hon följer med, varför inte?
Hon äter glassen med god aptit och på kvällen så äter hon flera rostade mackor tillsammans med sin familj. Hon äter tills hon blir mätt. När man har varit hungrig riktigt länge så är man inte sugen på sötsaker, man är sugen på mat. För första gången så sörjer hon att det aldrig finns lagad mat hemma. Bebisen sover lugnt och efter kvällsmaten så smygkikar hon in på bebisens rum. Alla dessa leksaker. Hon ska försöka leka lite med bebisen de kommande dagarna, i några dagar ska hennes lillasyskon få ha en storasyster, i några veckor till.
Sommarlovet närmar sig och hon märker att hon börjar njuta av saker som hon innan inte brytt sig om. Inte allt, långt ifrån allt. En natt när hela familjen sover så smyger hon upp, hon har ännu inte börjat sova och kommer aldrig att börja. Hon går ut på balkongen och klättrar över räcket, sätter sig på taket. Ser ut över trädgården och andas in djupt. Njuter av den ljumma vinden och känslan av frihet som sänker sig över henne när hon sitter där. Hon sitter kvar länge innan hon återigen blir påmind om att hon är hon. Ensam, älskad men oälskad för den hon egentligen är, ingen känner henne. När hon ska klättra tillbaka in så vinglar hon till, månader och egentligen år av kass sömn gör att hon inte har samma reaktionsförmåga som andra. Bristen på sömn och bristen på näring. Mensen är tillbaka nu, hon äter lite mer de här sista dagarna och den här månaden har hon fått mens. Den kom redan när hon var elva men började utebli sporadiskt från att hon var tretton. Sporadiskt stämmer egentligen inte, den uteblev de månader hon mådde som sämst, när hon åt och sov som sämst. Hon får tag i räcket precis innan hon faller. Med hjärtat i halsgropen håller hon ett krampaktigt tag. Hon ser hur en av hennes mammas krukor, som hon ställt nära balkongräcket, faller mot marken och krossas ljudlöst i gräset.

Det är den tjugiosjätte juni. Dagen innan hon ska dö. Skolan är slut. Snart ska hon återförenas med sin pappa eller bara försvinna, hon vet inte vad hon tror. Vet inte längre vad hon vill, hon känner en fasa inför morgondagen. Inför vad som måste ske. Sedan dagen med skåpen har hon haft vänner i skolan, som har bett henne sitta vid samma bord, som har inkluderat. Inte som innan, när inkluderingen mest bestod i bristen på exkludering.
”Är det ledigt här?” ”Ja”, Hade ersatts mot ”Kom och sitt här, jag håller en stol åt dig”. Det är med ett visst vemod hon kommer lämna. Allt finns kvar i garderoben, flaskan med vodka och en förpackning av de starkaste värktabletterna, sömntabletter som hon snott en i taget från sin mamma och lite annat, vissa piller vet hon inte ens vad det är, har hon otur är det bara nån vitamin. Coctailen borde dock göra susen, även om det slinker med en vitamin. Hon vet redan att ingen i familjen ska vara hemma imorgon och att hennes mamma ska komma hem först, utan bebisen. Allt är som det ska. Hon får ett sms från Clementine och hoppar till av ljudet, hon är inte van vid att få sms, hennes mamma ringer jämt. *Tja, vi tänkte ta cyklarna och dra till en strand några kilometer utanför stan imorrn, ta med lite picknik, är du på? ;) *. Fan.
Hon bestämmer sig för att följa med. Hon bestämmer sig för att göra det för att hon vill, hon kan dö senare, det går att skjuta på döden om det finns något annat att göra som verkar kul resonerar hon, en sista utflykt.

Det är den tjugosjunde juni och inatt sov hon som en stock. Hon minns inte senast hon inte var uppe på natten och fixade med något. Hon är glad, uppfylld av att hon ska ut med kompisar. Kanske också lite uppfylld av att hon måste skjuta på sitt eget slut. När de kommer fram till stranden packar alla upp sin matsäck och de lägger den gemensamt på filten, som en plockbuffe för alla. Alex känner att det är härligt, att det är så fint att de vill dela med sig av allt och att hon får vara med, att hon vill gråta. Hon går ut i vattnet tillsammans med de andra men simmar ut lite längre. Hör de andra skratta och kasta med en badboll. Larva sig och springa runt. Fjorton, sommaren när man är hälften barn och hälften vuxen.
Alexandra doppar huvudet under vattnet, blåser ut luft ur sina lungor och känner hur hon sjunker ner i vattnet. Vatten omsluter henne och hon slår upp ögonen, ser absolut ingenting, sluter dem igen. Kanske är det såhär att vara död, kanske är det bara mörkt och kallt och svart och man får ingen chans att göra om och göra rätt. Hon känner att den del av henne som varit så inställd på att den tjugosjunde juni skulle bli hennes sista dag i livet rinner av henne. Hennes lott ska inte vara att dö, i sånt fall får livet självt komma och ta henne, hon tänker inte göra det själv. Hon vill upp, andas luft och kasta boll med sina vänner. Hon har vänner nu. För en månad sen sa hon hej till en främmande flicka på väg till skolan och sakta förändrades allt. Snällhet och kärlek födde mer, gav henne en törst på livet. Hon lämnar en del av sig själv där i vattnet, en del av sin smärta. Hon sparkar uppåt och bryter igenom vattenytan, drar in ett djupt andetag och simmar in.
Hon var bara borta några minuter från de andra men för henne var det ett helt liv. Snart sitter de på filten tillsammans,vatten droppar på deras mat och de delar på en flaska cola utan muggar. Nån får ett sms, säger att det är en fest ikväll och att de alla borde gå, som om det är en självklarhet att de alla alltid går.
”Men vi har ju inget att dricka?”, säger Clementine. Mitt emellan barn och vuxen, leker med en badboll och letar alkohol. Alexandra lyssnar medan de försöker komma på någon som kan köpa ut åt dem. Sen tar hon ett beslut, ett beslut som helt begraver den tjej som hon lämnade därute i vattnet.
”Jag har en flaska vodka hemma, vi kan ta den!”, säger hon med glad röst och känner i hela kroppen att det är rätt beslut. Hon tittar ut mot sjön och ser en imaginär bubbla stiga och explodera mot vattenytan, den sista luften går ur flickan i sjön. Och så är hon borta.

Utdrag ur Nathalias novell "Den 27e juni ska hon dö."
Kim här. Nathalia har flytt landet på grund av orsaker som naturligtvis inte har något att göra med en internationell smugglingsliga så det faller på mina axlar att förklara vad som kommer att ske här på bloggen under de kommande fredagarna. I sex veckor framöver kommer vi att på fredagar ladda upp delar av två noveller som vi skrev förra sommaren. De tre första veckorna är hängivna till Nathalias novell Den 27e juni ska hon dö, följt av tre veckor då vi kommer att lägga upp min novell Berättare. Båda novellerna har Döden som grundläggande tema, men utöver det är de tillräckligt olika för att det inte ska vara upprepande. Nu är jag klar här och överlåter er till Nathalias berättelse. Allt gott./Kim.
 
Den 27 juni ska hon dö av Nathalia Erlgren
 
Den 27 juni ska hon dö. Hon är klar här, kanske var hon aldrig riktigt här till att börja med. Hon har funderat ibland på om hon egentligen är en missad abort. Som en övning på kvällar då hon inte kan sova, vilket de senaste året har varit alla kvällar, så tänker hon på folk som dör och att de kanske måste. Hennes mest hemliga tanke handlar om hennes pappa som inte lever längre. Den tanken som hon aldrig skulle berätta för någon, hon kommer inte ångra sig vad gäller det, hemliga tanken kommer inte att smyga ut till öron som inte bör höra den. Den kommer inte smyga ut till någons öron för att hon har så lite tid kvar nu. Det är inte långt kvar till den 27 juni, det är inte långt kvar tills hon ska dö. Hemligheten är att hon tror att hennes pappa dog för att hans personlighet var för svag, för att det inte var meningen att han skulle leva. Hemligheten är att hon tror att han dog för att hennes mamma aldrig skulle ha träffat honom, det var meningen att hon skulle träffat Roger från början. De skulle aldrig ha skiljt sig även fast det behövdes, hennes mamma och pappa, så hennes pappa var tvungen att dö för att Roger och hennes mamma skulle kunna hitta varandra. Han hade fått cancer och sen försvann han. Hon tänkte på kvällarna då hon inte kunde sova att han hade dött för att han inte hade en plats i världen. Nu var det snart hennes tur, med henne så skulle hennes pappas arvslinje dö ut, det var så det skulle vara.
 
Hennes pappa hade haft en blek skugga, en skugga som inte hörde hemma i staden eller på jorden, också hennes skugga var blek. Hon var helt övertygad om det. Hon hade aldrig tänkt så när hon var liten, inte tänkt så när han dog. Hon hade insett att det var såhär det låg till för ungefär ett år sedan, runt hennes trettonde födelsedag. Det var inte meningen att hon skulle vara här hade hon insett, ingen brydde sig om henne, inte ens hon själv. Hon kunde ingenting, inte ens att må dåligt kunde hon göra på rätt sätt, inte ens en liten ätstörning kunde hon få ha på rätt sätt.
 
Hon hade varit ensam hemma några dagar efter sin trettonde födelsedag, något som hon då inte visste var ångest hade placerat sig i hennes mage och vägrat försvinna. Hon ville ha bort känslan och eftersom den var lokaliserad i magen så ville hon kräkas. Hon hade tänkt på det hela skoldagen. När hon kom hem så skulle hon kräkas. Kanske skulle hon gilla det, kanske skulle hon bli bulimiker, tanken tilltalade henne. Hon ville att det skulle vara något fel på henne som det gick att ta på. Om hon hade bulimi så skulle de kunna behandla henne, kanske skulle hon få gå till en psykolog, kanske skulle någon hålla koll på henne. Som det var nu så kändes det som att hon levde mellan sprickorna i kaklet, hon fanns i relation till den platsen som var urgröpt åt henne, inte mer och inte mindre. Hennes skugga var svag och snart skulle hon dö. Snart skulle hon sluta belasta sin mamma och Roger. Snart skulle den nya bebisen få skina upp som ensambarn. Hon hade lite dåligt samvete gentemot sin mamma. Hennes mamma älskade henne. Hon blev ofta bortglömd av sin mamma, bebisen tog mycket tid och hela livet tog mycket tid och eftersom Alexandra sällan gjorde mycket väsen av sig så lät hennes mamma henne vara. När hon hade kommit hem från skolan den där dagen för nästan ett år sedan så hade hon gått in på badrummet och stoppat fingrarna i halsen men ingenting hade hänt. Ingen mat hade kommit upp. Hon hade försökt om och om igen, känt den där lilla dinglande bollen längst ned i svalget och fått en kroppslig spyimpuls men ingenting kom upp. Hon hade efter kanske tjugo minuter av försök börjat känna att hon hade ont i halsen, hennes fingernaglar hade rivit hennes slemhinnor i halsen och det smakade svagt av blod, men inget kräks. Hon hade satt sig ner på badrumsgolvet och lutat huvudet mot toalettstolen, funderat över om det fanns något mer som hon kunde göra. Hon hade torrkräkts flera gånger i sina försök, hon hade andats in djupt när hon hade huvudet ner i toaletten, för att med hjälp av den svaga doften av urin som hon då kände i näsborrarna skulle bli så äcklad att det skulle öka hennes chans att faktiskt få upp maten ur magen. Hon funderade på om tyngdlagen kunde hjälpa henne, om hon skulle kräkas lättare om maten inte behövde komma uppåt för att komma ut ur henne. Hon gick och hämtade en stol från köket, en träfärgad och ful. Tänkte att hon skulle lägga sig på den. Sen hämtade hon en till. Hon placerade stolarna framför toalettstolen, på led. Sedan hade hon lagt sig på stolarna så att huvudet stack ut över toaletten och stoppat fingrarna i halsen. Det hade haft motsatt effekt, hon torrkräktes inte ens. Hade fingrarna kvar i halsen i flera sekunder, kände hur obehagligt det var. Hon hade ställt tillbaka stolarna efter det och erkänt sig besegrad. Rostat två mackor, hyvlat ost och satt sig framför tvn för att titta på sin vanliga onsdagstv. Ensam var aldrig stark och hon var alltid ensam, visste tvtablån för alla vardagar från skolans slut fram till att mamma och Roger kom hem. De åt kvällsmat tillsammans allihopa, framför tvn så det blev inte mycket frågor. De såg varandra, hejade och tittade på tv samtidigt som de åt mackor eller flingor. De åt frukostmat till kvällsmat. Alexandra hade aldrig fått middag på kvällen som hennes klasskompisar, hemma hos henne var frukostutbudet och kvällsmatsutbudet detsamma. Det var inget hon var ledsen över och efter hennes kräkförsök blev det ännu mer något som hon kanske istället var tacksam för. Rättelse; något hennes ångest var tacksam för.
 
Att vara hungrig är en stark känsla, den tar över många andra känslor. Om man är ledsen och samtidigt är hungrig så kan man känna hungern först och därmed tar ledsamheten mindre plats, hade hon upptäckt. Att vara trött är en stark känsla, om man är trött så tar den känslan över platsen för andra känslor, som att känna sig dum eller ful, man orkar inte bry sig så mycket om hur man ser ut när man inte sovit på länge. Dessutom fanns det så mycket att göra på nätterna. Man kunde måla sina naglar med alla nagellack man ägde, man kunde göra små prickar. Hon kunde lyssna på tystnaden eller lyssna på musik med hörlurar på, raklång på sitt golv. Sängen var hennes fiende om natten. I den kunde man somna, i den kunde man tänka lugna tankar. Tankar som att hennes mamma kanske ångrade henne, för att hon inte hörde hemma i familjekonstellationen med Roger. Roger var aldrig dum mot henne, han var snäll men han var inte hennes pappa. Hon saknade sin pappa.
 
Snart var det den tjugosjunde juni. Snart skulle hon dö. Hon satt på golvet i sitt rum och tittade mot garderobsdörren, där innanför, längst ned där ingen någonsin tittade, där låg en flaska vodka. Hon tänkte att hon måste få i sig hela och så skulle hon svälja piller. Hon ville bli ett vackert lik, hon ville bespara sin mamma så mycket lidande som möjligt. Hon ville inte att hennes mamma skulle behöva identifiera kropssdelar, hon ville inte att hon skulle bli igenkänd via sina röntgenplåtar hos tandläkaren, sitt unika tandkort. Först hade hon funderat på att hoppa framför tåget men hon hade avfärdat det. Hon trodde att hennes mamma skulle känna igen henne om hon såg ett finger eller två eftersom hon alltid hade så speciellt nagellack på sig, med prickar. Sen hade hon insett att hennes mamma kanske inte alls skulle känna igen det, hennes mamma kanske aldrig hade lagt märke till hennes naglar. Funderingarna var egentligen irrelevanta, oavsett identifieringsläget så ville hon inte bli av med kroppsdelar, hon ville vara ett vackert lik. Hon ville eldas upp intakt och hon ville spridas ut i en minneslund. Tanken på att bli nedgrävd tilltalade henne inte, hon ville bli spridd. Hon var samtidigt osäker på ens aska blev utspridd i minneslundar eller om de grävde ner urnan och aldrig berättade vart för de anhöriga. Hon var inte tillräckligt nyfiken för att ta reda på det, hon skulle vara död då, det spelade ingen roll.
 
Hon var fjorton år nu. Det var så gammal som hon skulle bli innan hennes svaga skugga slutade att existera. Innan hon skulle återförenas med sin pappa där de hörde hemma. Hon gillade att tänka att hon skulle vakna upp i Nangijala, som i Bröderna Lejonhjärta. Hon ville egentligen inte riktigt dö, men hon kände att hon var tvungen. Hon behövdes inte, hon behövde sållas bort och när hon inte blivit en abort och inte hamnat i en olycka så fick hon fixa det själv, men hon var rädd.
 
Fortsättning kommer ...