"Berättare" Del 1
Berättare av Kim
Del 1
 
 
En ung tjej sitter i en busskur vid en ödslig väg. Det är sent och det är mörkt, men i konturerna av landskapet och i ljuset av gatlyktorna, kan vi tydligt se att bakom henne finns det bara ängar och gärden, så långt ögat kan nå. Inga hus, inga byggnader, inte ens en skog. Och tjejen, hon är fjorton år gammal, ska fylla femton om bara tre dagar, och ikväll kommer hon att dö. Det finns ingenting vi kan göra för att stoppa det, ingenting vi kan säga för att hon ska uppmärksamma oss. För henne finns vi inte. Vi hänger i luften på andra sidan vägen, en osynlig kamera som tar in hela scenen, tryggt dold bakom den fjärde väggen.
 
Det är er rättighet som läsare, som publik, att få uppleva händelseförloppet från ett tryggt avstånd, utan att någonsin själva behöva bli delaktiga. Det är min skyldighet som er ödmjuka berättare att återskapa händelseförloppet, utan att förändra eller förvränga, utan att ge er en annan berättelse än den som jag har fått i uppgift att berätta. Vi är alla lika maktlösa i den här berättelsen. Vad vi än gör kommer den alltid sluta på samma sätt.
 
Tjejen ser inte mot vår osynliga kamera. Hon är alldeles för upptagen av boken hon håller på att läsa medan hon väntar på bussen. 1984, av George Orwell. En bok som hon hittills tycker är helt okej, men inte mer. ”Ingen bok man vill ska vara den sista man läser, direkt”, har hon vid ett tidigare ögonblick sagt till sina vänner. En detalj som jag personligen inte finner särskilt tilltalande. När dramatisk ironi blir alldeles för påtaglig börjar den kännas pretentiös. Emellertid är det, som sagt, min uppgift att berätta och därför måste jag även ha med de mer pretentiösa detaljerna, även om det ibland smärtar.
 
Nej, förresten, om det är vad ni undrar: Jag har ingenting med hennes död att göra. Mitt enda uppdrag är att berätta om den, så troget jag bara kan, för att ni i sin tur ska kunna läsa den, kanske grimasera åt en beskrivning, eller kanske rentav lägga ifrån er novellen för att aldrig läsa den igen. Kanske hoppas ni på att aldrig tänka på den mer. Låt mig då vara väldigt tydlig med att påminna er att om vad ni än gör finns den fortfarande här. Även om ni aldrig läser färdigt finns novellen här i sin helhet, med sin början och sin mitten och sitt slut. Och även om ni aldrig mer tänker på novellen, även om ni lyckas förtränga den fullständigt, kommer den alltid att sluta med att den fjortonåriga tjejen som väntar på bussen dör.
 
Det finns ingenting vi kan göra för att förändra det.
 
Hennes äldre syster, som för bara någon månad sedan fyllde arton, kommer vara den som tar emot samtalet från polisen imorgon bitti. Hela hennes värld kommer rasa samman på ett ögonblick. Aldrig under natten har hon tagit det som en möjlighet. Hennes föräldrar har varit vakna, oroliga, och hela natten har systern skrattat bort föräldrarnas oro, sagt att hon ju också var ute och drack om kvällarna.
 
Men tjejen på fjorton år har inte druckit ikväll. Hon har aldrig druckit, inte mer än några gånger då hon har fått smaka champagne på nyår. Ikväll har hon bara varit hemma hos en vän som brukade gå i hennes klass men som blev tagen ur skolan av orsaker som säkert är tragiska de med, men tyvärr är jag inte allvetande. Jag vet inte mer än vad jag tillåts veta, och i just den här novellen är det den fjortonåriga tjejen som väntar på bussen och hennes familj, som är de viktiga karaktärerna. Alla andra är som skuggor för mig. De påminner om människor och anstränger jag mig kan jag se vissa ojämnheter i konturerna som jag kan ta fäste vid, men det är svårt och det drar bort fokus från det som faktiskt spelar roll.
 
Nej, allt jag vet är vad som kommer hända tjejen. Den fjortonåriga tjejen, med brunt och lockigt hår och som är lite för blek och lite för smal och som har lite sneda tänder och som inte riktigt vet om den där tjejen i klassen som hon är förälskad i besvarar känslorna.
 
Jag vet inte heller svaret på den frågan. Men jag tror att hon gör det. För vår huvudperson, vår lite neurotiska fjortonåring med runda glasögon och ett lite för stort intresse för proffsbrottning, är väldigt lätt att tycka om. Hon pratar lite för tyst, men är rolig på det där sättet att hon inte alltid själv vet om det, och hon kan skämta om nästan allt, även om det ibland också kan innebära att hon av misstag råkar göra folk ledsna utan att hon förstår det. Det är synd, men det är någonting som hennes vänner har lärt sig att acceptera. Det kommer inte från avsky eller ondsinthet, utan från att hon helt enkelt inte alltid förstår vad som passar sig och inte.
 
Och ikväll är hennes sista chans att skämta om någonting som skulle kunna göra någon ledsen. Det verkar som hon känner på sig det, för i hennes huvud blixtrar ett skämt förbi som till och med hon förstår att hon aldrig skulle kunna säga högt, för att hon vet att det skulle vara alldeles för grovt och ge henne för konstiga blickar. Hon tycker inte om konstiga blickar. Men hon ler för sig själv när hon tänker skämtet och efter en kort stund, när skämtet har fått en chans att gro, ger hon ifrån sig ett litet skratt. Det är ett tyst, hastigt skratt som lätt hade kunnat misstas för en fnysning om det inte vore för att jag visste att det var på väg, men ett skratt är det.
 
Efter skrattet skäms hon lite över att hon ens kom på skämtet. En uppväxt av att ha fått lära sig att inte sticka ut gör att man till slut börjar skämmas till och med över vissa av sina egna tankar. Men det är snabbt övergående, för hon är snart fast i 1984 igen. Hon har tappat bort sig, för hennes ögon har följt texten hela tiden utan att hon har registrerat vad som har stått på sidorna, men hon hittar snabbt tillbaka till där hon var och läser några rader till innan hon ger upp.
 
Animal Farm var bättre, tänker hon.
 
Fortsättning kommer ...