Bokmanus: Bara allt vi är
Jag är inne i en intensiv skrivperiod. Det betyder att jag inte är lika full av referenser som jag vanligtvis är. 
Det finns inga poddar som jag lyssnat på eller blogginlägg jag läst om skrivande denna vecka. 
Jag tänkte att jag istället skulle berätta lite om min värld just nu, boken som jag skriver på om dagarna. 

Jag har börjat och suddat ut flera meningar om den här boken nu. Jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja. Hur jag ska förklara att dottern blir våldtagen och hur hon sen väljer alkohol och destruktivitet framför föräldrarna som inte märker att hon försvinner bort. Jag vill berätta om David som gör allt han kan för att leva det perfekta livet men som inte alls kan hantera det som läggs på honom. 
Jenny som är Annas extramamma och på något vis lyckas nå henne mer än hennes biologiska mamma gör. 
Hur allting är upp och ned för alla, hela tiden. De har precis landat efter en skilsmässa där Jenny och David gick isär. Jennys träffade en kvinna som hon nu bor ihop med och hon har lärt sig att förlåta sig själv för att hon delade barnen på mitten. Hennes frus barn blir överfallen och de hinner knappt andas ut. 

De måste hitta sig själva för att kunna hjälpa Anna, men kommer de att hinna det? 
Och vad hände egentligen med Anna? Varför var hon ute mitt i natten alldeles själv?

Mitt i berättelsen slår #meetoo ner och förändras allas perspektiv. 
 
Medan alla försöker hitta sig själva i den nya konstellationen är det någon som sjunker snabbt, 
men vem? och varför?

Jag skriver ett manus om psykisk ohälsa och skörstarka männiksor i ett samhälle som inte alltid vill dem väl, och samtidigt finns det så mycket kärlek kring dem. Jag avslutar med ett kapitelutdrag. Scen: Mamma Lisen pratar med Anna för första gången sen hon kom hem från sjukhuset, hon försöker nå henne men har inte verktygen. 
 
 

s.50

Det hade gått en vecka sedan allt hände. Hon visste fortfarande i princip ingenting. Hon visste inte varför Anna smugit ut den natten. Hon visste att det var en främling som förgripit sig på henne och hon visste att Anna varit ensam. Hon trodde sig veta att Anna kämpade emot, att det var därför som hon fått en sten i bakhuvudet som skurit in i hennes bakhuvud. Lisen måste prata med Anna nu för att hon var hennes förälder, och någon måste säga att det är dags att gå tillbaka till skolan. Hon knackade på Annas dörr.

”Kom in”, svarade Anna lågt. Hon visste att de var ensamma hemma.
”Hej”, sa Lisen och öppnade dörren. Såg sig om i oredan som var hennes dotters rum. Kläder i drivor. Hon ville säga till Anna att hon var tvungen att skärpa sig annars skulle de få pälsängrar som käkade små hål i allas kläder. Hon bet sig i läppen.
”Vill du ha nåt att äta? Tänkte att vi kunde beställa pizza. Nån att dela på kanske?”
”Visst”, svarade Anna som inte ätit ett mål mat utanför sitt rum sen hon kom hem igen.

”Jag tänkte om du kanske var redo att prata med mig?”, sa Lisen och flyttade på en klädhög från en stol. Satte sig där och inte på sängen bredvid Anna.
”Jag vet inte vad jag ska säga. Orkar inte tänka på det. Han var stor. Tung. Allt var så tungt. Jag vill bara aldrig mer prata om det igen och jag lovar att jag aldrig mer ska gå ut ensam mitt i natten sådär.”, Anna tittade på henne och Lisen tittade tillbaka på sin dotter. Hon såg ut som när hon var liten utan allt smink. Det enda som var kvar var lösögonfransarna som hon gjort på salong straxt innan skolan började. När Anna blinkade såg det tungt ut att få upp ögonlocken igen. De långa, tjocka ögonfransarna hade klibbat ihop av gammal gråt och hon var röd i ögonen. Lisen fick en impuls att böja sig fram och stryka sin dotter över kinden. Istället reste hon sig upp.
”Då fixar jag i ordning, vi kan äta ihop framför tvn om du vill och du, det vore bra om du funderar lite över hur du vill göra med skolan, jag förstår att du behöver vara hemma lite men du kommer att halka efter snabbt”, Lisen tog kläderna som hon lagt ner på golvet några minuter tidigare och höll dem mot sig i famnen. Hon började gå ut ur dotterns rum.
”Mamma”, sa Anna efter Lisen.
”Ja, älskling”, svarade Lisen och vände sig om.
”Jag ska inte låta honom förstöra min höst”

 

 

/Nathalia

Ännu ett inlägg om självkritik (eller: Det är inte farligt att vara dålig)
Det är inte farligt att vara dålig. Jag vet att vi inte vill erkänna för oss själva när vi är dåliga och som lärare ska jag helst avsky ordet fullt ut och använda mig av termer som "utvecklingsområden" eller "teoretiska svårigheter" istället för att rakt ut säga att någon eller någonting är dåligt, och i min yrkesroll gör jag det också, varje jävla dag, men här vill jag i alla fall vara tydlig med att det inte finns någonting farligt med att vara dålig. Att inte nå upp till sin fulla potential. Att ha "utvecklingsområden" som det känns som man aldrig utvecklas inom. Det är okej. Du behöver inte må dåligt bara för att du är dålig. För det är inte farligt.
 
När jag ser tillbaka på majoriteten av mina böcker tycker jag att de är dåliga. Ju längre ifrån en bok jag kommer desto tydligare blir dess svagheter. Karaktärer som inte riktigt når hela vägen fram, en berättarröst som blir tradig efter de första sextio sidorna, protagonister som inte är sympatiska men inte heller intressanta nog för att väga upp för det. Och det är inte lätt. Att se tillbaka på ett konstverk som man verkligen trodde på när man skapade det och endast kunna se bristerna är inte roligt. Det finns inget charmigt i det. Det gör mig inte glad. Ändå gör jag det. Konsekvent. Om och om igen läser jag mina egna böcker, går igenom dem, hittar fler misstag för varje gång jag läser om en sida. Och det vrider sig i magen på mig när jag kommer ihåg att jag tyckte att det var bra. För det är det inte. Det är dåligt, och det suger att det är dåligt, men det är inte farligt.
 
Min senaste bok, Happy Slapping, började jag skriva på för ganska exakt tre år sedan, innan min skrivblockering slog till på riktigt. Den skrevs på några månader mellan våren och hösten 2015, om jag minns rätt. Framåt vintern skrev jag det sista ordet. När jag läser om den idag tycker jag fortfarande att den är bra. Skämten får mig att skratta, den egentligen osympatiska huvudpersonen lurar mig att sympatisera med henne, berättarerrösten är konsekvent och intressant och strukturen är unik nog för att intrigen, trots att den egentligen är ganska svag, ska vara spännande. Men trots att den är bra har jag, på senaste tiden, börjat lägga märke till allt fler misstag som jag gör. Strukturen är bra, men det borde finnas ett kapitel före det första som visar vad vi rör oss mot. Den efterkonstruerade prologen, som jag skrev in just för att fylla det syftet och som jag när jag skrev den var stolt över, faller idag platt för att den blir ett brott mot den annars konsekventa berättarrösten. Kanske borde jag ha tonat ner kaptilet där jag ingående beskriver hur en av karaktärerna, som tidigare jobbade på bårhus, tog betalt av efterlevande för att de skulle få ligga med sina bortgångna vänner, förälskelser, familjemedlemmar. Kanske borde masskjutningen, som idag ligger i mitten av boken, istället ha varit dess klimax. Kanske måste jag fixa till språket lite. Och när jag får dessa insikter börjar jag känna klumpen i magen igen, för jag börjar oroa mig för att jag en dag i framtiden ska se tillbaka på Happy Slapping och tycka att den är dålig. Och jag vill inte att den ska vara dålig. Så jag måste hela tiden påminna mig själv att det inte är farligt.
 
Det finns en framtid där jag kommer se tillbaka på mitt nuvarande manusutkast och känna samma sak. Det finns en alternativ framtid där det kommer bli den första boken jag skriver som jag livet ut kan säga är bra. Jag vet inte vilken som stämmer men om jag ska vara ärlig tror jag mer på den första framtiden, där jag om tre eller fyra eller fem eller sex år läser om den och tänker, Hur kunde jag tycka att det där var en bra idé? Vad tänkte jag egentligen?! En dag kommer jag förmodligen tycka att den är dålig. Och den dagen kommer jag behöva påminna mig själv på nytt. Det är inte farligt.
 
Det är inte farligt att vara dålig har fått bli mitt mantra. Det är ett sätt för mig att hålla kvar vid förnuftet. Att inte ta bort allt jag någonsin skrivit i ren trots, flytta ut i skogen, skrika Förlåt! rakt i ansiktet på alla människor jag någonsin tvingat läsa mina böcker. Det här är hur jag klarar av att vara självkritisk så till den milda grad att jag ibland vill tända eld på min dator bara för att det skulle säkerställa att ingen någonsin läste alla de utkast inte ens Nathalia har fått läsa. Det är mitt sätt att inte bli galen när jag känner att allt jag gör blir fel. När jag helt enkelt inte kan vara bra. För det är inte farligt att vara dålig.
 
Min självkritik är någonting jag och Nathalia har diskuterat intensivt. Enligt henne är jag för hård mot mig själv och hon menar att när jag framställer mig som dålig kommer mina läsare att dela min ståndpunkt. Du är vem du framstår som att vara. Och när det enda ni hör från mig är att jag är dålig kommer ni övertalas att hålla med. Och kanske har hon rätt, förmodligen har hon det, på grund av att det är hennes spetskompetens är hon fan så mycket bättre än jag på att veta vad som går hem hos en publik; kanske kommer ingen våga tycka om mina böcker när jag, några år senare, själv inte kan tycka om dem. Därför tänker jag tala klarspråk nu och säga att jag älskar varenda bok jag någonsin har skrivit från djupet av mitt hjärta. De är skräp, knappt sammanhållna i sömmarna, med karaktärer som jag inte skulle vilja veta av om jag så fick betalt för det, men jag älskar dem förbehållslöst. För utan dem skulle jag aldrig ha tagit mig dit jag är nu. Utan mina misstag skulle jag aldrig ha blivit bra.
 
Min första bok heter Sex, Film och Cigaretter. Det är boken jag nästan alltid räknar bort när någon frågar hur många böcker jag skrivit. Den är dålig. Det är en bok om tjugotreåringar skriven av en trettonåring, med en trettonårings förståelse av vuxenvärlden. Det är också en rip-off av Nick Hornbys High Fidelity, med en del bitar stulna från filmatiseringen av Irvine Welshs Trainspotting och dess uppföljare -- ännu inte filmatiserad -- Porno. Men om jag aldrig hade skrivit Sex, Film och Cigaretter hade jag aldrig skapat karaktären Jakob, som är bror till Johan, en av huvudkaraktärerna i min självpublicerade bok som jag har berättat om tidigare. Och i min självpublicerade bok skapade jag karaktären Joanna -- ifrågasätt inte varför alla mina karaktärer i tonåren tycktes börja på J, det kommer bara göra er galna -- som har en viktig roll i den nästföljande På Londons Gator, i vilken jag för första gången på allvar började tänja på gränserna dels i vad jag valde att skriva om men också i hur jag valde att skriva det. På Londons Gator var första gången jag experimenterade med struktur, och tack vare det experimentet skrev jag 12 Timmar, en bok som utspelade sig under just tolv timmar, där varje kapitel var ett klockslag och där handlingen slungade oss mellan filosofiska diskussioner, droger som förflyttade karaktärer i tid och rum, gruppsex och en kamp mellan två gudaväsen som hade beslutat sig för att göra Stockholm till en spelplan.
 
12 Timmar var, för att den försökte för mycket, lite av en katastrof. Men det är okej, för om jag inte hade skrivit den hade jag inte förstått att vissa idéer helt enkelt inte funkar för vissa handlingar. Intrigen som sådan -- en protagonist i tjugoårsåldern får ett erbjudande av en tjej med falsk identitet att följa henne under en kväll då hon lovar att förändra hela hans liv -- är ganska banal och hade jag låtit resten av boken lika banal som den hade jag aldrig fått se vad som händer när man försöker på tok för mycket på en och samma gång. Och hade jag inte börjat experimentera med strukturer hade jag aldrig skrivit Happy Slapping, min mest experimentiella bok hittills, och också den enda som jag än idag tycker är en genuint bra bok, trots och kanske lite på grund av dess brister.
 
Allting jag har skrivit har tagit mig hit. Varje gång jag har misslyckats har jag blivit bättre. Hade jag inte skrivit en bok om tjugotreåringar -- enligt mig då den ultimata åldern, något mitt nu snart tjugosexåriga jag som börjar se fram emot trettio, tycker är hysteriskt roligt -- när jag var tretton skulle jag aldrig ha nått den punkten då jag till slut kunde skriva Happy Slapping. Därför ser jag inte heller några problem med att erkänna för mig själv och för er att Sex, Film och Cigaretter är en jävla skitbok som jag, om den inte hade försvunnit med åren, gladeligen skulle ladda upp på den här bloggen för att alla skulle få samma chans som jag att göra narr av den. För att den är så dålig som den är hjälpte mig att bli bra.
 
Och kanske, om några år, kommer Happy Slapping inte vara mer än ett steg på vägen. Och den dagen kommer jag fortfarande älska den förbehållslöst.
 
För det är inte farligt att vara dålig. Det är en förutsättning för att någonsin kunna bli bra.
 
Allt gott.

/Kim
 
Önskeinlägg: Hur får man sig själv att börja skriva?
Igår fick jag frågan: hur gör man för att börja skriva?
 
I förra veckan lyssnade jag på podden "Armchair expert". I avsnittet med Zach Braff (JD från scrubs) så pratar de om skrivande. Zach säger att det är en viljekamp varje gång, så fort tid för skrivning frigörs så vill hans hjärna avleda honom, hitta vad som helst annat att göra. Han berättade också att en av hans bästa vänner, som också skrivit stora delar av Scrubs, säger "Det finns inget värre än att skriva och inget bättre än att ha skrivit". 
 
Jag tänker sätta det som nummer 1. 

1) Att skriva kräver ett jävlar-anama, ibland även ett självhat. Ett "Nu jävlar sätter du dig ner och skriver". 
 
När jag skrev mitt första bokmanus så gjorde jag det omgiven av tvätthögar och smutsig disk. Min dotter gick femton timmar i veckan på förskolan och de femton timmarna skrev jag. När hon var hemma så funderade jag ut vad jag skulle skriva. Jag fick kommentarer av äldre släktingar om att det var viktigt att hålla rent hemma och att dammsugning var viktigt, men om jag hade dammsugit hade jag inte haft mitt första bokmanus stående hemma i bokhyllan nu. Så enkelt (och svårt) är det, jag hade inte tiden till att göra båda. 
 
Nej, det bokmanuset går inte att hitta någon annanstans, jag behövde få det ur mig för att kunna lära mig. En dag kommer jag att skriva om det och göra det rättvisa, jag måste bara öva mer först. 

2) Placera dig själv i skrivbubblan. 

Har du facebook så gå med i skrivgrupper. Skrivgäris, Litteraturgäris och Författare på facebook är jag med i. 
De gör att mitt flöde är fullt av skrivande personer. Jag lär mig av deras frågor, ibland har jag svar för att jag gått igenom det själv och ibland kan jag själv ställa frågor. 

Har du instagram så följ skrivande människor. Jag och Kim heter @skrivardoden, kika vilka vi följer för inspiration, har massor utav fantastiska människor där. 

3) Läs och inspireras

När jag skrev "Och du var himlen jag föll från den dagen", det där manuset som nu står i min bokhylla, så var jag väldigt noga med att inte sno. SÅ till den milda grad att jag helt slutade läsa under skrivprocessen, av rädsla för att sno omedvetet.  Bara det att all litteratur, och egentligen allt annat också, bygger på varandra. Det går att sätta all samtida litteratur i ett modernt perspektiv och se en helhet. Att skriva i sin bok att "Det kom in en smal kvinna med svart hår som var helt fantastisk på datorer men hade svårt för sociala interaktioner", betyder ingenting för vissa, för andra är det en solklar Lisbet Salander. Det är en igenkänningsreferens och den är inte bara helt okej att skriva, den uppmuntras! Det får läsaren att bli mer engagerad.  
Vi lär oss genom att sno, böja saker till vårt eget. Om två människor har exakt samma bokidé så blir det ändå två helt olika böcker. 


4) Skriv

Att vara en skrivande person behöver inte betyda att du skriver böcker. Du kan skriva anteckningar i telefonen, dagbok, dikter på kuvert. Att gå från att alltid välja dammsugaren över att skriva till att skriva en bok leder tyvärr ofta inte till ett speciellt läsbart resultat. 
 
Du måste öva. Så skriv. Varje dag. Ladda ner en anteckningsapp till telefonen och skriv i den. Prova att skriva en novell när du har tid. Tillåt dig själv att skriva dåligt för att hitta när du skriver bra. Hitta ditt skrivspråk.
Fundera över vad du har för berättelse. Prata om den med folk, utveckla den. Ta in frågorna du får. 
När du skrivit novellen prova att redigera den. Skriv en ny och skriv den enligt den dramatiska kurvan ovan. 
Märker du skillnaden?

5) Läs skrivböcker av författare du tycker om.
Sist men inte minst. Om du ska ha en bok om skrivande i din bokhylla så rekommenderar jag själv
Stephen Kings "On writing". På svenska heter den "Att skriva", kom i nyöversättning förra året. Den är lättläst och välskriven. 


Att börja skriva är inte lätt. Det är en av de svåraste sakerna man kan göra eftersom det är så lätt att göra precis allt annat. Du kan. Nu är det din tur, inte imorgon. Våga!
 
 
/Nathalia