Innehåll utan marknadsföring är som kärlek utan kyssar
Det finns en del brillianta människor runt om i världen. Som är i toppen av sin bransch oavsett om det är författarskap (som J.K Rowling) eller politik (som Barack Obama) eller inom nöjesbranschen (som Ellen Degeneres).
 
Runt alla världens brillianta människor så finns också den synen på att de är just, brillianta. Att de vaknade upp en dag och var så jäkla bra på det som de gjorde. Myten ligger i att det inte fanns någon egentlig nyckel till deras framgång utöver deras hårda arbete inom sin bransch och att de har haft tur. 

 
År 2016 så var det dags för val och där var Donald Trump. Ett helt liv av att vara kändis hade gjort att han nu hade möjlighet att bli president. Något som det hade lobbats för sedan 70-talet, finns en fantastisk och lika mängder skrämmande dokumentär om det på Netflix som heter "Get me Roger stone".
 
Isabella Löwengrip har ett skönhetsbolag där deras populäraste produkt säljs i snitt var tredje minut. Jag har själv hennes schampo och balsam i badrummet. Hennes skönhetsprodukter säljs på alla apotek i Sverige och många av dem har hennes produkter på display så att de syns direkt när du kommer in i butiken, tillsammans med en bild på henne. 
 
Camilla Läckberg var en av de första som såg ovanstående mönster. De som sticker ut från mängden är de som bryr sig tillräckligt för att sälja hela paketet. Det vill säga, sälja sig själva. Vara transparanta. med sin kamp men också med sina framgångar. Trump blir anklagad för saker och trots att de många gånger är sanna och han är ett svin, rent utsagt, så har han ett gäng följare som tror fullt ut på honom för att han "säger det som det är". 
 
Isabella Löwengrip var känd som Blondinbella och startade flera företag som krashade, elva bolag om jag inte minns fel. Hon har en uttalad strategi om att hon vill ha företag inom allt som hennes läsare kan ha nytta av, och hennes läsare är kvinnor i medelåldern. 
 
Trump, Obama, Läckberg, Ellen Degeneres och Isabella Löwengrip har en sak gemensamt. De bryr sig om sin marknadsföring, de kan retorik, de är närvarande på sociala medier, i traditionella medier och de gör saker som inte är vad som förväntas av dem. Obama gjorde en mick-drop i kongressen. Läckberg var med i Lets Dance, Isabella Löwengrip skriver allt om sitt liv på en blogg för att sälja mer schampoo, kläder och föreläsningar. 
 
De har alla en kärna som inte är det som de säljer. Läckberg är inte endast en författare som sitter på sin kammare, hon är en bloggerska med blått hår som dansar och är med i olika program, Trump är inte endast president utan är ständigt ute och petar i allt han kan, Ellen har en show varje dag och hon tar ständigt tillfället i akt att ge saker till de behövande och också att kommentera viktiga händelser. Hon har till exempel uttalat sig om Trump på ett väldigt starkt sätt, där hon drar liknelser mellan muren som han vill bygga och en mur som hennes karaktär Doris ur Hitta Doris (Nemo 2) vill överkomma. Obama blir intervjuad i olika TVshower där han berättar om vad han gör nu, såg honom nyligen på Netflix i Lettermans "My next guest needs no further introduction"
 
Sociala medier har ritat om kartan för hur vi lever och vi är bara i början, vi vet ännu inte hur mycket. 
Kanske kan man av detta tolka det som att det endast är marknadsföringen som spelar roll men det stämmer inte heller, man måste ha ett bra innehåll, det är kombinationen. Trump har bara marknadsföringen och åsikterna men han kommer aldrig att få det erkännandet som han så desperat vill ha, för att han saknar bra innehåll, han har ingen kärna. 
 
Vad vi vet, det är att om vi vill överleva som författare eller musiker eller egentligen vad som helst som är beroende av försäljningssiffror eller opinion, så behöver vi ha en närvaro på sociala medier. Och vi behöver ha en strategi. Och utöver det så behöver vi kommentera och engagera. Läckbergs medverkan i Lets Dance skapar en debatt och hennes försäljningssiffror ökar. 
 
Och tänk, vad bra det går för Annie Lööf nu för tiden, förresten. Inte kan det väl ha något med att hon börjat hänga en del med bloggerskor och superentreprenörer. För det kan väl aldrig vara så att Centerpartiets ökande siffror har något att göra med att hon dyker upp på Hannah och Amandas instagram och käkar väldokumenterade luncher med Isabella Löwengrip 
 
 
 
Jag visste alltid att det skulle bli såhär
och det är ett inlägg som kanske tråkar ut dig men du behöver inte läsa, för jag visste alltid att det skulle bli såhär, och det var, tror jag, i fyran, faktiskt en helg, egentligen en fredag, i september, efter skolan, och det var femton eller sexton år sedan, och jag blev så nyfiken att jag smög in på min brors rum, hamnade vid hans bokhylla (som många gånger förut), för jag hade trots min unga ålder redan tröttnat på böckerna i min egen bokhylla, ville ha någonting mer lockande, och min bror var, minns jag, tjugo och hade vänner i stan som han ofta umgicks med, så jag visste alltid att jag hade lite ostörd tid med hans böcker, och jag visste att han hade en bok i sin bokhylla som jag länge hade sneglat mot men aldrig vågat öppna, aldrig våga läsa, för titeln lockade samtidigt som den skrämde, för redan då visste jag att det här var något eget, något särskilt, och för allt i världen ville jag bara ha svar på vad som egentligen var Lustans Lagar.
 
 
Ni får ursäkta urspelet ovan, men det var någonting jag behövde göra för min skull. För de som inte har läst boken kan jag avslöja att det är en omskrivning av bokens första mening, en obruten monolog om hur Lauren -- en av bokens huvudpersoner -- blir av med oskulden på en fest. I själva verket, hur hon blir våldtagen på den festen, beskrivet så likgiltigt, genom ett återberättande av en karaktär som inte är Lauren, men som har fått höra vad hon har berättat om händelsen i efterhand. Och hon visste alltid att det skulle bli såhär.
 
Den inledande meningen av Bret Easton Ellis The Rules of Attraction är den första gången jag kan minnas att jag på riktigt har blivit påverkad av en bok jag har läst. Jag var för ung för att förstå engelskan särskilt väl och jag läste inte ut boken förrän några år senare, men redan när jag satt på golvet i min brors rum och läste de inledande sidorna förstod jag tre saker: Någonting hade hänt på en fest, det var någonting som inte borde hända och hon visste alltid att det skulle bli såhär.
 
Det var den sista som påverkade mig. Resten av inledningen är stilistiskt träffsäker och välformulerad och än idag en av mina personliga favoriter i hur den härmar återberättandet av någonting du inte riktigt har varit med om själv men tror dig ha en tillräckligt stark bild av för att kunna berätta vidare ändå, men det var just den biten som slog hårt. Att hon alltid visste att det skulle bli såhär. För redan då förstod jag att den innebar någonting dystert, visade på någonting som skavde. För hur hon alltid visste att det skulle bli var inte ett hur som man borde veta att det ska bli. Det var någonting som hade blivit fel. Men du behöver inte lyssna, för hon visste alltid att det skulle bli så.
 
Bret Easton Ellis har varit ett återkommande inslag i mina inlägg här på bloggen. Det här inlägget är mitt försök att förklara varför. Hur det blev så. Och den enkla förklaringen är att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär. Att känslan den meningen frammanade i mig blev ett slags drivkraft för mig. Det var en obehaglig känsla, men samtidigt var likgiltigheten i den tilltalande. Lockande. På samma sätt som man dras till att sätta handen mot en brännhet platta ville jag återuppleva iskylan som fanns i den meningen. Jag ville få känna den igen. Den fullständiga likgiltigheten. För det var någonting jag aldrig hade läst tidigare. Det var någonting helt nytt.
 
Jag fortsatte återvända till den. Några år senare läste jag till slut ut boken. Därefter läste jag American Psycho, och sakta men säkert la jag pusslet som är Bret Easton Ellis författarkarriär. Det är ett ganska lätt pussel att lägga, bitarna är stora, bilden är tydlig -- eller, med pretentionen bortdragen, han har skrivit få böcker och alla är ganska lättlästa -- men under den direkta bilden finns det någonting mer. Tydliga bilder av människor med glansiga blickar och Wayfarers som tar droger och knullar i L.A. och New York, som går över alla gränser för mänsklighet och kommer ut på andra sidan lika tomma som de klev in i boken. Bret Easton Ellis värld är statisk, oföränderlig till det absurda, förändringarna är ytliga, människorna kan aldrig räddas för de vägrar rädda sig själva. Likgiltigheten regerar.
 
Det är en dyster bild som målas i Bret Easton Ellis böcker, men för en tonåring med redan för mycket kärlek till det makabra, till det gränslösa, är det en värld som samtidigt är väldigt lockande. För mig var det här karaktärer jag aldrig ville träffa, men som jag ville bli bästa vänner med livet ut. Jag avskydde deras beteenden, men blev förälskad i sakerna de gjorde. Den fullständiga friheten i total apati. Ångesten som en förlösning. Glädje bara i korta perioder, då aldrig särskilt stark. Det finns en lockelse i likgiltighet i att den är statisk, oföränderlig, du kan alltid i alla lägen lita på att du är lika tom när du vaknar imorgon som när du gick och la dig kvällen innan.
 
Och jag ville vara en del av det. Jag ville ge tioåringen som satt vid sin brors bokhylla en till bok att häpnas av. Jag ville ge en till mening med samma slagkraft. Jag ville skriva att hon alltid visste att det skulle bli såhär. Hur fel såhär:et än var.
 
Bret Easton Ellis var författaren som fick mig att börja skriva på riktigt. Länge var det kopior, plagiat av hans verk men tagna till Sverige. Hans röst var min röst. Hans karaktärer var mina karaktärer. Jag idoliserade honom. Det finns en anledning till att jag bär Wayfarers på somrarna, att jag än idag kan finna det sexiga i en tom blick i en spegel, näsblod som droppar från ett bara halvt närvarande ansikte. Att Valium är ett av mina favoritord. För Bret Easton Ellis värld är det mörkaste av det mörka. Jag har aldrig hittat en annan författare som kan få mig att känna den absoluta tomhet som kan lämnar mig med varje gång jag lägger ifrån mig en av hans böcker. Jag har ännu inte hittat en mening som kan påverka mig så starkt som att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär.
 
Länge idoliserade jag Bret Easton Ellis. Det finns en anledning att jag har alla hans böcker, att bokryggarna har böjts så många gånger att bokstäverna börjar bli otydliga, att böckerna automatiskt slår upp sig på de sidorna jag oftast kommer på mig själv med att återvända till. För det finns mycket där. Om man bara tog honom på enstaka formuleringar, enstaka bitar av briljant skrivspråk, skulle han -- enligt mig -- vara i en klass helt för sig själv. För i stunder kan han få mig dit igen, till den där tioåringen vid min brors bokhylla.
 
Men vår relation är mer komplex idag. Jag ser allt det negativa med honom. Jag förstår att Less Than Zero, även om jag fortfarande anser att det är en stark bok, också lätt kan uppfattas som en väldigt svag bok som bara är tillräckligt välskriven för att dölja det. Jag håller med om att hans besatthet vid popmusik och motorvägar och solglasögon och cigaretter som röks i sängen på morgonen och koks och dekadens, lätt gör att allt han skriver läses som försök efter försök att provocera, snarare än något med en verklig poäng. Och hur mycket jag än må älska Glamorama, förstår jag fortfarande inte vad fan han höll på med när han skrev den boken, varför den är skriven, eller varför nästan alla av bokens teman känns som upprepningar av American Psycho.
 
Bret Easton Ellis är inte min favoritförfattare. Han är inte den som jag längtar mest efter att få nästa bok av, och om Imperial Bedrooms -- en bra bok men en dålig bok att följa den rentutsagt briljanta Lunar Park -- är ett tecken tror jag att han har nått punkten av sin kariär där han har börjat trampa vatten. Men även om den brinnande kärleken jag en gång i tiden hade till hans böcker, även om jag idag har många författare jag hellre läser än Bret Easton Ellis, kan jag inte annat än att säga att han är mitt livs viktigaste författare. För kanske hade jag hittat en annan, kanske hade jag hittat någon författare som kunde fängsla mig lika mycket som han kunde, kanske hade jag blivit så förälskad i en enda formulering att den hade lagt grunden för hela mitt egna författarskap. Men kansken spelar ingen roll när verkligheten helt enkelt är att det var han. Och även om jag idag har hittat min egen röst, en röst som jag hoppas att en annan tonåring med författarambitioner ska försöka stjäla från mig en dag, var Bret Easton Ellis en av de allra viktigaste stenarna i vägen till att hitta den rösten.
 
Det finns en anledning att jag hela tiden tycks återkomma till Bret Easton Ellis.
 
För att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär.
 
/Kim
"Berättare" del 3
De tidigare delarna kan läsas här och här.
 
Del 3
 
 
Vår protagonist ställer sig upp för att skaka liv i benen som har börjat somna. Hon gnuggar sig om svanskotan och sträcker ut ryggen tills den nästan böjs bakåt, sedan står hon stilla en stund och lyssnar efter bussen som aldrig kommer. Det är inte dags för henne att börja gå ännu, men om bara någon minut kommer hon att besluta sig för att det är lika bra att gå hem. Bussen är en kvart försenad, det är inte helt ovanligt men i såna här trakter är det ett tecken på att det kan bli en mycket längre försening. Och dessutom är det inte så långt hem, fyrtiofem minuter kanske, och hon vet precis hur hon ska gena för att få ner tiden till max fyrtio minuter. Hon kommer tänka att busshållplatserna ligger ganska nära varandra, kanske kommer hon hinna till nästa hållplats i tid med bussen. Eller så får hon helt enkelt gå hela vägen. Det spelar egentligen ingen roll.
 
Men hon kommer inte att gå hela vägen. Hon kommer hinna ett hundratal meter innan hon möter tre män i tidiga tjugoårsåldern, samtliga kraftigt berusade. Som om världen bara har beslutat sig för att de ska dyka upp just nu, just här. Ett ogenomtänkt beslut av en värld som inte bryr sig om varför den gör saker. Den bara gör för att den måste, för att det är vad den gör. Som jag berättar, som ni läser, som vår protagonist dör. Det är helt enkelt vad vi gör.
 
De tre männen kommer nå fram till henne och blockera vägen. De kommer tvinga in henne i ett slags spegellek, där alla hennes rörelser följs av dem. Ta ett steg åt vänster, de kliver åt höger. Ta ett steg åt höger, de kliver åt vänster. Det kommer bara pågår i några sekunder, men för henne kommer det kännas som en smärre evighet. Hon är inte ovan vid att möta människor på väg hem, varken fulla eller nyktra, men hon har aldrig varit särskilt förtjust i att möta de allra fullaste. Trots det kommer hon finna ett slags lugn i att hon vet – för ja, hon vet – att de aldrig skulle göra någonting mot henne. Inte på riktigt. De jävlas en stund, sedan går de vidare. Det är så det ska ske, det är så det alltid har skett. Ingenting allvarligt händer bara för att man träffar fulla människor.
 
De här tre människorna är undantaget hon har glömt att räkna med. Det här är sista gången hon möter fulla människor. Det här är de tre sista människorna hon någonsin kommer träffa. De kommer ta tag i henne och dra med henne ut på gärdet, där de kommer slänga ner henne i det höga gräset. Hennes ryggrad kommer att slå emot en sten, eller en hård grästuva, eller torkad lera, eller någonting, vad som helst, och hon kommer att skrika till av smärta. En av männen kommer slå henne över kinden och väsa åt henne att hålla käften, nu håller hon käften, annars jävlar. De kommer slita av henne byxorna, trosorna, hennes hjärta kommer att slå så hastigt att det känns som att det ska pulvrisera hennes bröstkorg. Och när hon hör en av männen säga någonting om en kondom kommer hennes blod att bli till is.
 
Under akten kommer hon vara helt stilla. Hon kan inte röra sig, hon kan inte kämpa, det enda hon kan göra är att ligga där, paralyserad av skräck, tårar forsar nedför hennes kinder men hon vågar inte, kan inte ens om hon skulle våga, göra ett ljud. Hennes andetag kommer vara korta, för små för att få in ordentligt med luft, men tillräckliga för att hon ska vara vid medvetande hela tiden. Känna varje del av smärtan som börjar i hennes skrev och tycks sprida sig genom hela hennes kropp. För ett ögonblick kommer hon att glömma bort vem hon själv är. Det här är inte hon, det är vem som helst men inte hon. För sånt här händer inte henne, bara andra. Det är hemskt när det händer andra, men det händer i alla fall inte henne.
 
Men det gör det. Och någon gång under våldtäkten – för om jag ska vara er berättare tänker jag i alla fall visa er respekten ni förtjänar, och inte försköna eller måla bilder med eufemismer – kommer hon höra att bussen har kommit ikapp henne och kör förbi på vägen. Men hon vågar inte ge ifrån sig några ljud. Mannens hot har bara blivit ännu mer påtagligt för varje sekund som hennes kind blir mer och mer öm.
 
Männen kommer att turas om, men de blir färdiga snabbt. Det är över på bara några minuter. För vår protagonist spelar tid inte längre någon roll, men vi kan i alla fall söka skydd och tröst i de små detaljerna, även om jag inte vet om vi förtjänar något av det. Efteråt hör hon dem skratta. Hon kommer ligga kvar, hennes ögon är hårt slutna, hennes händer griper kring gräset, som om hon försöker hålla sig från att falla ner i en avgrund. Hon hör ryggdunk, hon hör ett skämt hon inte uppfattar. Sedan tystnad.
 
I tystnaden som följer kommer hon att andas ut. Det är över nu, kommer hon tänka. Det är det viktiga, det är i alla fall över. Och hon kommer att försvinna. Under hela tiden som våldtäkten har pågått har hon varit plågsamt medvetande om allt som händer henne, men så snart det är över, när männens skratt har tystnat, låter hon sig själv försvinna ner i mörkret. Det sista hon kommer tänka innan hon förlorar medvetandet är att det är varmt ute, hon överlever. Hon måste bara få sova en stund.
 
Sedan kommer sparkarna. De kommer att bli vad som väcker henne igen. I tystnaden där vår protagonist fann sin trygghet kommer männen att ha beslutat sig för att de inte bara kan lämna henne. De har redan gått så långt, det finns bara en gräns till de behöver passera. Rationaliseringsprocessen kommer att vara kort. Deras överlevnadsinstinkt kommer att få övertaget snabbt, och det enda som kommer att spela roll för dem är att inte åka fast. Tjejen, hon är redan förbi ändå. Någon av dem kommer att peka på blodet som rinner ur hennes huvud. Hon måste ha slagit sönder bakhuvudet mot marken. Han kommer att viska till sina kompisar att hon ändå är död, de måste bara hjälpa henne över. Som en påkörd fågelunge.
 
Och liksom med en påkörd fågelunge kommer de att sparka, och stampa på henne. Den första sparken kommer att träffa henne över brösten. Om det var siktet eller inte kan jag inte svara på, men skosulan kommer att riva sönder hennes tröja, slita upp hennes hud, och nu kommer hon inte längre kunna vara tyst. Alla de skrik hon inte kunde ge ifrån sig under våldtäkten kommer lämna henne på samma gång, i en kakafoni av panik och rädsla och avsky. Lungorna kommer att tömmas helt. En av männen kommer att sparka henne över halsen, skrika åt henne att vara tyst, att hålla käften, att bara låta det hända, och i hans röst kan vi höra paniken. Paniken för att bli påkommen. Kanske ångest. Kanske ångrar han sig. Kanske önskar han allt ogjort nu när det är över. Det spelar ingen roll. Vad som kommer hända kommer hända. Han kommer att dra sitt strå till stacken och han kommer att vara en av gärningsmännen bakom tjejens död. Bakom våldtäkten som ledde upp till det.
 
Inget i hela världen kommer att kunna ändra på det.
 
Vår huvudperson kommer ligga blodig medan sparkarna träffar hennes kropp. Det kommer inte vara förrän hon känner att hennes kläder klistrar sig fast vid hennes kropp, hur blöta de är, som hon förstår hur mycket hon faktiskt blöder. Och i samma ögonblick kommer hon också att förstå att det finns ingen som kommer rädda henne nu. Hon kommer att dö ikväll.
 
Jag önskar att jag kunde säga att det kommer vara ett dystert men vackert ögonblick då hon accepterar sin egen dödlighet, men det kan jag inte. Det kommer vara ett ögonblick fyllt av den renaste skräck hon någonsin har känt, en panik som hade fyllt henne med tillräckligt adrenalin för att åtminstone kunna göra motstånd, vore det inte för att hennes kropp redan är skadad bortom all återvändo. Och det kommer att vara smärta. Mer smärta än vad jag kan önska min värsta fiende kommer att fylla den fjortonåriga tjejens kropp ikväll, i det eviga ögonblicken innan hon till slut drar ett sista, brännande andetag. Hennes tårar kommer att blandas med blodet som täcker hennes ansikte, tvätta hennes ansikte i två perfekta kanaler som löper från ögonen nerför tinningarna, ner i jorden. Annars kommer det bara vara blod. Tänder som har slitit sig igenom läppen. En bruten näsa. Svullna ögon. Spruckna ögonbryn. Kinder som har rivits upp av kängor.
 
När de till slut är färdiga med henne kommer de att släpa henne i benen och slänga ner henne i ett dike, innan de försvinner in i natten igen, lika hastigt som de dök upp. Imorgon kommer de att vakna upp i sina sängar och fortsätta leva sina liv som om ingenting hade hänt. Kanske kommer de att känna skuld, men skuldkänslor gör ingen skillnad. Deras skuldkänslor kommer aldrig att kunna förändra deras handlingar. Insidan spelar ingen roll när utsidan har våldtagit och sparkat ihjäl en fjortonåring.
 
Och diket kommer att vara platsen där hon dör. Där hon drar sitt sista andetag innan hon försvinner in i tomheten. Inget paradis väntar på henne på andra sidan, ingen himmel där hon kan finna frid, bara evig glömska. Och i sitt sista ögonblick kommer hon inte att kunna urskilja någon annan känsla förutom rädsla. Rädslan för döden. Rädslan för att försvinna. Rädslan för att det här är på riktigt. Det händer. Och det händer henne.
 
Det finns ingen anledning. Inget budskap att hitta. Inget läxa att lära sig. Det finns bara en fjortonårig tjej som inte vet om den där tjejen hon är kär i besvarar känslorna, som blir slagen halvhårt på armen av sin syster och som drar opassande skämt ibland.
 
Och ikväll dör hon.
 
Men än så länge har inget av det här hänt. Än så länge är det fortfarande några minuter kvar. Hon sitter fortfarande i busskuren och väntar på bussen som aldrig verkar komma och, kära läsare, det är här jag väljer att lämna er. För även om allt som händer är oundvikligt, finns det ingen mening för oss att uppleva det igen. Det kommer hända och vi kan inte göra något för att rädda henne, men det är vår rättighet som berättare, som läsare, att alltid finna trygghet i att det inte har hänt ännu. Vi kan alltid bläddra tillbaka, börja om, låtsas att världen är mer välordnad, även när bevisen talar för motsatsen.
 
Så jag lämnar er där vi började.
 
En ung tjej sitter i en busskur vid en ödslig väg, och just nu är allting precis som det ska vara.
 
Slut