Att drömma i hemlighet är att dränka sin dröm
Bloggen stod helt still förra veckan. Jag skulle vilja säga att livet kom emellan men livet kommer väl alltid emellan om man låter det. Så det ärliga svaret är ju att bloggen inte prioriterades från någon av oss. 

Vi startade den här bloggen i januari för att skapa en gemenskap. Med ambitionen att vara den där skrivarvännen som någon av er som läser kanske behövde. För att skriva ensam i mörkret kan ofta leda till att skrivandet dör ut, därav namnet skrivardöden, vi ville vara tvärtom. 

Det som jag inte tror att vi insåg i proccessen var hur mycket det skulle ge oss. Och nu slutar jag prata i "Vi" och ser endast till mig själv, Kim får tala för sig. 

För jag har hittat den där gemenskapen som jag inte insåg hur mycket jag behövde. En salig blandning av skrivande personer. Jag träffade faktiskt en av våra följare på instagram för en kaffe och promenad häromveckan. 
 
Och det är själva anledningen till varför det är så viktigt att berätta om sin dröm, för om ingen vet om vad ens dröm är så minskar sannolikheten att den blir uppfylld. När ingen tänker på dig i rätt situation. 
 
Om jag inte hade sagt till alla på mitt jobb att jag slutade för att försöka mig på livet som skrivande person så hade jag inte blivit ihoplänkad med personen jag träffade nyligen. Om jag inte hade startat bloggen och instagramkontot så hade jag inte tvingat mig att intressera mig för andras skrivande processer och fått se och lära mig så mycket som jag gjort.

Om jag uppepå det inte hade valt att läsa den kurs i manusutveckling som jag  läser just nu så hade jag inte heller fått mycket av insikterna som jag fått genom feedback och att på riktigt läsa på om andras skrivresor. 

Sedan januari har jag gett mig tid till att vara en skrivande person, jag har pratat om det, skrivit om det, skrivit på manus och läst om andras resor. Börjat läsa böcker med författarögon istället för läsarögon, dissikera och analysera uppbyggnad och språk. 
 
Och såhär fem månader in i den här bloggen så känner jag mig så tacksam för det här utsläppet. Här får jag möjlighet att utvecklas, jag tvingar mig själv till att söka upp innehåll hit och jag utforskar mig själv. 
 
Nu är jag bara några dagar ifrån att vara klar med manuset som var nästan obefintligt när bloggen startades. Planen om att 2018 skulle vara året då jag bloggade om den här resan går enligt plan. Det kan fortfarande gå helt åt helvete och det är helt okej. Det är mer än okej, det känns bra. 
 
Jag kan dö imorgon men jag skulle inte kunna säga på dödsbädden att jag ångrar att jag inte följde min dröm
 
Mer kraft och engagemang återkommer nästa vecka, nu återgår jag in i redigeringsbubblan igen. 
Ett inlägg om att det kommer att bli okej (eller: Det är inte hela världen om det går åt helvete)
Sedan jag fick veta att Författare faktiskt var en verklig yrkestitel och inte bara någonting folk gjorde på fritiden när de inte var upptagna med sina riktiga jobb har jag velat jobba som författare. Det har varit mitt enda stadiga mål under större delen av mitt liv och om man kartlade alla val jag har fattat under livet tror jag att man tydligt skulle kunna se att de flesta på ett eller annat sätt har gjorts med det målet i bakhuvudet. Alltifrån dumma saker jag har gjort eller utsatt mig själv för i efterforskningssyfte till mitt val av utbildning och i och med det hela min nuvarande karriär som svensklärare, har gjorts därför att jag har ansett att det har varit en smart väg att gå för att en dag skriva en bok som ska kunna bli publicerad. På samma sätt som vissa personer planerar sina framtida bröllop eller börjar göra sig redo för att bli föräldrar redan i tonåren, har jag i varje stund av mitt liv förberett mig för att en dag kunna arbeta som författare.
 
Min ursprungliga plan var att jag skulle vara publicerad någon gång året då jag fyllde tjugo. När det inte gick fick jag skjuta fram deadlinen till tjugotre, det kändes som en bra ålder; under hela livet fram tills dess hade jag haft en känsla av att jag skulle dö vid tjugotre års ålder och att få sätta punkt för livet genom att publicera en bok hade gjort att döden kändes mindre skakande. Inte för att det ens behöver sägas, men som ni förstår hände det sig varken så att jag dog eller blev publicerad och deadlinen blev framskjuten ännu en gång. Nu var det tjugofem som var åldern som gällde. Tjugofem var en fin, jämn ålder för att publicera en bok. Det skulle bli året då jag till slut blev Författare med stort F och kursiv stil. Understruket och fetstilat.
 
I augusti i år fyller jag tjugosex. Fortfarande ingen bok. Tack och lov har jag inte heller dött än, något som jag fortfarande intalar mig själv kommer hända vid X års ålder, för att sedan hitta en ny dödsålder när jag väl spräcker även den deadlinen. För första gången i livet har jag inte ens skyndat in ett gammalt utkast som ligger skräpande till alla förlag jag kan hitta, i hopp om att någon ska vara intresserad av att publicera mig innan jag når min egna påhittade och helt orimliga deadline. För jag har inget utkast som jag vill ska bli det som blir min debut. Inte färdigskrivet. Och för första gången har jag ingen ny deadline att sätta. Trettio hade varit en bra ålder. Det hade förmodligen varit vad jag hade satt som deadline, om det inte vore för att jag nog inte vill göra det den här gången.
 
För det är okej. Antalet människor som får leva med sin dröm är försvinnande få till hela mänskligheten sett. En handfull lyckliga själar, som garanterat egentligen är precis lika olyckliga som alla vi andra, vare sig de får leva ut sin dröm varje dag eller ej. Kanske rentav därför att de faktiskt får leva ut sin dröm varje dag. Kanske är det okej att inte göra det. Kanske är det rentav att föredra. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag faktiskt är okej med det nu. Jag är okej med att jag missade ännu en deadline. Och jag är okej med att jag inte har blivit publicerad ännu.
 
Eller, för att uttrycka det som jag aldrig har velat eller vågat eller förmått uttrycka tidigare: Det kommer att bli okej även om jag aldrig blir publicerad. Det kommer att vara jobbigt, det kommer att vara en del av mig -- en stor del, ärligt talat -- som aldrig kommer kunna finna ro om det inte händer, men det kommer att vara helt okej ändå.
 
För om jag stannar upp och ser på mitt liv, det där livet som inte är mer än ett resultat av ett mål jag ännu inte har lyckats nå, måste jag ändå säga att det ser jävligt bra ut. För första gången i livet känner jag att det liv jag lever just nu skulle jag vara rätt okej med att fortsätta leva, med några smärre justeringar som egentligen inte hade gjort någon skillnad i det stora hela. För även om det aldrig var planen att jag skulle hamna där jag har hamnat, även om allt jag har gjort mest har varit för att fördriva tiden i väntan på att bli författare, är jag ändå helt okej med att fortsätta fördriva tiden. Fortsätta vänta.
 
Jag kommer inte sluta kämpa. Jag kommer aldrig sluta skriva; om det blir så att jag aldrig blir publicerad kommer jag ändå fortsätta skriva tills den dag jag dör. Varje nytt manus kommer att skickas in. Varje nytt refuseringsbrev kommer att användas som en sporre att bli bättre, att bli tillräckligt bra för att bli publicerad. För jag vet att jag har det i mig. Jag vet att jag är bra. I många avseenden är jag jävligt bra på att skriva. I några avseenden är jag till och med bättre än de flesta, är jag fullt beredd att säga utan någon som helst skam. För jag har skrivit så länge jag har levt. Det är inte en fråga om att jag inte är bra, utan en fråga om att jag inte når hela vägen fram, antingen för att det inte är vad de söker, eller för att det är någon del jag inte riktigt har blivit tillräckligt bra på ännu.
 
Och det är helt okej. För någon dag kommer jag förhoppningsvis att skriva den där jävla boken som blir min debutroman. Förhoppningsvis är det den jag skriver på nu. Men om det inte är det ...
 
Läraryrket är ändå ganska jävla ballt.
 
Allt gott.
 
/Kim
Att skriva slutet
Jag har svårt att skriva något alls om mitt skrivande just nu. 
Jag är återigen inne i en bubbla. Någonstans mellan klimax och upplösning i mitt bokmanus. 
Men att skriva slutet är inte endast en fröjd, för det betyder att jag måste säga hejdå till mina karaktärer, och lämna dem åt sitt öde. Jag har haft dem i mitt bakhuvud under en lång tid nu och ännu kommer de att vara kvar. Jag har flera månader av redigering framför mig och kanske mer än så, men de kommer ha gjort sina saker, slutat på sina ställen. För ungefär sex månader sen så tog jag en kortlek och kastade upp den i luften och nu håller jag på att varsamt lägga tillbaka alla kort i leken igen, inte i samma ordning och inte i samma skick men de hamnar tillbaka i ett permanent tillstånd. 
 
Jag har sett ett mönster i mitt skrivande som jag tycker är lite roligt. I min skrivarkurs så lämnas manuset in i fyra delar. När första delen lämnades in så blev min respons både bra och dålig, här har jag skrivit ett inlägg om det. 
När andra delen lämnades in och jag var klar till hälften så fick jag flertalet kommentarer om att de blev provocerade av manuset och handlingen. Nu har jag haft den tredje inlämningen som stannade precis mitt i brinnande klimax och på den har jag endast fått positiva kommentarer (på gott och ont, det är genom kritik vi utvecklas som mest). Det får mig att se något jag inte insett förut, och det är hur tydligt det här manuset är för mig. Hur långt bort jag har vågat ta det (vilket ledde till att det vid andra inlämningen var mitt i en storm som många trodde att jag skulle stanna i). Jag har aldrig varit rädd för att jag varit ute på för hal is, jag har aldrig tvivlat på att jag kan hålla nio olika personers perspektiv i huvudet för det har kommit så naturligt. 
 
Vad jag har insett den här våren är framför allt hur mycket jag känner och älskar de här karaktärerna. Jag vårdar dem ömt och jag hatar dem passionerat. Jag vill rädda dem alla från sig själva men jag gör inget av det, de måste få leva ut sina berättelser. Vissa av dem slänger jag lite kärlek åt via andra karaktärer och vissa vinner aldrig det som de så desperat vill ha. Men nu har jag börjat hamna i ett läge där jag ska skriva deras sista kapitel. Emmas skrev jag i förrgår och jag kände en sorgsenhet, för även om det kan komma att bli en andra del om detta gäng så är sannolikheten att hon kommer vara en del av den inte stor. 
 
Jag såg idag på min facebook att någon liknade att avsluta en bok med att en anhörig dör, och där är jag på inga sätt. Jag håller inte med. Men det finns ett visst vemod. Samtidigt känns det som att jag håller andan. För det har inte fallerat än, mitt luftslott står upp och det står intakt. När som helst kan någon komma och blåsa sönder det men för varje dag som går så ser det mindre och mindre ut som ett luftslott och merut  som ett i sand. Kanske är det här något? Kanske kommer du en dag att läsa det? 
För som jag sa till Kim:

Jag vet att jag måste skriva en del för byrålådan för att komma igenom och bli bra nog att skriva till en riktig läsare. Men FAN vad jag inte vill att det här manuset ska hamna i där, den här berättelsen är (för att citera fem av fem manusresponser) viktig. 
 
Jag ska göra mitt allra bästa för att slipa till den tillräckligt för att komma igenom bruset.
 
 
Tack
Nathalia