Bloggen stod helt still förra veckan. Jag skulle vilja säga att livet kom emellan men livet kommer väl alltid emellan om man låter det. Så det ärliga svaret är ju att bloggen inte prioriterades från någon av oss. 

Vi startade den här bloggen i januari för att skapa en gemenskap. Med ambitionen att vara den där skrivarvännen som någon av er som läser kanske behövde. För att skriva ensam i mörkret kan ofta leda till att skrivandet dör ut, därav namnet skrivardöden, vi ville vara tvärtom. 

Det som jag inte tror att vi insåg i proccessen var hur mycket det skulle ge oss. Och nu slutar jag prata i "Vi" och ser endast till mig själv, Kim får tala för sig. 

För jag har hittat den där gemenskapen som jag inte insåg hur mycket jag behövde. En salig blandning av skrivande personer. Jag träffade faktiskt en av våra följare på instagram för en kaffe och promenad häromveckan. 

 

Och det är själva anledningen till varför det är så viktigt att berätta om sin dröm, för om ingen vet om vad ens dröm är så minskar sannolikheten att den blir uppfylld. När ingen tänker på dig i rätt situation. 

 

Om jag inte hade sagt till alla på mitt jobb att jag slutade för att försöka mig på livet som skrivande person så hade jag inte blivit ihoplänkad med personen jag träffade nyligen. Om jag inte hade startat bloggen och instagramkontot så hade jag inte tvingat mig att intressera mig för andras skrivande processer och fått se och lära mig så mycket som jag gjort.

Om jag uppepå det inte hade valt att läsa den kurs i manusutveckling som jag  läser just nu så hade jag inte heller fått mycket av insikterna som jag fått genom feedback och att på riktigt läsa på om andras skrivresor. 

Sedan januari har jag gett mig tid till att vara en skrivande person, jag har pratat om det, skrivit om det, skrivit på manus och läst om andras resor. Börjat läsa böcker med författarögon istället för läsarögon, dissikera och analysera uppbyggnad och språk. 

 

Och såhär fem månader in i den här bloggen så känner jag mig så tacksam för det här utsläppet. Här får jag möjlighet att utvecklas, jag tvingar mig själv till att söka upp innehåll hit och jag utforskar mig själv. 

 

Nu är jag bara några dagar ifrån att vara klar med manuset som var nästan obefintligt när bloggen startades. Planen om att 2018 skulle vara året då jag bloggade om den här resan går enligt plan. Det kan fortfarande gå helt åt helvete och det är helt okej. Det är mer än okej, det känns bra. 

 

Jag kan dö imorgon men jag skulle inte kunna säga på dödsbädden att jag ångrar att jag inte följde min dröm

 

Mer kraft och engagemang återkommer nästa vecka, nu återgår jag in i redigeringsbubblan igen.