Att drömma i hemlighet är att dränka sin dröm
Bloggen stod helt still förra veckan. Jag skulle vilja säga att livet kom emellan men livet kommer väl alltid emellan om man låter det. Så det ärliga svaret är ju att bloggen inte prioriterades från någon av oss. 

Vi startade den här bloggen i januari för att skapa en gemenskap. Med ambitionen att vara den där skrivarvännen som någon av er som läser kanske behövde. För att skriva ensam i mörkret kan ofta leda till att skrivandet dör ut, därav namnet skrivardöden, vi ville vara tvärtom. 

Det som jag inte tror att vi insåg i proccessen var hur mycket det skulle ge oss. Och nu slutar jag prata i "Vi" och ser endast till mig själv, Kim får tala för sig. 

För jag har hittat den där gemenskapen som jag inte insåg hur mycket jag behövde. En salig blandning av skrivande personer. Jag träffade faktiskt en av våra följare på instagram för en kaffe och promenad häromveckan. 
 
Och det är själva anledningen till varför det är så viktigt att berätta om sin dröm, för om ingen vet om vad ens dröm är så minskar sannolikheten att den blir uppfylld. När ingen tänker på dig i rätt situation. 
 
Om jag inte hade sagt till alla på mitt jobb att jag slutade för att försöka mig på livet som skrivande person så hade jag inte blivit ihoplänkad med personen jag träffade nyligen. Om jag inte hade startat bloggen och instagramkontot så hade jag inte tvingat mig att intressera mig för andras skrivande processer och fått se och lära mig så mycket som jag gjort.

Om jag uppepå det inte hade valt att läsa den kurs i manusutveckling som jag  läser just nu så hade jag inte heller fått mycket av insikterna som jag fått genom feedback och att på riktigt läsa på om andras skrivresor. 

Sedan januari har jag gett mig tid till att vara en skrivande person, jag har pratat om det, skrivit om det, skrivit på manus och läst om andras resor. Börjat läsa böcker med författarögon istället för läsarögon, dissikera och analysera uppbyggnad och språk. 
 
Och såhär fem månader in i den här bloggen så känner jag mig så tacksam för det här utsläppet. Här får jag möjlighet att utvecklas, jag tvingar mig själv till att söka upp innehåll hit och jag utforskar mig själv. 
 
Nu är jag bara några dagar ifrån att vara klar med manuset som var nästan obefintligt när bloggen startades. Planen om att 2018 skulle vara året då jag bloggade om den här resan går enligt plan. Det kan fortfarande gå helt åt helvete och det är helt okej. Det är mer än okej, det känns bra. 
 
Jag kan dö imorgon men jag skulle inte kunna säga på dödsbädden att jag ångrar att jag inte följde min dröm
 
Mer kraft och engagemang återkommer nästa vecka, nu återgår jag in i redigeringsbubblan igen. 
Att skriva slutet
Jag har svårt att skriva något alls om mitt skrivande just nu. 
Jag är återigen inne i en bubbla. Någonstans mellan klimax och upplösning i mitt bokmanus. 
Men att skriva slutet är inte endast en fröjd, för det betyder att jag måste säga hejdå till mina karaktärer, och lämna dem åt sitt öde. Jag har haft dem i mitt bakhuvud under en lång tid nu och ännu kommer de att vara kvar. Jag har flera månader av redigering framför mig och kanske mer än så, men de kommer ha gjort sina saker, slutat på sina ställen. För ungefär sex månader sen så tog jag en kortlek och kastade upp den i luften och nu håller jag på att varsamt lägga tillbaka alla kort i leken igen, inte i samma ordning och inte i samma skick men de hamnar tillbaka i ett permanent tillstånd. 
 
Jag har sett ett mönster i mitt skrivande som jag tycker är lite roligt. I min skrivarkurs så lämnas manuset in i fyra delar. När första delen lämnades in så blev min respons både bra och dålig, här har jag skrivit ett inlägg om det. 
När andra delen lämnades in och jag var klar till hälften så fick jag flertalet kommentarer om att de blev provocerade av manuset och handlingen. Nu har jag haft den tredje inlämningen som stannade precis mitt i brinnande klimax och på den har jag endast fått positiva kommentarer (på gott och ont, det är genom kritik vi utvecklas som mest). Det får mig att se något jag inte insett förut, och det är hur tydligt det här manuset är för mig. Hur långt bort jag har vågat ta det (vilket ledde till att det vid andra inlämningen var mitt i en storm som många trodde att jag skulle stanna i). Jag har aldrig varit rädd för att jag varit ute på för hal is, jag har aldrig tvivlat på att jag kan hålla nio olika personers perspektiv i huvudet för det har kommit så naturligt. 
 
Vad jag har insett den här våren är framför allt hur mycket jag känner och älskar de här karaktärerna. Jag vårdar dem ömt och jag hatar dem passionerat. Jag vill rädda dem alla från sig själva men jag gör inget av det, de måste få leva ut sina berättelser. Vissa av dem slänger jag lite kärlek åt via andra karaktärer och vissa vinner aldrig det som de så desperat vill ha. Men nu har jag börjat hamna i ett läge där jag ska skriva deras sista kapitel. Emmas skrev jag i förrgår och jag kände en sorgsenhet, för även om det kan komma att bli en andra del om detta gäng så är sannolikheten att hon kommer vara en del av den inte stor. 
 
Jag såg idag på min facebook att någon liknade att avsluta en bok med att en anhörig dör, och där är jag på inga sätt. Jag håller inte med. Men det finns ett visst vemod. Samtidigt känns det som att jag håller andan. För det har inte fallerat än, mitt luftslott står upp och det står intakt. När som helst kan någon komma och blåsa sönder det men för varje dag som går så ser det mindre och mindre ut som ett luftslott och merut  som ett i sand. Kanske är det här något? Kanske kommer du en dag att läsa det? 
För som jag sa till Kim:

Jag vet att jag måste skriva en del för byrålådan för att komma igenom och bli bra nog att skriva till en riktig läsare. Men FAN vad jag inte vill att det här manuset ska hamna i där, den här berättelsen är (för att citera fem av fem manusresponser) viktig. 
 
Jag ska göra mitt allra bästa för att slipa till den tillräckligt för att komma igenom bruset.
 
 
Tack
Nathalia
Bokmanus: Bara allt vi är
Jag är inne i en intensiv skrivperiod. Det betyder att jag inte är lika full av referenser som jag vanligtvis är. 
Det finns inga poddar som jag lyssnat på eller blogginlägg jag läst om skrivande denna vecka. 
Jag tänkte att jag istället skulle berätta lite om min värld just nu, boken som jag skriver på om dagarna. 

Jag har börjat och suddat ut flera meningar om den här boken nu. Jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja. Hur jag ska förklara att dottern blir våldtagen och hur hon sen väljer alkohol och destruktivitet framför föräldrarna som inte märker att hon försvinner bort. Jag vill berätta om David som gör allt han kan för att leva det perfekta livet men som inte alls kan hantera det som läggs på honom. 
Jenny som är Annas extramamma och på något vis lyckas nå henne mer än hennes biologiska mamma gör. 
Hur allting är upp och ned för alla, hela tiden. De har precis landat efter en skilsmässa där Jenny och David gick isär. Jennys träffade en kvinna som hon nu bor ihop med och hon har lärt sig att förlåta sig själv för att hon delade barnen på mitten. Hennes frus barn blir överfallen och de hinner knappt andas ut. 

De måste hitta sig själva för att kunna hjälpa Anna, men kommer de att hinna det? 
Och vad hände egentligen med Anna? Varför var hon ute mitt i natten alldeles själv?

Mitt i berättelsen slår #meetoo ner och förändras allas perspektiv. 
 
Medan alla försöker hitta sig själva i den nya konstellationen är det någon som sjunker snabbt, 
men vem? och varför?

Jag skriver ett manus om psykisk ohälsa och skörstarka männiksor i ett samhälle som inte alltid vill dem väl, och samtidigt finns det så mycket kärlek kring dem. Jag avslutar med ett kapitelutdrag. Scen: Mamma Lisen pratar med Anna för första gången sen hon kom hem från sjukhuset, hon försöker nå henne men har inte verktygen. 
 
 

s.50

Det hade gått en vecka sedan allt hände. Hon visste fortfarande i princip ingenting. Hon visste inte varför Anna smugit ut den natten. Hon visste att det var en främling som förgripit sig på henne och hon visste att Anna varit ensam. Hon trodde sig veta att Anna kämpade emot, att det var därför som hon fått en sten i bakhuvudet som skurit in i hennes bakhuvud. Lisen måste prata med Anna nu för att hon var hennes förälder, och någon måste säga att det är dags att gå tillbaka till skolan. Hon knackade på Annas dörr.

”Kom in”, svarade Anna lågt. Hon visste att de var ensamma hemma.
”Hej”, sa Lisen och öppnade dörren. Såg sig om i oredan som var hennes dotters rum. Kläder i drivor. Hon ville säga till Anna att hon var tvungen att skärpa sig annars skulle de få pälsängrar som käkade små hål i allas kläder. Hon bet sig i läppen.
”Vill du ha nåt att äta? Tänkte att vi kunde beställa pizza. Nån att dela på kanske?”
”Visst”, svarade Anna som inte ätit ett mål mat utanför sitt rum sen hon kom hem igen.

”Jag tänkte om du kanske var redo att prata med mig?”, sa Lisen och flyttade på en klädhög från en stol. Satte sig där och inte på sängen bredvid Anna.
”Jag vet inte vad jag ska säga. Orkar inte tänka på det. Han var stor. Tung. Allt var så tungt. Jag vill bara aldrig mer prata om det igen och jag lovar att jag aldrig mer ska gå ut ensam mitt i natten sådär.”, Anna tittade på henne och Lisen tittade tillbaka på sin dotter. Hon såg ut som när hon var liten utan allt smink. Det enda som var kvar var lösögonfransarna som hon gjort på salong straxt innan skolan började. När Anna blinkade såg det tungt ut att få upp ögonlocken igen. De långa, tjocka ögonfransarna hade klibbat ihop av gammal gråt och hon var röd i ögonen. Lisen fick en impuls att böja sig fram och stryka sin dotter över kinden. Istället reste hon sig upp.
”Då fixar jag i ordning, vi kan äta ihop framför tvn om du vill och du, det vore bra om du funderar lite över hur du vill göra med skolan, jag förstår att du behöver vara hemma lite men du kommer att halka efter snabbt”, Lisen tog kläderna som hon lagt ner på golvet några minuter tidigare och höll dem mot sig i famnen. Hon började gå ut ur dotterns rum.
”Mamma”, sa Anna efter Lisen.
”Ja, älskling”, svarade Lisen och vände sig om.
”Jag ska inte låta honom förstöra min höst”

 

 

/Nathalia