Hur redigerar man ett bokmanus?
Alla som följer @skrivardoden på instagram har om och om igen fått läsa om att jag redigerar manus. Men vad innebär det, egentligen?

Enligt Stephen King så ska man låta sitt manus vila i ungefär sex veckor för att sedan kunna läsa det med en läsares ögon, dvs man har glömt hur man tänker att formuleringarna ska landa. Sagt och gjort, förutom att jag endast kunde hålla mig tre veckor. 

Men vi kan backa bandet lite, när jag var ungefär ett kapitel från klar så läste jag manuset från början till slut, för att redigera slarvfel och se så att alla trådar knöts ihop. Efter detta skickade jag iväg mitt manus till en testläsare. 

Vad är en testläsare? 
Jag har valt ut testläsare som är kunniga inom olika områden. Kan återkomma till dem mer i ett senare inlägg. 
Men kort är en testläsare någon som just- testar att läsa ditt manus- och kommenterar på vad de inte förstår och inte, ribban läggs av dig såväl som läsaren. 
 
Efter de tre veckorna hade jag en lista på talspråk som ofta behöver redigeras ur manus. Min lista: 
Så 
Att 
Ju
Verkligen
Ganska
Just
Väldigt
Nästan
Liksom
Faktiskt 
Riktigt
Men. 
 
Jag gick igenom manuset och redigerade bort dessa ord de gånger de var överflödiga. Hade till exempel på tok för många "så", inte ett enda "liksom". 
 
Sedan var det -äntligen- dags att börja läsa manuset igen. Jag gjorde det med fokus på att ta bort överflödiga ord och meningar. "Lita på din läsare", sa Kim till mig en gång (eller hundra) de orden hade jag hela tiden i bakhuvudet. 
 
Manuset sjönk under denna genomläsning från 73 483 ord till 69 052 ord. Ungefär fem a4-sidor. Det tycker jag ger mig ett kvitto på det Stephen King hävdar i On Writing, att jag behövde lämna manuset för att kunna se felen i det. 

Och där är jag egentligen nu. Imorgon ska jag träffa min första testläsare för att få kommentarer. Har skrivit en liten attgöra-lista baserat på frågor som uppstått i min egna genomläsning och imorgon kommer den att fyllas på. 

Jag har även Sissel Myrups bok "Steg för steg till ett perfekt manus". I den finns frågor man kan lägga in till sig själv på olika ställen i manuset. Frågor likt: "Har du kommit in i handlingen" "Hur tror du att slutet kommer te sig?"


Så min redigering fortsätter. I slutet på veckan kommer manuset att skickas till ytterligare två testläsare och en tredje har jag ännu inget datum bestämt med. Sakta men säkert går det framåt, sakta med säkert blir manuset mer och mer likt en bok. 


Tack
/Nathalia 
Att drömma i hemlighet är att dränka sin dröm
Bloggen stod helt still förra veckan. Jag skulle vilja säga att livet kom emellan men livet kommer väl alltid emellan om man låter det. Så det ärliga svaret är ju att bloggen inte prioriterades från någon av oss. 

Vi startade den här bloggen i januari för att skapa en gemenskap. Med ambitionen att vara den där skrivarvännen som någon av er som läser kanske behövde. För att skriva ensam i mörkret kan ofta leda till att skrivandet dör ut, därav namnet skrivardöden, vi ville vara tvärtom. 

Det som jag inte tror att vi insåg i proccessen var hur mycket det skulle ge oss. Och nu slutar jag prata i "Vi" och ser endast till mig själv, Kim får tala för sig. 

För jag har hittat den där gemenskapen som jag inte insåg hur mycket jag behövde. En salig blandning av skrivande personer. Jag träffade faktiskt en av våra följare på instagram för en kaffe och promenad häromveckan. 
 
Och det är själva anledningen till varför det är så viktigt att berätta om sin dröm, för om ingen vet om vad ens dröm är så minskar sannolikheten att den blir uppfylld. När ingen tänker på dig i rätt situation. 
 
Om jag inte hade sagt till alla på mitt jobb att jag slutade för att försöka mig på livet som skrivande person så hade jag inte blivit ihoplänkad med personen jag träffade nyligen. Om jag inte hade startat bloggen och instagramkontot så hade jag inte tvingat mig att intressera mig för andras skrivande processer och fått se och lära mig så mycket som jag gjort.

Om jag uppepå det inte hade valt att läsa den kurs i manusutveckling som jag  läser just nu så hade jag inte heller fått mycket av insikterna som jag fått genom feedback och att på riktigt läsa på om andras skrivresor. 

Sedan januari har jag gett mig tid till att vara en skrivande person, jag har pratat om det, skrivit om det, skrivit på manus och läst om andras resor. Börjat läsa böcker med författarögon istället för läsarögon, dissikera och analysera uppbyggnad och språk. 
 
Och såhär fem månader in i den här bloggen så känner jag mig så tacksam för det här utsläppet. Här får jag möjlighet att utvecklas, jag tvingar mig själv till att söka upp innehåll hit och jag utforskar mig själv. 
 
Nu är jag bara några dagar ifrån att vara klar med manuset som var nästan obefintligt när bloggen startades. Planen om att 2018 skulle vara året då jag bloggade om den här resan går enligt plan. Det kan fortfarande gå helt åt helvete och det är helt okej. Det är mer än okej, det känns bra. 
 
Jag kan dö imorgon men jag skulle inte kunna säga på dödsbädden att jag ångrar att jag inte följde min dröm
 
Mer kraft och engagemang återkommer nästa vecka, nu återgår jag in i redigeringsbubblan igen. 
Att skriva slutet
Jag har svårt att skriva något alls om mitt skrivande just nu. 
Jag är återigen inne i en bubbla. Någonstans mellan klimax och upplösning i mitt bokmanus. 
Men att skriva slutet är inte endast en fröjd, för det betyder att jag måste säga hejdå till mina karaktärer, och lämna dem åt sitt öde. Jag har haft dem i mitt bakhuvud under en lång tid nu och ännu kommer de att vara kvar. Jag har flera månader av redigering framför mig och kanske mer än så, men de kommer ha gjort sina saker, slutat på sina ställen. För ungefär sex månader sen så tog jag en kortlek och kastade upp den i luften och nu håller jag på att varsamt lägga tillbaka alla kort i leken igen, inte i samma ordning och inte i samma skick men de hamnar tillbaka i ett permanent tillstånd. 
 
Jag har sett ett mönster i mitt skrivande som jag tycker är lite roligt. I min skrivarkurs så lämnas manuset in i fyra delar. När första delen lämnades in så blev min respons både bra och dålig, här har jag skrivit ett inlägg om det. 
När andra delen lämnades in och jag var klar till hälften så fick jag flertalet kommentarer om att de blev provocerade av manuset och handlingen. Nu har jag haft den tredje inlämningen som stannade precis mitt i brinnande klimax och på den har jag endast fått positiva kommentarer (på gott och ont, det är genom kritik vi utvecklas som mest). Det får mig att se något jag inte insett förut, och det är hur tydligt det här manuset är för mig. Hur långt bort jag har vågat ta det (vilket ledde till att det vid andra inlämningen var mitt i en storm som många trodde att jag skulle stanna i). Jag har aldrig varit rädd för att jag varit ute på för hal is, jag har aldrig tvivlat på att jag kan hålla nio olika personers perspektiv i huvudet för det har kommit så naturligt. 
 
Vad jag har insett den här våren är framför allt hur mycket jag känner och älskar de här karaktärerna. Jag vårdar dem ömt och jag hatar dem passionerat. Jag vill rädda dem alla från sig själva men jag gör inget av det, de måste få leva ut sina berättelser. Vissa av dem slänger jag lite kärlek åt via andra karaktärer och vissa vinner aldrig det som de så desperat vill ha. Men nu har jag börjat hamna i ett läge där jag ska skriva deras sista kapitel. Emmas skrev jag i förrgår och jag kände en sorgsenhet, för även om det kan komma att bli en andra del om detta gäng så är sannolikheten att hon kommer vara en del av den inte stor. 
 
Jag såg idag på min facebook att någon liknade att avsluta en bok med att en anhörig dör, och där är jag på inga sätt. Jag håller inte med. Men det finns ett visst vemod. Samtidigt känns det som att jag håller andan. För det har inte fallerat än, mitt luftslott står upp och det står intakt. När som helst kan någon komma och blåsa sönder det men för varje dag som går så ser det mindre och mindre ut som ett luftslott och merut  som ett i sand. Kanske är det här något? Kanske kommer du en dag att läsa det? 
För som jag sa till Kim:

Jag vet att jag måste skriva en del för byrålådan för att komma igenom och bli bra nog att skriva till en riktig läsare. Men FAN vad jag inte vill att det här manuset ska hamna i där, den här berättelsen är (för att citera fem av fem manusresponser) viktig. 
 
Jag ska göra mitt allra bästa för att slipa till den tillräckligt för att komma igenom bruset.
 
 
Tack
Nathalia