Kultur föder kultur. Ur detta blir det också självklart att inget verk i fulla drag är sitt eget verk. Att ta ett verk och placera det i ett fullständigt vakuum, helt utan sin kulturella eller historiska kontext, hade varit att likna vid ett karaktärsmord.

 

Om vi plockar ut t.ex. American Psycho ur sin egen kontext och låter den stå som ett verk som skrivs och läses utan några kunskaper om omvärlden så har vi en fullständigt seriös skildring av en seriemördares vardag, med nästintill pornografiska beskrivningar av kvinnovåld och en insövande tråkig besatthet vid meningslösa detaljer. Låter vi den däremot stå som ett verk skrivet i sin tid och som en reaktion på tiden som föregick den har vi istället en briljant satir av åttiotalets kapitalism, en mer välskriven Wall Street, samt (om vi för en sekund låter oss bortse från författarens död) en känslomässig självbiografi om Bret Easton Ellis förvirring i sitt plötsliga (ö)kändisskap och hans avsmak för den märkesfixerade och känslokalla omvärld han plötsligt befann sig i.

 

De av er som har pinat er igenom valfri litteraturkurs på valfritt universitet vill förmodligen vid det här laget slå mig i ansiktet med en skrivmaskin för att jag är nedlåtande nog för att inte förvänta mig att ni ska greppa ett såpass grundläggande koncept som, "ett verk kräver sin kontext", men de facto är det lätt hänt att man av misstag helt bortser från den kulturella kontexten, nästan barnsligt enkelt att helt enkelt skita i den historiska. Vi behöver inte ens röra oss från American Psycho för att se det hända, eftersom romanens enda skäl till att ha blivit en av den moderna tidens mest kontroversiella böcker är för att en skara läsare vägrade placera den i sin egen kontext vid läsningen. De läste kvinnoföraktet, homofobin, rasismen, märkesfixeringen, psykopatin och våldsskildringarna inte som en förkastning av samhällets besatthet vid materialism, inte ens som en hyllning av det, utan som bara en beskrivning av handlingarna. En roman helt utan mening, där nattsvart fullblodsnihilism är det enda svaret på verkligheten.

 

Jag kräver inte att man älskar American Psycho, jag har själv mina problem med boken även om jag anser att det positiva väger tyngre än det negativa, och det finns absolut ett värde att hämta ur en analys av problematiken kring allt det som gör Patrick Bateman till en så förkastlig karaktär och hur det gestaltas i boken. Det finns även en värdefull analys att göra kring hur i helvete vi är menade att läsa sida upp och sida ner om vad som kort kan beskrivas som världens tradigaste H&M-katalog utan att börja blöda ur ögonen av ren jävla leda. Men låt då den kritiken och analysen som finns att hämta ur boken komma från ett håll som har placerat boken i rätt kontext.

 

Ett vidare exempel går att hitta i Lunar Park, Ellis femte roman (The Informers borträknat då det är en novellsamling), som är ett såpass starkt farväl till ett helt författarskap att jag nästan önskar att han aldrig hade återvänt för att skriva Imperial Bedrooms. I Lunar Park skriver Bret Easton Ellis om författaren Bret Easton Ellis som blir hemsökt av sina egna litterära karaktärer, i huvudsak Patrick Bateman. Boken är en fullständig fiktion, så till den milda grad att den öppet homosexuelle författaren har fru och barn, men trots det lyckas den vara en av de mest öppna och ärligaste kritikerna mot sitt eget författarskap jag någonsin har läst. Ellis bemöter här kritikerna och för ständigt en inre dialog med en namnlös karaktär som bara kallas Författaren av den fiktiva versionen av Ellis. Det är en komplex, rolig och faktiskt emellanåt skrämmande bok, som kräver av läsaren att denne ska känna till, om inte ha läst, Ellis sedan tidigare för att man ska förstå den. Det finns fortfarande en bra berättelse i grunden (en som de har lovat en filmatisering av i sisådär tvåtusen år nu) men det är en berättelse som förlorar något. En Stephen King-bok skriven med Bret Easton Ellis känslokalla prosa.

 

Redan den inledande meningen kräver en kontext för att få sin fulla effekt: "Du är väldigt övertygande som dig själv."

 

Bret Easton Ellis iklär sig rollen om Bret Easton Ellis, för att skriva en bok om sitt eget författarskap, som är någon annans författarskap, i vilken en dialog pågår mellan den fiktiva Bret Easton Ellis och den fiktiva Författaren, där den i verkligheten homosexuelle Ellis har fru och barn men där hans verkliga faders död och hans verkliga fiktiva skapelser hemsöker honom ständigt. Det blir dessutom ännu mer kontextbundet vid den tidiga insikten att romanen Lunar Park är en roman även i Lunar Parks universum, och att boken vi läser är den fiktiva Bret Easton Ellis som genom sin nya roman försöker återfå kontakten med en son som i verkligheten inte existerar.

 

Kontexten är kanske inte fullständigt nödvändig. Men den hjälper, i alla fall.

 

Kultur föder kultur. Kultur föds ur kultur. Mitt en aning grandiosa och fullblodsnarcissistiska mål med den här följetongen, som med jämna mellanrum kommer att laddas upp här på bloggen, är att hjälpa den kulturella och historiska kontexten bli mer synlig, för de som kanske inte tycker att den är helt självklar. Och ni som tycker att den redan är helt självklar ...

 

Ja, jag hoppas i alla fall att jag skriver underhållande nog för att ni inte ska slå mig med den där skrivmaskinen.

 

Den ser ut att göra ont.

 

Allt gott.

 

/Kim