Kim tråkar ut er med litteraturhistoria - Avsnitt 0: Ett förord (om kontext)
Kultur föder kultur. Ur detta blir det också självklart att inget verk i fulla drag är sitt eget verk. Att ta ett verk och placera det i ett fullständigt vakuum, helt utan sin kulturella eller historiska kontext, hade varit att likna vid ett karaktärsmord.
 
Om vi plockar ut t.ex. American Psycho ur sin egen kontext och låter den stå som ett verk som skrivs och läses utan några kunskaper om omvärlden så har vi en fullständigt seriös skildring av en seriemördares vardag, med nästintill pornografiska beskrivningar av kvinnovåld och en insövande tråkig besatthet vid meningslösa detaljer. Låter vi den däremot stå som ett verk skrivet i sin tid och som en reaktion på tiden som föregick den har vi istället en briljant satir av åttiotalets kapitalism, en mer välskriven Wall Street, samt (om vi för en sekund låter oss bortse från författarens död) en känslomässig självbiografi om Bret Easton Ellis förvirring i sitt plötsliga (ö)kändisskap och hans avsmak för den märkesfixerade och känslokalla omvärld han plötsligt befann sig i.
 
De av er som har pinat er igenom valfri litteraturkurs på valfritt universitet vill förmodligen vid det här laget slå mig i ansiktet med en skrivmaskin för att jag är nedlåtande nog för att inte förvänta mig att ni ska greppa ett såpass grundläggande koncept som, "ett verk kräver sin kontext", men de facto är det lätt hänt att man av misstag helt bortser från den kulturella kontexten, nästan barnsligt enkelt att helt enkelt skita i den historiska. Vi behöver inte ens röra oss från American Psycho för att se det hända, eftersom romanens enda skäl till att ha blivit en av den moderna tidens mest kontroversiella böcker är för att en skara läsare vägrade placera den i sin egen kontext vid läsningen. De läste kvinnoföraktet, homofobin, rasismen, märkesfixeringen, psykopatin och våldsskildringarna inte som en förkastning av samhällets besatthet vid materialism, inte ens som en hyllning av det, utan som bara en beskrivning av handlingarna. En roman helt utan mening, där nattsvart fullblodsnihilism är det enda svaret på verkligheten.
 
Jag kräver inte att man älskar American Psycho, jag har själv mina problem med boken även om jag anser att det positiva väger tyngre än det negativa, och det finns absolut ett värde att hämta ur en analys av problematiken kring allt det som gör Patrick Bateman till en så förkastlig karaktär och hur det gestaltas i boken. Det finns även en värdefull analys att göra kring hur i helvete vi är menade att läsa sida upp och sida ner om vad som kort kan beskrivas som världens tradigaste H&M-katalog utan att börja blöda ur ögonen av ren jävla leda. Men låt då den kritiken och analysen som finns att hämta ur boken komma från ett håll som har placerat boken i rätt kontext.
 
Ett vidare exempel går att hitta i Lunar Park, Ellis femte roman (The Informers borträknat då det är en novellsamling), som är ett såpass starkt farväl till ett helt författarskap att jag nästan önskar att han aldrig hade återvänt för att skriva Imperial Bedrooms. I Lunar Park skriver Bret Easton Ellis om författaren Bret Easton Ellis som blir hemsökt av sina egna litterära karaktärer, i huvudsak Patrick Bateman. Boken är en fullständig fiktion, så till den milda grad att den öppet homosexuelle författaren har fru och barn, men trots det lyckas den vara en av de mest öppna och ärligaste kritikerna mot sitt eget författarskap jag någonsin har läst. Ellis bemöter här kritikerna och för ständigt en inre dialog med en namnlös karaktär som bara kallas Författaren av den fiktiva versionen av Ellis. Det är en komplex, rolig och faktiskt emellanåt skrämmande bok, som kräver av läsaren att denne ska känna till, om inte ha läst, Ellis sedan tidigare för att man ska förstå den. Det finns fortfarande en bra berättelse i grunden (en som de har lovat en filmatisering av i sisådär tvåtusen år nu) men det är en berättelse som förlorar något. En Stephen King-bok skriven med Bret Easton Ellis känslokalla prosa.
 
Redan den inledande meningen kräver en kontext för att få sin fulla effekt: "Du är väldigt övertygande som dig själv."
 
Bret Easton Ellis iklär sig rollen om Bret Easton Ellis, för att skriva en bok om sitt eget författarskap, som är någon annans författarskap, i vilken en dialog pågår mellan den fiktiva Bret Easton Ellis och den fiktiva Författaren, där den i verkligheten homosexuelle Ellis har fru och barn men där hans verkliga faders död och hans verkliga fiktiva skapelser hemsöker honom ständigt. Det blir dessutom ännu mer kontextbundet vid den tidiga insikten att romanen Lunar Park är en roman även i Lunar Parks universum, och att boken vi läser är den fiktiva Bret Easton Ellis som genom sin nya roman försöker återfå kontakten med en son som i verkligheten inte existerar.
 
Kontexten är kanske inte fullständigt nödvändig. Men den hjälper, i alla fall.
 
Kultur föder kultur. Kultur föds ur kultur. Mitt en aning grandiosa och fullblodsnarcissistiska mål med den här följetongen, som med jämna mellanrum kommer att laddas upp här på bloggen, är att hjälpa den kulturella och historiska kontexten bli mer synlig, för de som kanske inte tycker att den är helt självklar. Och ni som tycker att den redan är helt självklar ...
 
Ja, jag hoppas i alla fall att jag skriver underhållande nog för att ni inte ska slå mig med den där skrivmaskinen.
 
Den ser ut att göra ont.
 
Allt gott.
 
/Kim
Novell: Den 27e juni ska hon dö. DEL 3
Här kommer den sista delen i novellen "Den 27e juni ska hon dö" skriven av Nathalia Erlgren.
 
 

Det luktar lite bränt, troligtvis av friktionen från när flera hundra kilo förflyttades mot den ljusgrå plastmattan. Flickvännen tittar mot Alexandra.
”Det där var ju helt sjukt, såg du?” säger hon.
”Ja, trodde att de där satt fast som berget”
”Kom hit får du se, finns massa gamla papper här”, svarar tjejen som heter Tine men alla kallar Clementine. Hon pekar med handen mot platsen bredvid hennes. Alexandra rycks med och går bort till dem. Precis då kommer en lärare runt hörnet. Läraren har inte hört eller inte reflekterat över smällen, det är ju en skola trots allt, höga ljud och smällar är inte ovanligt. Han stannar i chock när han ser förödelsen.
”Vad i helve...”, han stannar halvvägs igenom svordommen när han får syn på eleverna.
”Vad är det här?”, fortsätter han.
”Jag vet, visst är det sjukt, men coolt, verkar ha varit massa papper som glidit in under skåpen som kommit ut, hittade en kärlekslapp som är helt gulnad”, svarar Clementine.
”Har ni sett vem som gjort det här eller hur det gick till?”, svarar läraren och tittar på Clementine som skakar på huvudet. Han vänder sedan blicken och ser rakt på Alexandra. Hon brukar ju oftast sitta själv på rasten och hon har inga riktiga vänner att vara lojal mot, om hon sett något så kommer hon att säga det.
”Ingen aning, det var såhär när vi kom”, säger Alexandra och tittar läraren rakt i ögonen. Han stryker med ögonen över förödelsen och suckar. Sen vandrar han iväg mot lärarrummet för att rapportera om händelsen.
Resten av dagen är det en känsla av kaos i luften. Lektionen efter är helt inställd för de som hade saker i någon av skåpen, eleverna har fått påsar att lägga sina saker i temporärt. Eleverna är missnöjda.
”Vi kommer säkert aldrig få nya skåp på den här jäkla skitskolan, kommer få ha allt i plastpåsar hela året säkert. Är ju fortfarande en gurka fasttorkad i taket som ingen tagit ner sen förrförra årets nior hade matkrig”, säger nån irriterat. Alexandra bryr sig inte. Hon står och pratar med Clementine och hennes gäng. De är sammansvetsade i sin hemlighet. Hon vågar lägga sin blyghet åt sidan, allt är i undantagstillstånd, de har inga skåp och därmed inga egna skrymslen på skolan, lektionen är inställd och snart ska hon dö, hon kan lika gärna njuta av att tillhöra en stund till innan hon bleknar bort. Blir ett minne.

Efter skolans slut så glider hon med gänget ut ur skolan, de drar med henne som en självklarhet, inkluderar henne. De ska ner på stan och ta en glass i solen. Hon följer med, varför inte?
Hon äter glassen med god aptit och på kvällen så äter hon flera rostade mackor tillsammans med sin familj. Hon äter tills hon blir mätt. När man har varit hungrig riktigt länge så är man inte sugen på sötsaker, man är sugen på mat. För första gången så sörjer hon att det aldrig finns lagad mat hemma. Bebisen sover lugnt och efter kvällsmaten så smygkikar hon in på bebisens rum. Alla dessa leksaker. Hon ska försöka leka lite med bebisen de kommande dagarna, i några dagar ska hennes lillasyskon få ha en storasyster, i några veckor till.
Sommarlovet närmar sig och hon märker att hon börjar njuta av saker som hon innan inte brytt sig om. Inte allt, långt ifrån allt. En natt när hela familjen sover så smyger hon upp, hon har ännu inte börjat sova och kommer aldrig att börja. Hon går ut på balkongen och klättrar över räcket, sätter sig på taket. Ser ut över trädgården och andas in djupt. Njuter av den ljumma vinden och känslan av frihet som sänker sig över henne när hon sitter där. Hon sitter kvar länge innan hon återigen blir påmind om att hon är hon. Ensam, älskad men oälskad för den hon egentligen är, ingen känner henne. När hon ska klättra tillbaka in så vinglar hon till, månader och egentligen år av kass sömn gör att hon inte har samma reaktionsförmåga som andra. Bristen på sömn och bristen på näring. Mensen är tillbaka nu, hon äter lite mer de här sista dagarna och den här månaden har hon fått mens. Den kom redan när hon var elva men började utebli sporadiskt från att hon var tretton. Sporadiskt stämmer egentligen inte, den uteblev de månader hon mådde som sämst, när hon åt och sov som sämst. Hon får tag i räcket precis innan hon faller. Med hjärtat i halsgropen håller hon ett krampaktigt tag. Hon ser hur en av hennes mammas krukor, som hon ställt nära balkongräcket, faller mot marken och krossas ljudlöst i gräset.

Det är den tjugiosjätte juni. Dagen innan hon ska dö. Skolan är slut. Snart ska hon återförenas med sin pappa eller bara försvinna, hon vet inte vad hon tror. Vet inte längre vad hon vill, hon känner en fasa inför morgondagen. Inför vad som måste ske. Sedan dagen med skåpen har hon haft vänner i skolan, som har bett henne sitta vid samma bord, som har inkluderat. Inte som innan, när inkluderingen mest bestod i bristen på exkludering.
”Är det ledigt här?” ”Ja”, Hade ersatts mot ”Kom och sitt här, jag håller en stol åt dig”. Det är med ett visst vemod hon kommer lämna. Allt finns kvar i garderoben, flaskan med vodka och en förpackning av de starkaste värktabletterna, sömntabletter som hon snott en i taget från sin mamma och lite annat, vissa piller vet hon inte ens vad det är, har hon otur är det bara nån vitamin. Coctailen borde dock göra susen, även om det slinker med en vitamin. Hon vet redan att ingen i familjen ska vara hemma imorgon och att hennes mamma ska komma hem först, utan bebisen. Allt är som det ska. Hon får ett sms från Clementine och hoppar till av ljudet, hon är inte van vid att få sms, hennes mamma ringer jämt. *Tja, vi tänkte ta cyklarna och dra till en strand några kilometer utanför stan imorrn, ta med lite picknik, är du på? ;) *. Fan.
Hon bestämmer sig för att följa med. Hon bestämmer sig för att göra det för att hon vill, hon kan dö senare, det går att skjuta på döden om det finns något annat att göra som verkar kul resonerar hon, en sista utflykt.

Det är den tjugosjunde juni och inatt sov hon som en stock. Hon minns inte senast hon inte var uppe på natten och fixade med något. Hon är glad, uppfylld av att hon ska ut med kompisar. Kanske också lite uppfylld av att hon måste skjuta på sitt eget slut. När de kommer fram till stranden packar alla upp sin matsäck och de lägger den gemensamt på filten, som en plockbuffe för alla. Alex känner att det är härligt, att det är så fint att de vill dela med sig av allt och att hon får vara med, att hon vill gråta. Hon går ut i vattnet tillsammans med de andra men simmar ut lite längre. Hör de andra skratta och kasta med en badboll. Larva sig och springa runt. Fjorton, sommaren när man är hälften barn och hälften vuxen.
Alexandra doppar huvudet under vattnet, blåser ut luft ur sina lungor och känner hur hon sjunker ner i vattnet. Vatten omsluter henne och hon slår upp ögonen, ser absolut ingenting, sluter dem igen. Kanske är det såhär att vara död, kanske är det bara mörkt och kallt och svart och man får ingen chans att göra om och göra rätt. Hon känner att den del av henne som varit så inställd på att den tjugosjunde juni skulle bli hennes sista dag i livet rinner av henne. Hennes lott ska inte vara att dö, i sånt fall får livet självt komma och ta henne, hon tänker inte göra det själv. Hon vill upp, andas luft och kasta boll med sina vänner. Hon har vänner nu. För en månad sen sa hon hej till en främmande flicka på väg till skolan och sakta förändrades allt. Snällhet och kärlek födde mer, gav henne en törst på livet. Hon lämnar en del av sig själv där i vattnet, en del av sin smärta. Hon sparkar uppåt och bryter igenom vattenytan, drar in ett djupt andetag och simmar in.
Hon var bara borta några minuter från de andra men för henne var det ett helt liv. Snart sitter de på filten tillsammans,vatten droppar på deras mat och de delar på en flaska cola utan muggar. Nån får ett sms, säger att det är en fest ikväll och att de alla borde gå, som om det är en självklarhet att de alla alltid går.
”Men vi har ju inget att dricka?”, säger Clementine. Mitt emellan barn och vuxen, leker med en badboll och letar alkohol. Alexandra lyssnar medan de försöker komma på någon som kan köpa ut åt dem. Sen tar hon ett beslut, ett beslut som helt begraver den tjej som hon lämnade därute i vattnet.
”Jag har en flaska vodka hemma, vi kan ta den!”, säger hon med glad röst och känner i hela kroppen att det är rätt beslut. Hon tittar ut mot sjön och ser en imaginär bubbla stiga och explodera mot vattenytan, den sista luften går ur flickan i sjön. Och så är hon borta.

Ett inlägg om varför jag skriver (och min rädsla för att dö)
Det enkla svaret är: För att jag kan. 
Det enkla svaret är också: För att jag inte har något annat val. Bodil Malmsten sa i en intervju en gång att man skriver för att man måste, om en kunde sluta skriva och göra nåt annat så skulle man det, för det är ett helvete. 
 
Som författare eller skrivande person så är man aldrig ledig. Jag har precis varit på en familjesemester och även där så behöver jag ha med mig anteckningsblock. Allting som händer i mitt liv är potentiellt skrivmaterial. 
 
Jag skriver för att jag genom mitt skrivande får chansen att göra världen till en bättre plats. Jag skriver för att kasta ljus på delar av världen som jag tycker är värda lite mer ljus. Jag skriver för att om jag inte skriver så är jag lite mer sur och butter, jag skriver som terapi. Jag skriver för att det är kul. Kim skrev i ett inlägg för några veckor sedan att man genom att inte ha en plan för sitt manus kan överraska sig själv, man kan bli sin egen läsare. På ett sätt så är det anledningen till varför jag skriver, för att ett tomt papper kan fyllas med information som jag själv tycker är facinerande, en bok av mig innehåller inte åsikter som jag avskyr utan att också problematisera dem. Att skriva ett bokmanus är att gräva i sig själv, plocka fram minnet av hur det känns att ha jord under fingrarna när man planterade tulpaner som barn och skriva ut det som att en karaktär i boken gör det just nu, och gör det varje vår. 
 
Jag skriver för att det är den typen av jobb som finns kvar. Jag har panisk dödsångest. Den kom samtidigt som sista krystvärken med mitt första barn. Innan så var livet nåt som bara var och jag var heller inte jätterädd om att behålla det men tanken på att missa någon del av mina barns liv skrämmer mig mer än något annat. Om jag skriver ut alla tänkbara scenarier som kan hända dem och också skriver ut en lösning så skapar jag ett sätt att finnas kvar hos dem vad som än händer. Samtidigt som jag då också kanske kan vara den personen för någon annan. Jag skriver för att kunna leva efter att jag dött, jag skriver för att jag vill ha möjligheten att göra skillnad, för mina barn och för andras barn. 
 
När man skriver själv, och när man läser om hur man skriver, så börjar man läsa annan litteratur med nya ögon.
Jag läste nyligen Fredrik Backmans "Björnstad", en pärla till bok. För några år sedan hade jag kommit ihåg Benji och hans komplicerade familjerelation tydligast eller någon annan del. Idag läser jag annorlunda, det jag kommer ihåg starkast är att Amats mamma är född 1981, samma år som Fredrik Backman. Han leker alltså med läsaren och jag tycker att det är så snyggt, som författare är han ju Amats mamma.
 
Jag skriver för att det är kul. Den känslan när man är inne i ett flow och inte vågar sluta för att ta en klunk kaffe för att man vet att om man gör det kommer magin vara bruten, den stunden är oslagbar och alla gånger värd det kalla kaffet som det leder till. Jag skriver för att det är det roligaste jobb jag vet, att få hitta på. 
 
Skrivande och författarskap som jobb är något annat. Det kan jag skriva om nästa onsdag.