Ett inlägg om att vara självlärd (eller: Varför jag aldrig kommer plugga kreativt skrivande)
En dag i framtiden ska jag ge Nathalia en chokladask för att hon orkar driva den här bloggen med mig, för ärligt talat kan jag inte tänka mig att jag är en särskilt rolig person att jobba med. Jag blir lätt obstinat, är i aktivt mostånd till nästan allt som inte har en direkt koppling till det faktiska skrivandet -- hennes senaste inlägg, om marknadsföring, ser jag till exempel som en ren jävla dystopi -- och eftersom jag aldrig någonsin har arbetat under kravet att jag ska skriva ett visst antal ord per dag är jag inte särskitl bra på att hålla deadlines. Det finns alltså en anledning att jag nästan varje vecka laddar upp mina inlägg på tisdagar istället för måndagar, som egentligen är min dag på bloggen.
 
Jag kan skriva. Jag skriver snabbt och jag skriver mycket när jag väl skriver, men jag skriver sporadiskt. Det kan gå en vecka utan att jag så mycket som sneglar på bokmanuset jag håller på med just nu följt av en period av intensivt skrivande, då jag inte hade rest mig från datorn om det inte vore för att jag har ett riktigt jobb också. Sedan slutar jag igen. Och jag vill vara väldigt tydlig med att det här inte är för att jag har så mycket som händer i mitt liv. Jag är singel, behöver inte oroa mig för ekonomin, jag har inte barn som kräver min tid och eftersom jag jobbar som lärare har jag för tillfället sportlov, så egentligen har jag all tid i världen till att skriva. Det mest tidskrävande jag behöver göra är väl att diska och städa, men där har jag och min rumskompis fördelat sysslorna smart nog för att det aldrig ska bli särskilt tidskrävande det heller. Den enda ursäkten jag har till gårdagens uteblivna inlägg är egentligen att jag tyckte att det kändes viktigare just då att spela TV-spel.
 
Jag säger inte det här för att provocera, även om jag förstår att det kommer bli resultatet. För det är provocerande att höra någon berätta för en att de lever en praktiskt taget gyllene existens, men väljer bort skrivande, när man själv kämpar för att hinna sätta sig vid datorn för att få ut ens några hundra ord per dag, än mindre de tvåtusen folk påstår att man ska skriva. Tro mig, jag vet. Men min poäng är inte att jag är lat, utan att jag helt enkelt inte kan få mig till att skriva när det inte finns något att skriva om. Det här inlägget växte till exempel fram som ett resultat av att jag inte skrev igår.
 
Skrivande är min passion. Det är den viktigaste biten i hela mitt liv och det finns inget i världen som jag kan hata och älska så mycket på samma gång, som jag hatar och älskar skrivande. Jag brukar säga att om det fanns någonting annat, vad som helst, som kunde ge mig vad skrivande kan, så skulle jag aldrig mer skriva ett ord, för det är inte någonting jag gör för att jag vill, utan för att jag måste. Under mitt senaste förhållande kunde min partner tydligt märka när det gått dåligt för mig, när jag inte hade kunnat skriva på länge, när jag satt fast. För det här är så fundamentalt i vem jag är. Jag har skrivit varje dag sedan jag var sex, även de dagarna då jag inte har skrivit ett ord.
 
Allt det här, precis varenda grej, är ett resultat av hur jag började skriva. Hur jag lärde mig. Det är ett resultat av att vara helt självlärd. Allt jag kan idag om skrivande är vad jag har lärt mig av att faktiskt sätta mig ner och skriva. Varje dag. Och när jag inte skriver läser jag. Eller ser på film. Eller spelar TV-spel. Eller lyssnar på musik. Min mediakonsumption är nästan konstant och sedan jag fick tinnitus för att jag var dum i huvudet och stod för nära en högtalare följt av några armbågar över öronen i moshpiten, har det bara eskalerat eftersom jag numer behöver ett ständigt bakgrundsljud för att stänga ute tjutet. Mitt skrivande är ett resultat av mitt skrivande, av median jag konsumerar, av allt jag har lärt mig bara genom att börja skriva och sedan aldrig sluta.
 
Jag ser aldrig på intervjuer med författare, med några få undantag, och den enda boken jag någonsin läst om skrivande är Stephen Kings On Writing, och den läste jag mest därför att Stephen King alltid är underhållande när han pratar om sitt skrivande, inte för att själv ta råd -- även om jag naturligtvis snappade upp vad jag tyckte var vettigt och avfärdade vad jag tyckte var korkat. Jag skulle dessuotm hellre såga av mig foten än ansöka till en kreativt skrivande-kurs*. Allt jag har lärt mig har jag lärt mig själv, sakta men säkert.
 
Det finns positiva sidor av det. Jag har idag en röst som är helt min egen, en stil jag inte har sett hos någon annan författare, mina böcker tar som resultat av hur jag lärde mig skriva extremt lite hänsyn till huruvida de hade varit lättsålda eller ens möjliga att sälja över huvud taget och framförallt kommer jag som läsare alltid i första hand, alla andra läsare kommer i andra hand. Jag skriver det jag vill läsa, skriver det jag tycker fattas på marknaden, utan att bry mig om huruvida det finns en marknad för det. Aldrig någonsin under tiden som jag skriver ett manus har jag i bakhuvudet, "Är det här för mörkt?" eller "Är den här huvudkaraktären för osympatisk?" eller "Kan jag verkligen sluta boken med såhär många lösa trådar?" för faktum är att jag inte skriver för en läsare som hade ogillat en bok som var för mörk, eller som tycker att osympatiska huvudkaraktärer är en dealbreaker eller som inte vill ha lösa trådar i slutet av sina böcker. Jag skriver för mig, och jag vill ha allt det. Jag vill ha min egen märkliga blandning mellan barnslig humor och dystert allvar, dyster humor och barnsligt allvar, en ton i berättelsen som kan orsaka whiplashskador.
 
Jag är glad att jag är självlärd, för att jag är självlärd har gjort mig till en författare jag vill läsa. En författare som läser sina egna böcker några år senare och fortfarande kan bli förvånad över sig själv. Och äcklad. Och chockad. Det finns meningar i mina böcker som fortfarande kan få mig att skratta. Eller grimasera.
 
Men om det här inlägget har illustrerat någonting tycker jag att det är att det inte är odelat positivt. För jag kan inte skriva tvåtusen ord per dag eller vad det nu är. Jag kan skriva noll ord per dag, och sedan femtontusen i ett svep utan att lämna datorn. Jag kommer aldrig skriva med hänsyn till en läsare, för det är inte läsaren jag är intresserad av att skriva till, utan mig själv. Och jag kan inte skriva annat än det jag vill läsa, hur osäljbart det jag vill läsa än må vara. Och när jag skriver kan jag inte hoppa i berättelsen. Jag måste skriva den från början till slut, precis så som den ska läsas; om den ska läsas med sprängd kronologi måste jag skriva den med sprängd kronologi, från kapitel ett, till kapitel slut. Och allt som skrivs händer, vill jag ändra något eller lägga till något måste jag ta bort allt som följer den händelsen, för att intyga att det som följer stämmer överens med den nya händelsen. Små förändringar, rättelser, detaljredigering, finputsning, funkar, men en ny scen? Nej, det går inte. Inte utan att skriva om vad som följer.
 
Det jag tycker illustrerar effekterna av att vara självlärd som allra bäst är just mina böcker. För mycket kan man nog klandra mig för, mycket klandrar jag mig själv för, men aldrig att jag har skrivit samma bok flera gånger. Alla mina böcker ser annorlunda ut, läses annorlunda, har annorlunda struktur, en ny röst hos berättaren. Att skriva någonting jag redan har skrivit är nästan helt omöjligt för mig. När jag är klar med det sista utkastet av en bok, har skrivit färdigt den berättelsen, vill jag aldrig mer skriva en likadan bok. För vad fan är poängen? Ja, teman återkommer, men strukturen runt dessa teman måste få vara ny. Rösten som pratar med läsaren om dessa teman får inte ha använts tidigare.
 
Jag fruktar dagen då jag får slut på strukturer. Dagen då jag inte längre har en ny röst att skriva med.
 
För den dagen kan jag lika gärna lägga ner.
 
/Kim
 
* Inget ont om kreativt skrivande-kurser. Om det funkar för dig ska du inte låta att jag är en obstinat liten skitunge stoppa dig, och det tror jag inte att du hade gjort heller. Jag hade aldrig klarat att gå en sådan kurs, men det är personligt, och om jag har illustrerat något i det här inlägget är det att jag kanske inte alltid ska användas som en måttstock för bra relation till sitt författarskap. Med andra ord, You do you, boo.
 
Innehåll utan marknadsföring är som kärlek utan kyssar
Det finns en del brillianta människor runt om i världen. Som är i toppen av sin bransch oavsett om det är författarskap (som J.K Rowling) eller politik (som Barack Obama) eller inom nöjesbranschen (som Ellen Degeneres).
 
Runt alla världens brillianta människor så finns också den synen på att de är just, brillianta. Att de vaknade upp en dag och var så jäkla bra på det som de gjorde. Myten ligger i att det inte fanns någon egentlig nyckel till deras framgång utöver deras hårda arbete inom sin bransch och att de har haft tur. 

 
År 2016 så var det dags för val och där var Donald Trump. Ett helt liv av att vara kändis hade gjort att han nu hade möjlighet att bli president. Något som det hade lobbats för sedan 70-talet, finns en fantastisk och lika mängder skrämmande dokumentär om det på Netflix som heter "Get me Roger stone".
 
Isabella Löwengrip har ett skönhetsbolag där deras populäraste produkt säljs i snitt var tredje minut. Jag har själv hennes schampo och balsam i badrummet. Hennes skönhetsprodukter säljs på alla apotek i Sverige och många av dem har hennes produkter på display så att de syns direkt när du kommer in i butiken, tillsammans med en bild på henne. 
 
Camilla Läckberg var en av de första som såg ovanstående mönster. De som sticker ut från mängden är de som bryr sig tillräckligt för att sälja hela paketet. Det vill säga, sälja sig själva. Vara transparanta. med sin kamp men också med sina framgångar. Trump blir anklagad för saker och trots att de många gånger är sanna och han är ett svin, rent utsagt, så har han ett gäng följare som tror fullt ut på honom för att han "säger det som det är". 
 
Isabella Löwengrip var känd som Blondinbella och startade flera företag som krashade, elva bolag om jag inte minns fel. Hon har en uttalad strategi om att hon vill ha företag inom allt som hennes läsare kan ha nytta av, och hennes läsare är kvinnor i medelåldern. 
 
Trump, Obama, Läckberg, Ellen Degeneres och Isabella Löwengrip har en sak gemensamt. De bryr sig om sin marknadsföring, de kan retorik, de är närvarande på sociala medier, i traditionella medier och de gör saker som inte är vad som förväntas av dem. Obama gjorde en mick-drop i kongressen. Läckberg var med i Lets Dance, Isabella Löwengrip skriver allt om sitt liv på en blogg för att sälja mer schampoo, kläder och föreläsningar. 
 
De har alla en kärna som inte är det som de säljer. Läckberg är inte endast en författare som sitter på sin kammare, hon är en bloggerska med blått hår som dansar och är med i olika program, Trump är inte endast president utan är ständigt ute och petar i allt han kan, Ellen har en show varje dag och hon tar ständigt tillfället i akt att ge saker till de behövande och också att kommentera viktiga händelser. Hon har till exempel uttalat sig om Trump på ett väldigt starkt sätt, där hon drar liknelser mellan muren som han vill bygga och en mur som hennes karaktär Doris ur Hitta Doris (Nemo 2) vill överkomma. Obama blir intervjuad i olika TVshower där han berättar om vad han gör nu, såg honom nyligen på Netflix i Lettermans "My next guest needs no further introduction"
 
Sociala medier har ritat om kartan för hur vi lever och vi är bara i början, vi vet ännu inte hur mycket. 
Kanske kan man av detta tolka det som att det endast är marknadsföringen som spelar roll men det stämmer inte heller, man måste ha ett bra innehåll, det är kombinationen. Trump har bara marknadsföringen och åsikterna men han kommer aldrig att få det erkännandet som han så desperat vill ha, för att han saknar bra innehåll, han har ingen kärna. 
 
Vad vi vet, det är att om vi vill överleva som författare eller musiker eller egentligen vad som helst som är beroende av försäljningssiffror eller opinion, så behöver vi ha en närvaro på sociala medier. Och vi behöver ha en strategi. Och utöver det så behöver vi kommentera och engagera. Läckbergs medverkan i Lets Dance skapar en debatt och hennes försäljningssiffror ökar. 
 
Och tänk, vad bra det går för Annie Lööf nu för tiden, förresten. Inte kan det väl ha något med att hon börjat hänga en del med bloggerskor och superentreprenörer. För det kan väl aldrig vara så att Centerpartiets ökande siffror har något att göra med att hon dyker upp på Hannah och Amandas instagram och käkar väldokumenterade luncher med Isabella Löwengrip 
 
 
 
Jag visste alltid att det skulle bli såhär
och det är ett inlägg som kanske tråkar ut dig men du behöver inte läsa, för jag visste alltid att det skulle bli såhär, och det var, tror jag, i fyran, faktiskt en helg, egentligen en fredag, i september, efter skolan, och det var femton eller sexton år sedan, och jag blev så nyfiken att jag smög in på min brors rum, hamnade vid hans bokhylla (som många gånger förut), för jag hade trots min unga ålder redan tröttnat på böckerna i min egen bokhylla, ville ha någonting mer lockande, och min bror var, minns jag, tjugo och hade vänner i stan som han ofta umgicks med, så jag visste alltid att jag hade lite ostörd tid med hans böcker, och jag visste att han hade en bok i sin bokhylla som jag länge hade sneglat mot men aldrig vågat öppna, aldrig våga läsa, för titeln lockade samtidigt som den skrämde, för redan då visste jag att det här var något eget, något särskilt, och för allt i världen ville jag bara ha svar på vad som egentligen var Lustans Lagar.
 
 
Ni får ursäkta urspelet ovan, men det var någonting jag behövde göra för min skull. För de som inte har läst boken kan jag avslöja att det är en omskrivning av bokens första mening, en obruten monolog om hur Lauren -- en av bokens huvudpersoner -- blir av med oskulden på en fest. I själva verket, hur hon blir våldtagen på den festen, beskrivet så likgiltigt, genom ett återberättande av en karaktär som inte är Lauren, men som har fått höra vad hon har berättat om händelsen i efterhand. Och hon visste alltid att det skulle bli såhär.
 
Den inledande meningen av Bret Easton Ellis The Rules of Attraction är den första gången jag kan minnas att jag på riktigt har blivit påverkad av en bok jag har läst. Jag var för ung för att förstå engelskan särskilt väl och jag läste inte ut boken förrän några år senare, men redan när jag satt på golvet i min brors rum och läste de inledande sidorna förstod jag tre saker: Någonting hade hänt på en fest, det var någonting som inte borde hända och hon visste alltid att det skulle bli såhär.
 
Det var den sista som påverkade mig. Resten av inledningen är stilistiskt träffsäker och välformulerad och än idag en av mina personliga favoriter i hur den härmar återberättandet av någonting du inte riktigt har varit med om själv men tror dig ha en tillräckligt stark bild av för att kunna berätta vidare ändå, men det var just den biten som slog hårt. Att hon alltid visste att det skulle bli såhär. För redan då förstod jag att den innebar någonting dystert, visade på någonting som skavde. För hur hon alltid visste att det skulle bli var inte ett hur som man borde veta att det ska bli. Det var någonting som hade blivit fel. Men du behöver inte lyssna, för hon visste alltid att det skulle bli så.
 
Bret Easton Ellis har varit ett återkommande inslag i mina inlägg här på bloggen. Det här inlägget är mitt försök att förklara varför. Hur det blev så. Och den enkla förklaringen är att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär. Att känslan den meningen frammanade i mig blev ett slags drivkraft för mig. Det var en obehaglig känsla, men samtidigt var likgiltigheten i den tilltalande. Lockande. På samma sätt som man dras till att sätta handen mot en brännhet platta ville jag återuppleva iskylan som fanns i den meningen. Jag ville få känna den igen. Den fullständiga likgiltigheten. För det var någonting jag aldrig hade läst tidigare. Det var någonting helt nytt.
 
Jag fortsatte återvända till den. Några år senare läste jag till slut ut boken. Därefter läste jag American Psycho, och sakta men säkert la jag pusslet som är Bret Easton Ellis författarkarriär. Det är ett ganska lätt pussel att lägga, bitarna är stora, bilden är tydlig -- eller, med pretentionen bortdragen, han har skrivit få böcker och alla är ganska lättlästa -- men under den direkta bilden finns det någonting mer. Tydliga bilder av människor med glansiga blickar och Wayfarers som tar droger och knullar i L.A. och New York, som går över alla gränser för mänsklighet och kommer ut på andra sidan lika tomma som de klev in i boken. Bret Easton Ellis värld är statisk, oföränderlig till det absurda, förändringarna är ytliga, människorna kan aldrig räddas för de vägrar rädda sig själva. Likgiltigheten regerar.
 
Det är en dyster bild som målas i Bret Easton Ellis böcker, men för en tonåring med redan för mycket kärlek till det makabra, till det gränslösa, är det en värld som samtidigt är väldigt lockande. För mig var det här karaktärer jag aldrig ville träffa, men som jag ville bli bästa vänner med livet ut. Jag avskydde deras beteenden, men blev förälskad i sakerna de gjorde. Den fullständiga friheten i total apati. Ångesten som en förlösning. Glädje bara i korta perioder, då aldrig särskilt stark. Det finns en lockelse i likgiltighet i att den är statisk, oföränderlig, du kan alltid i alla lägen lita på att du är lika tom när du vaknar imorgon som när du gick och la dig kvällen innan.
 
Och jag ville vara en del av det. Jag ville ge tioåringen som satt vid sin brors bokhylla en till bok att häpnas av. Jag ville ge en till mening med samma slagkraft. Jag ville skriva att hon alltid visste att det skulle bli såhär. Hur fel såhär:et än var.
 
Bret Easton Ellis var författaren som fick mig att börja skriva på riktigt. Länge var det kopior, plagiat av hans verk men tagna till Sverige. Hans röst var min röst. Hans karaktärer var mina karaktärer. Jag idoliserade honom. Det finns en anledning till att jag bär Wayfarers på somrarna, att jag än idag kan finna det sexiga i en tom blick i en spegel, näsblod som droppar från ett bara halvt närvarande ansikte. Att Valium är ett av mina favoritord. För Bret Easton Ellis värld är det mörkaste av det mörka. Jag har aldrig hittat en annan författare som kan få mig att känna den absoluta tomhet som kan lämnar mig med varje gång jag lägger ifrån mig en av hans böcker. Jag har ännu inte hittat en mening som kan påverka mig så starkt som att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär.
 
Länge idoliserade jag Bret Easton Ellis. Det finns en anledning att jag har alla hans böcker, att bokryggarna har böjts så många gånger att bokstäverna börjar bli otydliga, att böckerna automatiskt slår upp sig på de sidorna jag oftast kommer på mig själv med att återvända till. För det finns mycket där. Om man bara tog honom på enstaka formuleringar, enstaka bitar av briljant skrivspråk, skulle han -- enligt mig -- vara i en klass helt för sig själv. För i stunder kan han få mig dit igen, till den där tioåringen vid min brors bokhylla.
 
Men vår relation är mer komplex idag. Jag ser allt det negativa med honom. Jag förstår att Less Than Zero, även om jag fortfarande anser att det är en stark bok, också lätt kan uppfattas som en väldigt svag bok som bara är tillräckligt välskriven för att dölja det. Jag håller med om att hans besatthet vid popmusik och motorvägar och solglasögon och cigaretter som röks i sängen på morgonen och koks och dekadens, lätt gör att allt han skriver läses som försök efter försök att provocera, snarare än något med en verklig poäng. Och hur mycket jag än må älska Glamorama, förstår jag fortfarande inte vad fan han höll på med när han skrev den boken, varför den är skriven, eller varför nästan alla av bokens teman känns som upprepningar av American Psycho.
 
Bret Easton Ellis är inte min favoritförfattare. Han är inte den som jag längtar mest efter att få nästa bok av, och om Imperial Bedrooms -- en bra bok men en dålig bok att följa den rentutsagt briljanta Lunar Park -- är ett tecken tror jag att han har nått punkten av sin kariär där han har börjat trampa vatten. Men även om den brinnande kärleken jag en gång i tiden hade till hans böcker, även om jag idag har många författare jag hellre läser än Bret Easton Ellis, kan jag inte annat än att säga att han är mitt livs viktigaste författare. För kanske hade jag hittat en annan, kanske hade jag hittat någon författare som kunde fängsla mig lika mycket som han kunde, kanske hade jag blivit så förälskad i en enda formulering att den hade lagt grunden för hela mitt egna författarskap. Men kansken spelar ingen roll när verkligheten helt enkelt är att det var han. Och även om jag idag har hittat min egen röst, en röst som jag hoppas att en annan tonåring med författarambitioner ska försöka stjäla från mig en dag, var Bret Easton Ellis en av de allra viktigaste stenarna i vägen till att hitta den rösten.
 
Det finns en anledning att jag hela tiden tycks återkomma till Bret Easton Ellis.
 
För att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär.
 
/Kim