Ett inlägg om att vara självlärd (eller: Varför jag aldrig kommer plugga kreativt skrivande)
En dag i framtiden ska jag ge Nathalia en chokladask för att hon orkar driva den här bloggen med mig, för ärligt talat kan jag inte tänka mig att jag är en särskilt rolig person att jobba med. Jag blir lätt obstinat, är i aktivt mostånd till nästan allt som inte har en direkt koppling till det faktiska skrivandet -- hennes senaste inlägg, om marknadsföring, ser jag till exempel som en ren jävla dystopi -- och eftersom jag aldrig någonsin har arbetat under kravet att jag ska skriva ett visst antal ord per dag är jag inte särskitl bra på att hålla deadlines. Det finns alltså en anledning att jag nästan varje vecka laddar upp mina inlägg på tisdagar istället för måndagar, som egentligen är min dag på bloggen.
 
Jag kan skriva. Jag skriver snabbt och jag skriver mycket när jag väl skriver, men jag skriver sporadiskt. Det kan gå en vecka utan att jag så mycket som sneglar på bokmanuset jag håller på med just nu följt av en period av intensivt skrivande, då jag inte hade rest mig från datorn om det inte vore för att jag har ett riktigt jobb också. Sedan slutar jag igen. Och jag vill vara väldigt tydlig med att det här inte är för att jag har så mycket som händer i mitt liv. Jag är singel, behöver inte oroa mig för ekonomin, jag har inte barn som kräver min tid och eftersom jag jobbar som lärare har jag för tillfället sportlov, så egentligen har jag all tid i världen till att skriva. Det mest tidskrävande jag behöver göra är väl att diska och städa, men där har jag och min rumskompis fördelat sysslorna smart nog för att det aldrig ska bli särskilt tidskrävande det heller. Den enda ursäkten jag har till gårdagens uteblivna inlägg är egentligen att jag tyckte att det kändes viktigare just då att spela TV-spel.
 
Jag säger inte det här för att provocera, även om jag förstår att det kommer bli resultatet. För det är provocerande att höra någon berätta för en att de lever en praktiskt taget gyllene existens, men väljer bort skrivande, när man själv kämpar för att hinna sätta sig vid datorn för att få ut ens några hundra ord per dag, än mindre de tvåtusen folk påstår att man ska skriva. Tro mig, jag vet. Men min poäng är inte att jag är lat, utan att jag helt enkelt inte kan få mig till att skriva när det inte finns något att skriva om. Det här inlägget växte till exempel fram som ett resultat av att jag inte skrev igår.
 
Skrivande är min passion. Det är den viktigaste biten i hela mitt liv och det finns inget i världen som jag kan hata och älska så mycket på samma gång, som jag hatar och älskar skrivande. Jag brukar säga att om det fanns någonting annat, vad som helst, som kunde ge mig vad skrivande kan, så skulle jag aldrig mer skriva ett ord, för det är inte någonting jag gör för att jag vill, utan för att jag måste. Under mitt senaste förhållande kunde min partner tydligt märka när det gått dåligt för mig, när jag inte hade kunnat skriva på länge, när jag satt fast. För det här är så fundamentalt i vem jag är. Jag har skrivit varje dag sedan jag var sex, även de dagarna då jag inte har skrivit ett ord.
 
Allt det här, precis varenda grej, är ett resultat av hur jag började skriva. Hur jag lärde mig. Det är ett resultat av att vara helt självlärd. Allt jag kan idag om skrivande är vad jag har lärt mig av att faktiskt sätta mig ner och skriva. Varje dag. Och när jag inte skriver läser jag. Eller ser på film. Eller spelar TV-spel. Eller lyssnar på musik. Min mediakonsumption är nästan konstant och sedan jag fick tinnitus för att jag var dum i huvudet och stod för nära en högtalare följt av några armbågar över öronen i moshpiten, har det bara eskalerat eftersom jag numer behöver ett ständigt bakgrundsljud för att stänga ute tjutet. Mitt skrivande är ett resultat av mitt skrivande, av median jag konsumerar, av allt jag har lärt mig bara genom att börja skriva och sedan aldrig sluta.
 
Jag ser aldrig på intervjuer med författare, med några få undantag, och den enda boken jag någonsin läst om skrivande är Stephen Kings On Writing, och den läste jag mest därför att Stephen King alltid är underhållande när han pratar om sitt skrivande, inte för att själv ta råd -- även om jag naturligtvis snappade upp vad jag tyckte var vettigt och avfärdade vad jag tyckte var korkat. Jag skulle dessuotm hellre såga av mig foten än ansöka till en kreativt skrivande-kurs*. Allt jag har lärt mig har jag lärt mig själv, sakta men säkert.
 
Det finns positiva sidor av det. Jag har idag en röst som är helt min egen, en stil jag inte har sett hos någon annan författare, mina böcker tar som resultat av hur jag lärde mig skriva extremt lite hänsyn till huruvida de hade varit lättsålda eller ens möjliga att sälja över huvud taget och framförallt kommer jag som läsare alltid i första hand, alla andra läsare kommer i andra hand. Jag skriver det jag vill läsa, skriver det jag tycker fattas på marknaden, utan att bry mig om huruvida det finns en marknad för det. Aldrig någonsin under tiden som jag skriver ett manus har jag i bakhuvudet, "Är det här för mörkt?" eller "Är den här huvudkaraktären för osympatisk?" eller "Kan jag verkligen sluta boken med såhär många lösa trådar?" för faktum är att jag inte skriver för en läsare som hade ogillat en bok som var för mörk, eller som tycker att osympatiska huvudkaraktärer är en dealbreaker eller som inte vill ha lösa trådar i slutet av sina böcker. Jag skriver för mig, och jag vill ha allt det. Jag vill ha min egen märkliga blandning mellan barnslig humor och dystert allvar, dyster humor och barnsligt allvar, en ton i berättelsen som kan orsaka whiplashskador.
 
Jag är glad att jag är självlärd, för att jag är självlärd har gjort mig till en författare jag vill läsa. En författare som läser sina egna böcker några år senare och fortfarande kan bli förvånad över sig själv. Och äcklad. Och chockad. Det finns meningar i mina böcker som fortfarande kan få mig att skratta. Eller grimasera.
 
Men om det här inlägget har illustrerat någonting tycker jag att det är att det inte är odelat positivt. För jag kan inte skriva tvåtusen ord per dag eller vad det nu är. Jag kan skriva noll ord per dag, och sedan femtontusen i ett svep utan att lämna datorn. Jag kommer aldrig skriva med hänsyn till en läsare, för det är inte läsaren jag är intresserad av att skriva till, utan mig själv. Och jag kan inte skriva annat än det jag vill läsa, hur osäljbart det jag vill läsa än må vara. Och när jag skriver kan jag inte hoppa i berättelsen. Jag måste skriva den från början till slut, precis så som den ska läsas; om den ska läsas med sprängd kronologi måste jag skriva den med sprängd kronologi, från kapitel ett, till kapitel slut. Och allt som skrivs händer, vill jag ändra något eller lägga till något måste jag ta bort allt som följer den händelsen, för att intyga att det som följer stämmer överens med den nya händelsen. Små förändringar, rättelser, detaljredigering, finputsning, funkar, men en ny scen? Nej, det går inte. Inte utan att skriva om vad som följer.
 
Det jag tycker illustrerar effekterna av att vara självlärd som allra bäst är just mina böcker. För mycket kan man nog klandra mig för, mycket klandrar jag mig själv för, men aldrig att jag har skrivit samma bok flera gånger. Alla mina böcker ser annorlunda ut, läses annorlunda, har annorlunda struktur, en ny röst hos berättaren. Att skriva någonting jag redan har skrivit är nästan helt omöjligt för mig. När jag är klar med det sista utkastet av en bok, har skrivit färdigt den berättelsen, vill jag aldrig mer skriva en likadan bok. För vad fan är poängen? Ja, teman återkommer, men strukturen runt dessa teman måste få vara ny. Rösten som pratar med läsaren om dessa teman får inte ha använts tidigare.
 
Jag fruktar dagen då jag får slut på strukturer. Dagen då jag inte längre har en ny röst att skriva med.
 
För den dagen kan jag lika gärna lägga ner.
 
/Kim
 
* Inget ont om kreativt skrivande-kurser. Om det funkar för dig ska du inte låta att jag är en obstinat liten skitunge stoppa dig, och det tror jag inte att du hade gjort heller. Jag hade aldrig klarat att gå en sådan kurs, men det är personligt, och om jag har illustrerat något i det här inlägget är det att jag kanske inte alltid ska användas som en måttstock för bra relation till sitt författarskap. Med andra ord, You do you, boo.