Nathalia. Manusutkast och kaféskrivarromantisering

Kaffe, sorl och en dator.

Ensamlunchen är bland det absolut bästa jag vet. Det är nästan som en ritual. Jag sätter mig gärna i ett hörn, så att jag ser ut över alla andra men jag själv smälter in i miljön.
Det finns absolut en viss charm i att det är just bokmanus som jag skriver på bakom min lilla skärm (som med min nya dator i ärlighetens namn inte är så liten). Romantiseringen av
att skriva på café vet inte begränsningar i vår samtid, enligt utsago skrev J.K Rowling den första boken om Harry Potter och hans vänner på kafé medan hennes lilla bebis sov i vagnen.
Arbetslösa Rowling som var ensamstående mamma och hade självmordstankar, där satt hon och pysslade med något som skulle ändra inte bara hennes värld utan en hel värld.
Här är vi samma, aldrig någonsin kommer vi att vara samma på någon annan plats. Här, med fingrar mot tangentbord, smaken av kaffe som blivit bittert mot gommen, här är vi lika. Jag
kan satsa pengar på att också hennes kaffe kallnat medan hon skrivit men att hon druckit upp det ändå, vissa gånger utan att ens märka att det kallnat.

 
 

Men hur gör jag då?

Efter att jag har beställt så placerar jag ut min dator och gör iordning. Öppnar dokumentet och skummar igenom de senaste sidorna för att få lite inspiration. Sen är det dags för första skrivdelen,
jag har längtat. Skriver ofta i rasande fart här, snart kommer ju maten. Finns ingen tid att slökolla sociala medier.

När maten kommer så sätter jag på en podd och njuter av att vara ensam. Äter lugnt.

Sen är det dags för nästa vända, skriva, läsa om, fixa och fundera.
Innan kaffet.

 

 
 

…och så fortsätter det.

Just idag skriver jag på ett manusutkast. Jag har fått äran att läsa en termin manusutveckling på Luleå Tekniska Högskola i vår och det kräver sin förberedelse. En manusbeskrivning ska lämnas in snart
och jag behöver jobba med mina karaktärer, vad är historien jag vill förtälja? Jag vet men ni vet inte och nu måste jag få det på pränt, det måste ut.
Sen finns det vissa delar som är svårt, nödvändigt ont. Hur gamla är mina karaktärer? Har de husdjur? Bryr de sig om klimatet?
Vissa saker som kanske aldrig ens skrivs ner i boken men som behöver finnas.
Visste ni förresten att Dumbledore var homosexuell?
Någonstans i en manusbeskrivning, i JK Rowlings huvud eller på ett faktiskt papper/dokument, så står det att Albus Dumbledore
är gay. Bara ett exempel på information som finns där i bakgrunden. Vet man det så läsas en del av hans tillbakablickar på ungdomsåren på ett annat sett,
men man behöver inte veta det för det står inte någon av böckerna.

Det här är början på vad jag hoppas kan bli min andra roman. Första gången jag skriver ett manusutkast. Hur gör Kim?
Jag skickar iväg frågan till henom: 

 
 
Hur gör ni?
 
 
//Nathalia Erlgren
Och vem fan är du då?
 
 
 
Den andra som skriver på bloggen, är väl det mest sanna svaret. Svensklärare med tillräcklig hybris för att lyckas som författare, men en självinsikt som tvingar mig att köra in ett järnrör i hjulet varje gång det känns som att jag kan ta mig någonstans. Har skrivit så länge jag kan minnas, på ett eller annat sätt, och har inte för avsikt att sluta än på länge. Läste för mycket transgressiv litteratur som ung varför jag nu har svårt att skriva något annat. Beroende på vilket humör jag är på när du frågar har jag skrivit åtta, sju, fem, en eller noll romaner. Noll av dem har publicerats.

Men för att göra svaret kort kan vi kalla mig Kim.
 
Jag har suttit i säkert fem minuter nu och försökt besvara frågan vad skrivande är för mig, och varje gång har jag bara lyckats åstadkomma något pretentiöst men välskrivet halvsvar som egentligen inte säger någonting. "Skrivande är självterapi" var väl det första. Sedan "Skrivande är ett sätt för mig att såga min egen livsuppfattning vid fotknölarna" följt av "Skrivande är helt enkelt bara något jag måste göra" innan det till slut blev "Att skriva är som att andas" och där någonstans tror jag att jag kräktes i munnen.

Skrivande är vad det är för en själv. Jag använder det för olika saker vid olika tillfällen, beroende på vad jag behöver. En alltiallo, när jag behöver tänka eller bara komma bort från verkligheten en stund, ta ett steg utanför mig själv och bli någon annan, hur fasansfull den personen än må vara. Framförallt är det jävligt kul, om vi ska tala klarspråk. Och rent fasansfullt när det går åt helvete. Och ibland ganska tråkigt. Och alla steg däremellan.

Mest av allt är det dock bara ett hantverk. Alla svar ovan är bara desperata försök att låta smartare än vad jag egentligen är och i grund och botten finns det bara en regel som jag fortfarande vidhåller: Det enda som spelar roll är att du är bättre idag än vad du var igår. När det du skriver härnäst inte längre är bättre än vad du skriver just nu och det du skriver just nu inte längre är bättre än vad du skrev igår, är dagen då jag tror att det är dags att sluta skriva. För vad alla pretentiösa författare, proffs som amatörer (jag själv där inblandad), än försöker sälja dig, är skrivande bara ett hantverk som du fortsätter öva på tills du kan allt som finns att kunna. Det är ingen mystisk konstform som kräver ritualer.
 
Esoteriska svar om skrivprocessen som vore den en uråldrig rit som kräver jungfrublod som offergåva till store Cthulhu, död men drömmande, tjänar bara till att göra att ännu färre faktiskt vågar ge sig på skrivande. Och vi behöver fler författare, inte färre. Så här är dagens inspiration för att du inte ska låta dig själv ge upp innan du ens har börjat försöka: Om Nicholas Sparks kan bli en av världens bäst säljande författare genom att skriva tusen versioner av samma berättelse, så kan du åtminstone kräkas ur dig en version av din första berättelse.

Kan han, kan jag, kan du.

Far i frid, eller något.
Vem fan är hon?

Ja, det känns som en relevant start. Vem är jag? 
Och alla de hundratals svar som finns på det. Här är författarsvaret: 
Nathalia Erlgren. Har läst sen förskolan. På lågstadiet fick min far komma på extrasamtal med skolan för att min lärarinna tyckte att jag läste för mycket. Åh, det ljuva nittiotalet. 
 
Försökte skriva min första bok när jag gick på högstadiet, det gick åt helvete. Så jag struntade i det ett tag. Försökte igen i slutet på gymnasiet men återigen så gick det åt helvete. 

Hur börjar egentligen skrivande? 
Ja, för mig var det en såndär jäkla uppenbarelse en dag som sedan inte har slutat vara en självklarhet. Jag var arbetslös småbarnsmor och hade sökt alla jobb jag sett den dagen, ringt till de företag jag skulle ringa. Barnet var på förskolan och för första gången på länge så kunde jag dricka mitt kaffe varmt och bestämma själv vad jag ville göra, och jag satt ju redan vid datorn... 
 
Där föddes "Och du var himlen jag föll från den dagen". Jag skrev på alla stunder jag hade över och när jag inte hade tid så tänkte jag på händelser, jag byggde karaktärer medan jag diskade. Själva slutet på boken vaknade jag mitt i natten och var tvungen att skriva ner. Här är baksidan på den färdiga boken som några månader senare var klar... trodde jag.
 
 
Visst låter det idylliskt och precis sådär smågulligt som man alltid har inbillat sig att författarskap ska vara?


fuck that
 
 
Ursäkta språket, eller nej, inte ursäkta språket för jag ursäktar mig inte längre, jag slår mig fram. Jag tror inte på att man vaknar upp en dag och kan skriva. Jag skickade boken till ett gäng förlag och fick nej från allihop. Det var tydligen inte så enkelt. Ett bokförlag i Sverige får i snitt in tusen nya bokmanus per år, ungefär en av de tusen kommer igenom. Det är ett hårt jävla jobb. Den där boken skrev jag klart råmanuset till för två år sedan. På två år hinner man lära sig en hel del. Nu tar jag tag i den igen samtidigt som jag dyker in i nästa projekt. Den här bloggen är mitt sett att berätta om processen, min väg att hitta likasinnade och mitt och min medbloggares sett att vara den för andra som vi varit för varandra. Att skriva är ett ensamt jobb och utan någon att bolla med är det lätt att kraften dör. Bloggen heter skrivardöden för att vi vill vara precis tvärt om, inspirationen som får dig att fortsätta. Att skriva är ett hårt jobb. Välkommen till mitt skrivarliv.