90-talisternas lathet eller hat mot dötid
90-talister, den fruktade och lata generationen. 
Jag tänker att jag kanske inte borde skriva ut att jag tillhör den på en blogg där mitt namn är googlebart. 
Samtidigt är jag en stolt del av den. 
Generationen som redan dag ett på nya jobbet inte finner det så kul att koka kaffe eller diarieföra andras dokument. 

Åt lunch med en vän idag. Vi pratade om entreprenörskap, att starta eget och hur mycket vi avskyr dötid. 
Om vi ser vårt liv som en stor tårta som skärs i olika delar:
En del sömn, ungefär sju-åtta timmar. En del jobb, ungefär 8-9 timmar med lunch. sexton timmar varje vardag försvinner till det. Då har man sex timmar kvar till träning/umgänge/matlagning/familj/läsning eller vad man nu vill. 

Många framgångsrika människor skär in på sömnen för att få mer tid. Jag är inte så intresserad av det, jag älskar sömn. Utan sömn fungerar jag sämre och det vill ingen, minst av allt jag. 

Då finns det familjetiden (den på 6 timmar per dag), där kan man få skära, men i ärlighetens namn är jag inte så intresserad av det heller. Barnen växer så fort, partnern vill jag gärna komma ihåg att jag älskar. 
 
Då har vi jobbtiden. Där kommer mitt lata generationstänk in, för egentligen är det inte lathet utan effektivitet. Jag trivs med att jobba målstyrt. Jag skriver tills jag känner mig klar, jag möter deadlines i mitt kommunikatörsyrke och jag mår superbra. När mår jag inte bra? När jag sitter och rullar tummarna för att jag är klar med det jag ska göra men inte får gå hem eftersom att arbetsdagen inte är slut. När det är fint väder och jag vill ut och jobba kväll istället men inte får på grund av en företagspolicy. När jag har ett jobb som tvingar mig att sitta på en speciell stol på ett kontor varje dag trots att det skulle passa mitt liv bättre att jobba hemifrån, sitter i eget rum själv på kontoret och undrar varför. 

Det är en förändring som håller på att ske, när vi kräver nya saker ifrån vår arbetsgivare. När jag skulle löneförhandla på mitt förra jobb så förhandlade jag även in hem-dagar, för att det passade mitt liv bättre. Min vän som jag åt lunch med vill gå ner i tid. 
 
90-talisterna är inte lata, vi har lärt oss att vår TID är värdefull, ibland mer värdefull än pengarna. 
Missförstå mig rätt, jag älskar pengar. Jag älskar bara livet mer och jag ser dem inte som motsatser. 
 
Som engagerad anställd med regler som jag förstår så blomstrar jag, men lås in mig i en bur av måsten utan förklaring så kommer jag att vissna. Det är inget nytt under solen, det fungerar likadant för de flesta. När jag läste organisationsteori på universitetet så fick vi lära oss om värdet av bra kaffe på jobbet, hur det uppmuntrar anställda till att göra bättre ifrån sig. Positiv känsla på kontoret ger bättre arbete. Teambuilding som integreras i det dagliga arbetet. Gemensam träning eller lunchpromenad. 
 
Dötid och regler utan mening tar död på de flestas inspiration och motivation, nittiotalisterna är bara den första generationen som inte finner sig i sin egen stagnering, då går vi vidare.   Hur tänker ni?
 
Tack för visat intresse
/Nathalia
Ett inlägg om elitism (eller: Läs och skriv vad fan du vill)
Det finns ingen författare jag ogillar så intensivt som Nicholas Sparks. För mig är han det tydligaste symtomet på en stagnerande litteraturmarknad, ett slutgiltigt bevis på att den stora massan gör allt för att slippa tänka, för att aldrig behöva reflektera över sig själva, aldrig bli tvingade av litteraturen de läser att ifrågasätta sina redan förutfattade värderingar som under inga som helst omständigheter får ifrågasättas. Det finns en trygghet, för den stora massan, att Nicholas Sparks har ägnat hela sin karriär åt att skriva samma bok med nya omslag och karaktärernas namn dragna genom en slumpgenerator, ett lugn i att veta att när man öppnar Dear John är det precis som första gången man öppnade The Notebook. Du behöver aldrig tänka, och den stora massan hatar att tänka.
 
Eller så är jag bara en aspirerande författare som behöver ursäkta att ingen av mina egna böcker har blivit publicerad, så jag måste kasta skit på en av de mest framgångsrika författarna i modern litteratur, för mainstream är per automatik skräp och Nicholas Sparks framgångar måste därför vara ett tecken på att den stora massan vill bli infantiliserad och absolut inte bara ett resultat av att folk gillar att läsa soft litteratur som inte kräver alltför mycket av dem, och det är helt jävla okej.
 
 
Aase Bergs enda möjliga förklaring till att folk gillar deckare och romantik är alltså att vuxna längtar tillbaka till de mysiga och harmlösa godnattsagorna de kom att älska i barndomen, och där någonstans var jag tvungen att stanna upp en stund för att stoppa mig från att kräkas i munnen. Grattis, Berg, du lyckades i ett stycke sammanfatta allt jag finner frånstötande med hela kulturvärlden bättre än vad jag någonsin skulle kunna hur mycket tid jag än ägnade åt att finslipa min parodiska kulturelitism som jag gav exempel på i det här inläggets inledning. Ta en kaka, du har förtjänat det.
 
För den som inte orkar klicka på den ovan givna källan, eller inte har DN och därför inte kan läsa artikeln, kan jag kontextualisera hennes citat lite. Det där är hennes svar på vad hon ser för konsekvenser av ljudbokens frammarsch på bokmarknaden. Alltså, när Aase Berg får frågan vad hon tycker om att ljudboken är mer populär än någonsin, svamlar hon -- förutsatt att DN inte har kukat ur fullständigt och beslutat sig för att beröva hennes citat all sin kontext, i vilket fall all kritik i det här inlägget landar på deras axlar -- ihop ett svar om att "själva formen infantiliseras" och att "de förlag som ger ut intelligent litteratur kommer att vinna i längden". För det är en sån där sak man som verksam författare kan säga utan att ha problem med att se sin egen spegelbild i ögonen nästa gång man borstar tänderna.
 
I mitt absolut första inlägg på den här bloggen förklarade jag att världen behöver fler författare, inte färre, och att allt esoteriskt snack om skrivprocesser som vore den en uråldrig rit för att stilla författargudarnas oändliga hunger efter höglitteratur, endast bidrar till att skrämma bort potentiella författare från fältet. Jag vill här tillägga att just den sortens kulturelitism som Aase Berg visar upp i sitt svar på frågan om ljudbokens frammarsch är än minst lika bidragande faktor att folk aldrig tar sig för att skriva den där första boken som de absolut måste skriva för att någonsin bli bra. För när man tävlar för att vinna acceptans av en människa med perspektivet att det snäva är det enda värdefulla och att allt som faller den stora massan i smaken är "barnlitteratur för vuxna" känns det lönlöst att ens försöka. Därför att för allmänheten kan Aase Bergs citat lika gärna översättas till "Lyckas du kan du fara åt helvete."
 
 
Det är en vanligt förekommande uppfattning som hon ger uttryck för i citatet, att den stora massan vill bli serverad meningslös litteratur som bara finns för att ge oss lätta svar på frågor som är för självklara för att ens behöva ställas, att den aldrig vill bli ifrågasatt, aldrig kritiserad, aldrig vill kräva något mer än bara slapp underhållning, och som aspirerande författare finns det någonting kittlande i att avfärda mina refuseringar som ett resultat av att mina böcker helt enkelt är för snäva för att kunna lova en vinst för förlaget. Kanske ligger det till och med någonting i det. Men min fråga är då, även om det är sant, vad fan spelar det för roll?
 
Det är okej att gilla den breda litteraturen. Det är okej att gilla litteraturen som bara är skriven för att vara underhållande, för i grund och botten är all skönlitteratur underhållning. Jag söker mig till den snäva litteraturen, till det transgressiva, det gränsöverskridande, banbrytande, inte i första hand därför att jag vill möta litteratur som utmanar mig, utan för att det för mig är nöjesläsning. Det är den sortens litteratur som underhåller mig. James Joyce Ullysses är, för mig, en mycket mer lättläst bok än valfri Dan Brown-roman, för det är i den sortens litteratur mitt intresse ligger. Och jag garanterar att för Aase Berg gäller detsamma med litteraturen som intresserar henne. För intresse är vad som krävs.
 
Läsning är ofta ganska tradigt. Det är någonting jag älskar, men samtidigt kan jag inte klandra den som inte gör det, i synnerhet inte när man ser tillbaka på vilken litteratur man själv blev matad med under sin skoltid. Därför är intresse det absolut viktigaste i att läsa en bok. Och tro mig, jag har sett det här ske i realtid. Jag har sett elever som tidigare aldrig hade velat läsa en bok sitta kvar i mitt klassrum över rasten bara för att få läsa klart ett kapitel. Därför att för första gången i sina liv hade de hittat böcker som faktiskt intresserade dem.
 
Det viktiga är att du läser. Läs vad du vill och läs hur du vill; läs din bok på mobilen, på din surfplatta, läs någon billig pocketutgåva du köpte och sedan glömde bort att du hade i väskan. Eller läs den som en ljudbok, om det är vad som funkar för dig. För mig har det aldrig fungerat, mina koncentrationssvårigheter gör det omöjligt för mig att följa med när någon annan läser för mig utan att jag automatiskt börjar tänka på annat, därför behöver jag texten, och jag behöver en bok framför mig, något jag kan bläddra i, för att inte tappa bort mig i textmängden. Men om ljudbok funkar för dig är det precis rätt val. Och om lättillgänglig, bred litteratur vars enda syfte är att underhålla dig en liten stund är vad som intresserar dig, läs det så länge du lever.
 
Och låt aldrig någon påstå att du bara gör det för att du är för dum för att läsa riktig litteratur.
 
Allt gott.

/Kim
Vad är rätt anledning att skriva?
Varför skriver vi?

Jag tycker att det är en viktig fråga. En fråga som enkelt kan tappas bort.

Fredrik Backman sa i sitt sommarprat att han aldrig ville bli författare men han ville berätta historier och
skrivandet blev bara det sättet som fungerade för honom.
 
I gruppen Författare på facebook ställdes nyligen frågan "Skriver du din text för att bli publicerad eller för dig själv" och det blev snabbt tydligt i kommentarsfältet att alternativ nummer två var rätt och alternativ nummer ett blev nedtystat av de som försökte hävda det, det var inte rent att vilja skriva till sina läsare.
 
I en annan litteraturgrupp (kan även ha varit samma) så ställdes nyligen frågan (och jag parafraserar för att inte hänga ut någon)
"När man skriver och vill beröra sin läsare ska man skriva "Jag är glad" eller "Jag fylldes av en känsla av eufori som spred sig ut i fingerspetsarna"
 
Innan jag dyker in i dessa tänkte jag att det är på sin plats att jag svarar på frågan ur mitt perspektiv:
Varför skriver jag?
Det egocentriska svaret är för att jag mår bättre av det.
 
Att skriva bok är som en avancerad form av att lösa suduko för mig. Jag har en berättelse som vill ut, hur ska jag få ut den?
 
Så länge jag har något att säga så vill jag kunna säga det. Jag håller med Backman om att skrivandet är ett sätt att kanalisera ut en historia. Om någon skulle ge mig en mikrofon och en scen, en publik och en möjlighet att berätta samma historia så skulle jag gärna göra det.

Jag skriver en bok som jag själv vill läsa och samtidigt en bok som jag vill att andra ska läsa för att se de olika perspektiven som finns. Jag gör efterforskningar och lär mig själv, tvingar mig själv att bli min egna läsare men mitt mål är du. Att du ska läsa det jag skriver och att det ska väcka en känsla i dig. Att de personer som jag kommit att både älska och hata ska få möjligheten att göra ett avtryck i ditt liv.
 
Jag skriver med målet att bli publicerad för endast om jag börjar tjäna pengar på skrivandet kommer jag att kunna fortsätta skriva i samma utsträckning som jag kan idag.
 
"Skriver du din text för att bli publicerad eller för dig själv"
 
I veckan så läste jag 'I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv' av Tom Malmquist. Jag visste inte speciellt mycket om boken, den var bara en av böckerna som såg intressanta ut på biblioteket. För att berätta lite kort om den:
Tom och hans sambo Karin var båda aspirerande författare. När hon var gravid med deras första barn så dör hon traumatiskt och han blir ensam kvar med barnet som akut får snittas ur hennes mage.
 
Den var ett slag i magen. Jag läste den medan min lille son ammade och övriga familjen stökade runt utanför.
 
Boken har översatts till många olika språk såsom engelska, kinesiska osv. Den är med på topplistor.
Jag tänker att det måste bli en del i Toms smärta, för berättelsen är sann.
Att han kämpade i hela sitt liv för att bli publicerad och så kom hans erkännande när historien han hade var hans egen, en berättelse så mörk att den nästan blir otrolig.
 
Samtidigt är det en av anledningarna till att han blev publicerad, för att han visste hur man skrev när han väl fick berättelsen. Han hade en egen röst. Det här är svårt att skriva om, för hans sambo dog och allt annat bleknar i jämförelse med det.
 
Veckans andra kommentar på facebook var alltså:

"När man skriver och vill beröra sin läsare ska man skriva "Jag är glad" eller "Jag fylldes av en känsla av eufori som spred sig ut i fingerspetsarna"
 
Den här frågan är helt omöjlig att svara på. Om du skriver en bok med endast utsvävningar och beskrivningar blir den oläslig, om du skriver en bok som endast är beskrivningar av vad som händer så måste den ha en handling som tar läsaren dit, annars blir den oläslig. Du måste hitta ditt skrivspråk innan du kan få ut din berättelse. Därför är skrivövningar bra.
 
 
Tom, han skrev inte in en enda känsla från sig själv i boken. Han skrev om hemska händelser och frustration med myndigheter men han skrev inte in sin egna frustration. Eftersom hans berättelse var så stark i sig så tvingades jag som läsare att känna alla känslor åt honom, han lät mig bli arg över att skatteverket vägrade skriva in honom som pappa till barnet eftersom modern var avliden och de ej var gifta (sambos i 10år), han skrev endast om telefonsamtalen och vad som sades. När de la på matade han dottern och jag ville slå knytnäven i väggen, men han gjorde det inte åt mig.
 
I en bok där två personer som blir kära så skulle den typen av skrivspråk vara så mycket svårare att tolka. De pratar i telefon och när de lägger på så fortsätter de med sitt, då uppfattas huvudkaraktären som obrydd.
 
Det är en omöjlig fråga att svara på, om du ska skriva beskrivande eller med utsvävningar. För de flesta är nog svaret "en kombination", men det beror helt på din historia och helt på dig. För hur mycket man än tror på författarens död så fort verket är släppt så är det till 100% ditt manus fram tills att sista meningen är skriven, och du kommer inte kunna att skriva med ett skrivspråk som du inte känner dig hemma med i 200sidor. Läsaren märker det direkt.
 
 
Varför skriver vi?
Har du något att säga?
Finns det en berättelse där?
Vad är det bästa sättet, för dig, att få ut din historia på?

Sätt igång och jobba, är det ditt första manus så var beredd på att jobba hårt och när
du är klar så släpp det. Tro på historien tillräckligt mycket för att skriva om den om några år.
Gör skrivövningar. Läs. Skriv mer. Läs. Hitta den där vännen som säger till dig när det du skriver är
oläsligt men också den vännen som peppar dig att ändå fortsätta.
Lena Dunham fick frågan var det bästa med att skriva en bok var i en youtubeintervju, hennes svar:
You get to hold it in your hand.
 
Där har du ditt mål, oavsett allt annat. Vem du skriver till, varför och hur. Målbilden: Att hålla boken i din hand.