Utdrag ur Nathalias novell "Den 27e juni ska hon dö."
Kim här. Nathalia har flytt landet på grund av orsaker som naturligtvis inte har något att göra med en internationell smugglingsliga så det faller på mina axlar att förklara vad som kommer att ske här på bloggen under de kommande fredagarna. I sex veckor framöver kommer vi att på fredagar ladda upp delar av två noveller som vi skrev förra sommaren. De tre första veckorna är hängivna till Nathalias novell Den 27e juni ska hon dö, följt av tre veckor då vi kommer att lägga upp min novell Berättare. Båda novellerna har Döden som grundläggande tema, men utöver det är de tillräckligt olika för att det inte ska vara upprepande. Nu är jag klar här och överlåter er till Nathalias berättelse. Allt gott./Kim.
 
Den 27 juni ska hon dö av Nathalia Erlgren
 
Den 27 juni ska hon dö. Hon är klar här, kanske var hon aldrig riktigt här till att börja med. Hon har funderat ibland på om hon egentligen är en missad abort. Som en övning på kvällar då hon inte kan sova, vilket de senaste året har varit alla kvällar, så tänker hon på folk som dör och att de kanske måste. Hennes mest hemliga tanke handlar om hennes pappa som inte lever längre. Den tanken som hon aldrig skulle berätta för någon, hon kommer inte ångra sig vad gäller det, hemliga tanken kommer inte att smyga ut till öron som inte bör höra den. Den kommer inte smyga ut till någons öron för att hon har så lite tid kvar nu. Det är inte långt kvar till den 27 juni, det är inte långt kvar tills hon ska dö. Hemligheten är att hon tror att hennes pappa dog för att hans personlighet var för svag, för att det inte var meningen att han skulle leva. Hemligheten är att hon tror att han dog för att hennes mamma aldrig skulle ha träffat honom, det var meningen att hon skulle träffat Roger från början. De skulle aldrig ha skiljt sig även fast det behövdes, hennes mamma och pappa, så hennes pappa var tvungen att dö för att Roger och hennes mamma skulle kunna hitta varandra. Han hade fått cancer och sen försvann han. Hon tänkte på kvällarna då hon inte kunde sova att han hade dött för att han inte hade en plats i världen. Nu var det snart hennes tur, med henne så skulle hennes pappas arvslinje dö ut, det var så det skulle vara.
 
Hennes pappa hade haft en blek skugga, en skugga som inte hörde hemma i staden eller på jorden, också hennes skugga var blek. Hon var helt övertygad om det. Hon hade aldrig tänkt så när hon var liten, inte tänkt så när han dog. Hon hade insett att det var såhär det låg till för ungefär ett år sedan, runt hennes trettonde födelsedag. Det var inte meningen att hon skulle vara här hade hon insett, ingen brydde sig om henne, inte ens hon själv. Hon kunde ingenting, inte ens att må dåligt kunde hon göra på rätt sätt, inte ens en liten ätstörning kunde hon få ha på rätt sätt.
 
Hon hade varit ensam hemma några dagar efter sin trettonde födelsedag, något som hon då inte visste var ångest hade placerat sig i hennes mage och vägrat försvinna. Hon ville ha bort känslan och eftersom den var lokaliserad i magen så ville hon kräkas. Hon hade tänkt på det hela skoldagen. När hon kom hem så skulle hon kräkas. Kanske skulle hon gilla det, kanske skulle hon bli bulimiker, tanken tilltalade henne. Hon ville att det skulle vara något fel på henne som det gick att ta på. Om hon hade bulimi så skulle de kunna behandla henne, kanske skulle hon få gå till en psykolog, kanske skulle någon hålla koll på henne. Som det var nu så kändes det som att hon levde mellan sprickorna i kaklet, hon fanns i relation till den platsen som var urgröpt åt henne, inte mer och inte mindre. Hennes skugga var svag och snart skulle hon dö. Snart skulle hon sluta belasta sin mamma och Roger. Snart skulle den nya bebisen få skina upp som ensambarn. Hon hade lite dåligt samvete gentemot sin mamma. Hennes mamma älskade henne. Hon blev ofta bortglömd av sin mamma, bebisen tog mycket tid och hela livet tog mycket tid och eftersom Alexandra sällan gjorde mycket väsen av sig så lät hennes mamma henne vara. När hon hade kommit hem från skolan den där dagen för nästan ett år sedan så hade hon gått in på badrummet och stoppat fingrarna i halsen men ingenting hade hänt. Ingen mat hade kommit upp. Hon hade försökt om och om igen, känt den där lilla dinglande bollen längst ned i svalget och fått en kroppslig spyimpuls men ingenting kom upp. Hon hade efter kanske tjugo minuter av försök börjat känna att hon hade ont i halsen, hennes fingernaglar hade rivit hennes slemhinnor i halsen och det smakade svagt av blod, men inget kräks. Hon hade satt sig ner på badrumsgolvet och lutat huvudet mot toalettstolen, funderat över om det fanns något mer som hon kunde göra. Hon hade torrkräkts flera gånger i sina försök, hon hade andats in djupt när hon hade huvudet ner i toaletten, för att med hjälp av den svaga doften av urin som hon då kände i näsborrarna skulle bli så äcklad att det skulle öka hennes chans att faktiskt få upp maten ur magen. Hon funderade på om tyngdlagen kunde hjälpa henne, om hon skulle kräkas lättare om maten inte behövde komma uppåt för att komma ut ur henne. Hon gick och hämtade en stol från köket, en träfärgad och ful. Tänkte att hon skulle lägga sig på den. Sen hämtade hon en till. Hon placerade stolarna framför toalettstolen, på led. Sedan hade hon lagt sig på stolarna så att huvudet stack ut över toaletten och stoppat fingrarna i halsen. Det hade haft motsatt effekt, hon torrkräktes inte ens. Hade fingrarna kvar i halsen i flera sekunder, kände hur obehagligt det var. Hon hade ställt tillbaka stolarna efter det och erkänt sig besegrad. Rostat två mackor, hyvlat ost och satt sig framför tvn för att titta på sin vanliga onsdagstv. Ensam var aldrig stark och hon var alltid ensam, visste tvtablån för alla vardagar från skolans slut fram till att mamma och Roger kom hem. De åt kvällsmat tillsammans allihopa, framför tvn så det blev inte mycket frågor. De såg varandra, hejade och tittade på tv samtidigt som de åt mackor eller flingor. De åt frukostmat till kvällsmat. Alexandra hade aldrig fått middag på kvällen som hennes klasskompisar, hemma hos henne var frukostutbudet och kvällsmatsutbudet detsamma. Det var inget hon var ledsen över och efter hennes kräkförsök blev det ännu mer något som hon kanske istället var tacksam för. Rättelse; något hennes ångest var tacksam för.
 
Att vara hungrig är en stark känsla, den tar över många andra känslor. Om man är ledsen och samtidigt är hungrig så kan man känna hungern först och därmed tar ledsamheten mindre plats, hade hon upptäckt. Att vara trött är en stark känsla, om man är trött så tar den känslan över platsen för andra känslor, som att känna sig dum eller ful, man orkar inte bry sig så mycket om hur man ser ut när man inte sovit på länge. Dessutom fanns det så mycket att göra på nätterna. Man kunde måla sina naglar med alla nagellack man ägde, man kunde göra små prickar. Hon kunde lyssna på tystnaden eller lyssna på musik med hörlurar på, raklång på sitt golv. Sängen var hennes fiende om natten. I den kunde man somna, i den kunde man tänka lugna tankar. Tankar som att hennes mamma kanske ångrade henne, för att hon inte hörde hemma i familjekonstellationen med Roger. Roger var aldrig dum mot henne, han var snäll men han var inte hennes pappa. Hon saknade sin pappa.
 
Snart var det den tjugosjunde juni. Snart skulle hon dö. Hon satt på golvet i sitt rum och tittade mot garderobsdörren, där innanför, längst ned där ingen någonsin tittade, där låg en flaska vodka. Hon tänkte att hon måste få i sig hela och så skulle hon svälja piller. Hon ville bli ett vackert lik, hon ville bespara sin mamma så mycket lidande som möjligt. Hon ville inte att hennes mamma skulle behöva identifiera kropssdelar, hon ville inte att hon skulle bli igenkänd via sina röntgenplåtar hos tandläkaren, sitt unika tandkort. Först hade hon funderat på att hoppa framför tåget men hon hade avfärdat det. Hon trodde att hennes mamma skulle känna igen henne om hon såg ett finger eller två eftersom hon alltid hade så speciellt nagellack på sig, med prickar. Sen hade hon insett att hennes mamma kanske inte alls skulle känna igen det, hennes mamma kanske aldrig hade lagt märke till hennes naglar. Funderingarna var egentligen irrelevanta, oavsett identifieringsläget så ville hon inte bli av med kroppsdelar, hon ville vara ett vackert lik. Hon ville eldas upp intakt och hon ville spridas ut i en minneslund. Tanken på att bli nedgrävd tilltalade henne inte, hon ville bli spridd. Hon var samtidigt osäker på ens aska blev utspridd i minneslundar eller om de grävde ner urnan och aldrig berättade vart för de anhöriga. Hon var inte tillräckligt nyfiken för att ta reda på det, hon skulle vara död då, det spelade ingen roll.
 
Hon var fjorton år nu. Det var så gammal som hon skulle bli innan hennes svaga skugga slutade att existera. Innan hon skulle återförenas med sin pappa där de hörde hemma. Hon gillade att tänka att hon skulle vakna upp i Nangijala, som i Bröderna Lejonhjärta. Hon ville egentligen inte riktigt dö, men hon kände att hon var tvungen. Hon behövdes inte, hon behövde sållas bort och när hon inte blivit en abort och inte hamnat i en olycka så fick hon fixa det själv, men hon var rädd.
 
Fortsättning kommer ...