Att skriva slutet
Jag har svårt att skriva något alls om mitt skrivande just nu. 
Jag är återigen inne i en bubbla. Någonstans mellan klimax och upplösning i mitt bokmanus. 
Men att skriva slutet är inte endast en fröjd, för det betyder att jag måste säga hejdå till mina karaktärer, och lämna dem åt sitt öde. Jag har haft dem i mitt bakhuvud under en lång tid nu och ännu kommer de att vara kvar. Jag har flera månader av redigering framför mig och kanske mer än så, men de kommer ha gjort sina saker, slutat på sina ställen. För ungefär sex månader sen så tog jag en kortlek och kastade upp den i luften och nu håller jag på att varsamt lägga tillbaka alla kort i leken igen, inte i samma ordning och inte i samma skick men de hamnar tillbaka i ett permanent tillstånd. 
 
Jag har sett ett mönster i mitt skrivande som jag tycker är lite roligt. I min skrivarkurs så lämnas manuset in i fyra delar. När första delen lämnades in så blev min respons både bra och dålig, här har jag skrivit ett inlägg om det. 
När andra delen lämnades in och jag var klar till hälften så fick jag flertalet kommentarer om att de blev provocerade av manuset och handlingen. Nu har jag haft den tredje inlämningen som stannade precis mitt i brinnande klimax och på den har jag endast fått positiva kommentarer (på gott och ont, det är genom kritik vi utvecklas som mest). Det får mig att se något jag inte insett förut, och det är hur tydligt det här manuset är för mig. Hur långt bort jag har vågat ta det (vilket ledde till att det vid andra inlämningen var mitt i en storm som många trodde att jag skulle stanna i). Jag har aldrig varit rädd för att jag varit ute på för hal is, jag har aldrig tvivlat på att jag kan hålla nio olika personers perspektiv i huvudet för det har kommit så naturligt. 
 
Vad jag har insett den här våren är framför allt hur mycket jag känner och älskar de här karaktärerna. Jag vårdar dem ömt och jag hatar dem passionerat. Jag vill rädda dem alla från sig själva men jag gör inget av det, de måste få leva ut sina berättelser. Vissa av dem slänger jag lite kärlek åt via andra karaktärer och vissa vinner aldrig det som de så desperat vill ha. Men nu har jag börjat hamna i ett läge där jag ska skriva deras sista kapitel. Emmas skrev jag i förrgår och jag kände en sorgsenhet, för även om det kan komma att bli en andra del om detta gäng så är sannolikheten att hon kommer vara en del av den inte stor. 
 
Jag såg idag på min facebook att någon liknade att avsluta en bok med att en anhörig dör, och där är jag på inga sätt. Jag håller inte med. Men det finns ett visst vemod. Samtidigt känns det som att jag håller andan. För det har inte fallerat än, mitt luftslott står upp och det står intakt. När som helst kan någon komma och blåsa sönder det men för varje dag som går så ser det mindre och mindre ut som ett luftslott och merut  som ett i sand. Kanske är det här något? Kanske kommer du en dag att läsa det? 
För som jag sa till Kim:

Jag vet att jag måste skriva en del för byrålådan för att komma igenom och bli bra nog att skriva till en riktig läsare. Men FAN vad jag inte vill att det här manuset ska hamna i där, den här berättelsen är (för att citera fem av fem manusresponser) viktig. 
 
Jag ska göra mitt allra bästa för att slipa till den tillräckligt för att komma igenom bruset.
 
 
Tack
Nathalia