Kim.

 

Jag vill att du ska veta att det inte är svårt att skriva en bok. Alla som någonsin har haft skrivblockering hatar mig för att jag säger det; alla författare som vill att författaryrket ska behålla sin status som esoteriskt och mystiskt, med olika ritualer kring skrivprocesser och jungfruoffer till skrivargudarna, ett yrke som bara de värdiga får tillgång till, skulle ge mig gängspö om de läste vad jag skrev, men sanningen är att det inte är svårt att skriva en bok. Sanningen är att det finns få saker som är så lätta.

 

När jag säger det vill jag att du ska veta att jag är ärlig. För det enda du behöver är en dator -- eller skrivmaskin om du är sån --, ett skrivprogram -- eller papper och bläck om du är sån -- och grundläggande språkkunskaper -- d.v.s. googla synonymer och ta ordet som får dig att låta smartast. Du behöver inte oroa dig för att använda det korrekt, det finns ändå ingen som vet vad Esoterisk betyder, så de kommer inte ifrågasätta att du använder det. Om du vill kan du alltid skumläsa Wikipedias artikel om Esoterism innan du chansar på att du använder det korrekt. Det ger i alla fall sken av att du vet vad du håller på med. Och jag är ledsen att behöva säga det, men att ge sken av kompetens är tyvärr ofta mer relevant än verklig kompetens.

 

Tänk inte för mycket på det, för det är inte svårt att skriva en bok. Inte när du har din dator eller skrivmaskin, ditt skrivprogram eller papper och bläck, och dina grundläggande språkkunskaper eller google och Wikipedia. När du har det måste du bara skriva. Det är inte svårare än så. Du börjar med en mening. Det kan vara vilken mening som helst, en mening som ger dig utrymme att låta resten av berättelsen växa fram. Tänk inte för mycket på vad den ska vara, du kommer ändå skämmas över den när du läser om den om några år.

 

Exempel:

 

Är det en bra mening? Inte direkt. Den kommer inte vinna några priser för bästa inledande meningar, men du behöver inte en bra mening. Du behöver bara något som gör att du kommer igång. En första mening som kan sparka igång resten av berättelsen. Någonting som låter tillräckligt bra för att du själv ska få känslan av att du vet vad du håller på med. Det här handlar om dig nu. Och utifrån den där meningen har vi tillräckligt för ett första kapitel. Det finns en Hon, hon vill veta vad hon och åtminstone någon annan -- kanske berättaren om det är en förstapersonsberättare -- ska göra nu, och hon har druckit. Mer behöver du inte. Låt resten växa av sig själv.

 

Om det kommer bli bra? Nej. Jag är ledsen att behöva vara så ärlig, men det kommer det inte. Men du kommer inte veta det. Inte ännu. Men som jag sa, du behöver inte bra just nu. Du behöver inte så dåligt som det skulle kunna vara. För dig just nu är inte så dåligt som det skulle kunna vara det bästa du kan förvänta dig. Tänk inte för mycket på det. Skriv bara vidare. Du kommer inte ens att lägga märke till det själv att det inte är särskilt bra, att språket är osäkert, att handlingen har så många hål i sig att det är en bragd i sig att du inte ens lägger märke till dem. Oroa dig inte. Det här är där du befinner dig nu, för hur ska du någonsin kunna bra om du inte ens låter dig själv vara dålig först?

 

Men det viktiga är att det inte är svårt att skriva en bok. Inte när du låter dig själv inse att du inte är redo att skriva den där idén som du verkligen vill skriva. Du är inte redo ännu. Låt den bli din vita val, idén som du alltid ser borta i horisenten men som aldrig verkar komma närmre. En dag kanske du kan skriva den men det är inte idag. För hur ska du kunna fånga en vit val innan du ens har lärt dig fiska? Hitta en lugn brygga, ta ett metspö, och våga inte ens fundera på att ta dig ut på sjön förrän du har fångat så mycket småfisk att du börjar tro att riktiga fiskar inte ens existerar utanför berättelser. Våga absolut inte fundera på vad du ska göra med din vita val när du väl har dödat den. Gör du det kan du lika gärna ge upp på en gång. Fokusera bara på småfiskarna som simmar runt vid dina fötter.

 

Förr eller senare kommer du att skriva klart din första bok. Den kommer inte vara bra, men det vet du inte ännu. Du kommer att vara stolt och till viss del är det berättigat, för även om det inte är svårt att skriva en bok är det många som aldrig ens bemödar sig med att försöka. Men du gjorde det. Du la ner hela din själ i din första bok, mer passion än vad du trodde att du hade i dig, och när du skrev de sista kapitlen kände du tårarna komma. För du ville inte säga farväl till vännerna du lärt känna, du ville inte ha ihjäl den där karaktären som inte förtjänade att dö men som behövde det för att boken krävde det, och du ville veta vad som skulle hända med dina karaktärer när du väl lämnade dem.

 

Din bok kommer att vara dålig men eftersom du inte kan se det själv kommer du att skicka den till alla dina vänner, be dem läsa den, och nästan alla kommer att säga att den är jättebra. Några kommer säga att det är en av de bästa böckerna de har läst, om du publicerar den påstår de att de kommer stå först i kön för att köpa ett exemplar. Det är lögner men det vet du inte. Du kommer bli stolt. Du kommer bli självbelåten. Du skrev en bok, det var väl inte så jävla svårt? Och dessutom var den så bra att dina vänner vill köpa den när -- för det är ett när, inte ett om, i ditt huvud -- du publicerar den.

 

Men har du tur kommer det att finnas en vän som respekterar dig nog för att inte försköna sanningen. Den vännen kommer inte att bry sig om att du lyckades skriva en bok, för det är en vän som har förstått att det inte är svårt att skriva en bok, utan att det svåra för dig kommer vara att höra att din bok suger. Och trots att det tar emot för vännen att säga det vet hen också att det är nödvändigt. Så för din egen skull kommer din vän, den viktigaste vännen du har just nu, att berätta för dig att din bok suger. Hen kommer att vara hård, kanske till och med känslokall, i sin sågning av din bok.

 

Det kommer att göra ont och jag vill att du ska veta det. Kanske kommer du aldrig mer vilja skriva igen. Om du känner så vill jag att du ska veta att det är okej. För det är inte svårt att skriva en bok men det är svårt att behöva inse att boken man skrev inte är bra. För det är inte bara en bok för dig. Du finns i den där boken, dina tankar, dina känslor, din ångest, din oro. Den där boken är du och när din vän sågar den vid fotknölarna kommer det kännas som en personlig förolämpning, och det är okej. Det får kännas så. Och det är okej om du inte vill uppleva den smärtan igen.

 

Men jag vill att du ska fortsätta. Jag vill att du inte ska bli arg på din vän, även om hen uttryckte sig lite klumpigt och hade kunnat linda in sin kritik lite, för din vän kritiserar dig därför att hen respekterar dig. Därför att din vän ser att det finns någonting bra i din bok men som måste utvecklas för att komma upp till ytan. För än så länge är du dålig, men det är inte farligt att vara dålig, och det är viktigt att du förstår det. Att vara dålig är det första steget till att bli bra.

 

Om du väljer att fortsätta vill jag att du ska veta att det inte kommer vara lätt. Vi är förbi det lätta nu. Du har skrivit din bok och att skriva en bok är det lättaste i världen. Det vet vi redan. Nu kommer du att behöva bli bättre. Men innan du blir det kommer du att renskriva din bok. Du är inte redo att ge upp på den ännu så du kommer försöka rädda den till vilket pris som helst. Och en dag, när du tror dig ha räddat den, kommer du i smyg att skicka in den till ett förlag. Jag vill avråda dig från att göra det men jag vet redan att jag inte kan stoppa dig.

 

Det kommer att gå några månader. Du kommer vara den som hämtar posten varje dag. Du kommer springa ut i underkläder och T-shirt, genom regnskurar, på lediga dagar, bara för att vara först till brevlådan. Du kommer att uppdatera din mailinkorg tusen gånger per dag. Du kommer att bli besatt. För du vet att vad du väntar på är ett erbjudande, ett kontrakt direkt i mailen, ett löfte att din bok ska publiceras.

 

Efter några månader kommer du att få ett svar. Det kommer bara vara några rader långt, ett standardformulerat brev där de har fyllt i din information i tomma luckor mellan redan skriven text. Tyvärr, du är inte vad de söker. Din bok var inte bra nog. Du var för dålig. De säger det inte uttryckligen, men det är andemeningen. Men du får såklart försöka igen om du skriver något bättre. De ber dig att ha dem i åtanke men du vet redan att de inte menar det.

 

Det här är bara det första av en serie refuseringsbrev. Och jag vill att du ska veta att det inte blir lättare. Faktum är att det bara blir svårare. För varje gång du blir refuserad kommer du att känna hur en bit av dig själv slås bort, hur det bara känns mer hopplöst. En dag kommer du få refuseringsbrevet som krossar dig fullständigt.

 

Det kommer stå att de var intresserade, att du tog dig vidare, att du nästan blev publicerad, men att det stoppades precis vid mållinjen. Hade en person till bara godkänt ditt manus så hade du blivit publicerad.

 

Jag vill att du ska veta redan nu hur det kommer kännas att läsa det där mailet, hur hoppet när du läser att de var intresserade slås bort från under fötterna på dig när du läser vidare. Jag vill förklara för dig att det du känner då kommer du aldrig att kunna förklara i ord till dina närmsta vänner. Du har aldrig mått såhär förut. Du har aldrig tidigare känt dig så misslyckad som du gör nu. Jag är ledsen att behöva säga det, men det här kommer att hända, och det kommer att förinta dig.

 

 

Den där boken, den som kommer att bli refuserad, den som bara nästan kommer vara tillräckligt bra, det kommer vara den bästa boken du någonsin har skrivit. Vill du veta vad den kommer att handla om? För jag kan berätta det för dig. Jag vet precis. Inte handlingen som sådan, men jag vet vad den kommer att handla om för dig. För när du skriver den kommer du att vara desperat, under tiden kommer du att veta att det här är den sista chansen, ditt sista försök att en dag bli publicerad.

 

Den kommer att handla om att bli hörd. Att ha någon som lyssnar på dig. Den kommer handla om att skrika sig hes i ett hav av människor som vägrar höra dina skrik. Den handlar om att känna hur hela världen har vänt sig bort från dig, vägrar lyssna. Den handlar om att vilja ha en röst. Inte om att bli känd, inte om att bli älskad, eller beundrad. Bara om att någon ska lyssna. Den handlar om din vilja för någon att höra dig när du berättar någonting.

 

Och ingen ville lyssna.

 

Och därför kommer du inte längre att kunna fortsätta.

 

Det här är dit du når om du skriver den där första meningen i den där första boken. Meningen som bara handlar om en tjej som slänger en ölburk i en buske, undrar vad de ska göra nu. Hur jag än vrider och vänder på det hittar jag inget du kan göra för att inte hamna här till slut. Det kommer att hända. För det finns inget du kan göra för att skydda dig själv när det sista refuseringsbrevet väl kommer. Och därför ger du upp.

 

Jag är ledsen att behöva säga det men om du börjar skriva, om du på riktigt satsar på det, så kommer du att må dåligt. Stora delar av din tid kommer att ägnas åt ångest över dina böcker, oro, en känsla av att vara otillräcklig, ett aldrig mättat bekräftelsebehov. Jag vill inte vara den där kritiska vännen, men jag tror att du kommer att må bättre om du aldrig börjar ta ditt skrivande på allvar. Jag tror att du kommer att bli en helare människa i slutändan. Om du hittar någonting annat, vad som helst, som funkar för dig, som gör att du får ur dig allt det där du stänger in inombords, som bara får komma ut i vad du skriver, så tycker jag att du ska välja det istället. För det är det lättaste i världen att skriva en bok. Men det kommer att vara det svåraste du någonsin har gjort att orka fortsätta.

 

Men du kommer att fortsätta, för du är redan fast. Du vet hur det känns när det går bra även om du inte ännu att känt hur smärtsamt det är när det går dåligt. För när det går bra ... Tro mig, du kan fortfarande inte hitta ord för att beskriva det.

 

Och en dag, flera år efter det där refuseringsbrevet som du trodde skulle bli det sista, läser du en bok. Du läser inte särskilt mycket längre, ärligt talat, för det har blivit en påminnelse om att du själv aldrig lyckades, men nu läser du därför att dina elever ska läsa den här boken, och då är det inte mer än rätt att du också gör det. Och det är någonting med den, inte att den är bra -- ärligt talat tycker du att den verkar ganska medioker -- men den har någonting. Det finns i tonläget. Någonting i hur den är skriven får dig att vakna till liv igen.

 

Du kommer inte att förstå det då, men vad den väcker hos dig är det där som gick förlorat av tusen refuseringsbrev. Det handlade inte om det sista, det var bara spiken i kistan. Det handlade om att du hade börjat skriva av fel anledning. Du hade börjat skriva inte för att du måste, utan för att en dag bli publicerad. För att bevisa för alla förlag som hade refuserat dig att de hade gjort fel. Och någonting i hur den där ganska mediokra boken är skriven, kommer att få dig att känna att det där kan du ju skriva mycket bättre. Och för första gången på flera år kommer du att skriva, inte för att du vill bli publicerad, utan för att det finns en berättelse någonstans som måste få komma ut. Och det är ditt jobb att berätta den.

 

Kim. Jag vill att du ska veta att du kommer inte tycka om skrivande. Din relation till skrivande kommer vara minst sagt komplicerad. Det kommer att frustrera dig mer än vad det inte kommer att göra det. Det kommer att gå så långsamt att du kan känna livet glida ur din kropp och ibland kommer du känna att det vore bättre att bara ge upp, finna dig i att du aldrig blev bra nog för att publiceras. Ofta kommer du att vilja sluta skriva en gång för alla.

 

Men du kommer aldrig att sluta. Inte förrän du har berättat allt du har att berätta.

 

Och tro mig, du har en jävla massa att berätta.

 

Det är inte svårt att skriva en bok. Men ibland behöver man påminna sig själv om varför man gör det. Och jag vill påminna dig om att du gör det därför att det är det bästa du vet. Även när du hatar det, även när du aldrig vill skriva ett ord till, finns det ingenting du kan älska mer.

 

Du gör det för du har inget annat alternativ.

 

Allt gott.

 

/Kim