Varför skriver vi?

Jag tycker att det är en viktig fråga. En fråga som enkelt kan tappas bort.

Fredrik Backman sa i sitt sommarprat att han aldrig ville bli författare men han ville berätta historier och
skrivandet blev bara det sättet som fungerade för honom.

 

I gruppen Författare på facebook ställdes nyligen frågan "Skriver du din text för att bli publicerad eller för dig själv" och det blev snabbt tydligt i kommentarsfältet att alternativ nummer två var rätt och alternativ nummer ett blev nedtystat av de som försökte hävda det, det var inte rent att vilja skriva till sina läsare.

 

I en annan litteraturgrupp (kan även ha varit samma) så ställdes nyligen frågan (och jag parafraserar för att inte hänga ut någon)
"När man skriver och vill beröra sin läsare ska man skriva "Jag är glad" eller "Jag fylldes av en känsla av eufori som spred sig ut i fingerspetsarna"

 

Innan jag dyker in i dessa tänkte jag att det är på sin plats att jag svarar på frågan ur mitt perspektiv:
Varför skriver jag?
Det egocentriska svaret är för att jag mår bättre av det.

 

Att skriva bok är som en avancerad form av att lösa suduko för mig. Jag har en berättelse som vill ut, hur ska jag få ut den?

 

Så länge jag har något att säga så vill jag kunna säga det. Jag håller med Backman om att skrivandet är ett sätt att kanalisera ut en historia. Om någon skulle ge mig en mikrofon och en scen, en publik och en möjlighet att berätta samma historia så skulle jag gärna göra det.

Jag skriver en bok som jag själv vill läsa och samtidigt en bok som jag vill att andra ska läsa för att se de olika perspektiven som finns. Jag gör efterforskningar och lär mig själv, tvingar mig själv att bli min egna läsare men mitt mål är du. Att du ska läsa det jag skriver och att det ska väcka en känsla i dig. Att de personer som jag kommit att både älska och hata ska få möjligheten att göra ett avtryck i ditt liv.

 

Jag skriver med målet att bli publicerad för endast om jag börjar tjäna pengar på skrivandet kommer jag att kunna fortsätta skriva i samma utsträckning som jag kan idag.

 

 

I veckan så läste jag 'I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv' av Tom Malmquist. Jag visste inte speciellt mycket om boken, den var bara en av böckerna som såg intressanta ut på biblioteket. För att berätta lite kort om den:
Tom och hans sambo Karin var båda aspirerande författare. När hon var gravid med deras första barn så dör hon traumatiskt och han blir ensam kvar med barnet som akut får snittas ur hennes mage.

 

Den var ett slag i magen. Jag läste den medan min lille son ammade och övriga familjen stökade runt utanför.

 

Boken har översatts till många olika språk såsom engelska, kinesiska osv. Den är med på topplistor.
Jag tänker att det måste bli en del i Toms smärta, för berättelsen är sann.
Att han kämpade i hela sitt liv för att bli publicerad och så kom hans erkännande när historien han hade var hans egen, en berättelse så mörk att den nästan blir otrolig.

 

Samtidigt är det en av anledningarna till att han blev publicerad, för att han visste hur man skrev när han väl fick berättelsen. Han hade en egen röst. Det här är svårt att skriva om, för hans sambo dog och allt annat bleknar i jämförelse med det.

 

Veckans andra kommentar på facebook var alltså:

 

Den här frågan är helt omöjlig att svara på. Om du skriver en bok med endast utsvävningar och beskrivningar blir den oläslig, om du skriver en bok som endast är beskrivningar av vad som händer så måste den ha en handling som tar läsaren dit, annars blir den oläslig. Du måste hitta ditt skrivspråk innan du kan få ut din berättelse. Därför är skrivövningar bra.

 

 

Tom, han skrev inte in en enda känsla från sig själv i boken. Han skrev om hemska händelser och frustration med myndigheter men han skrev inte in sin egna frustration. Eftersom hans berättelse var så stark i sig så tvingades jag som läsare att känna alla känslor åt honom, han lät mig bli arg över att skatteverket vägrade skriva in honom som pappa till barnet eftersom modern var avliden och de ej var gifta (sambos i 10år), han skrev endast om telefonsamtalen och vad som sades. När de la på matade han dottern och jag ville slå knytnäven i väggen, men han gjorde det inte åt mig.

 

I en bok där två personer som blir kära så skulle den typen av skrivspråk vara så mycket svårare att tolka. De pratar i telefon och när de lägger på så fortsätter de med sitt, då uppfattas huvudkaraktären som obrydd.

 

Det är en omöjlig fråga att svara på, om du ska skriva beskrivande eller med utsvävningar. För de flesta är nog svaret "en kombination", men det beror helt på din historia och helt på dig. För hur mycket man än tror på författarens död så fort verket är släppt så är det till 100% ditt manus fram tills att sista meningen är skriven, och du kommer inte kunna att skriva med ett skrivspråk som du inte känner dig hemma med i 200sidor. Läsaren märker det direkt.

 

 

Har du något att säga?

Finns det en berättelse där?
Vad är det bästa sättet, för dig, att få ut din historia på?

Sätt igång och jobba, är det ditt första manus så var beredd på att jobba hårt och när
du är klar så släpp det. Tro på historien tillräckligt mycket för att skriva om den om några år.
Gör skrivövningar. Läs. Skriv mer. Läs. Hitta den där vännen som säger till dig när det du skriver är
oläsligt men också den vännen som peppar dig att ändå fortsätta.

Lena Dunham fick frågan var det bästa med att skriva en bok var i en youtubeintervju, hennes svar:
You get to hold it in your hand.

 

Där har du ditt mål, oavsett allt annat. Vem du skriver till, varför och hur. Målbilden: Att hålla boken i din hand.