För den som har missat mitt ständiga tjat om mitt jobb är jag högstadielärare i svenska. Vad det innebär för en mer idealistiskt lagd person än jag -- läs: lärarna som går in i väggen under sin första termin när verkligheten inte anpassar sig efter deras vanföreställningar -- är att man kan styra den kommande generationen i rätt riktning, lägga grunden för en värld som förhoppningsvis kommer vara lite bättre än den man föddes in i. Vad det betyder för en verklighetsförankrad person är helt enkelt att man ska försöka hjälpa ungdomar bli någorlund ansvarstagande människor och i mitt fall bättre på svenska än när jag fick dem. Man behöver ibland vara pragmatisk för att överleva.

 

Med det sagt älskar jag mitt jobb, det är det enda utöver författare som jag kan tänka mig att jobba med, och av elever, kollegor och vårdnadshavares spontana recensioner att döma verkar jag förhållandevis bra på vad jag gör, även om jag fortfarande är aningen purfärsk och därför går ner i alla fällor som alla andra nyexade lärare också kliver ner i utan att tänka sig för. Det är en utvecklingsprocess, med andra ord. Som skrivande. Eller vad som helst.

 

De inledande styckena i det här inlägget -- inklusive det här -- är vad som kallas att stärka sin ethos. Ni vet inte riktigt vem jag är -- somliga kanske inte vet det alls -- men jag behöver att ni litar på mig när jag ger er skrivtips, så jag ser till att förklara tydligt inte bara att jag är svensklärare, utan att jag är nyexad svensklärare som är inne på andra terminen av sitt första läsår, men trots det har fått lovord av inte bara elever utan även kollegor och vårdnadshavare. Jag smyger även in lite ödmjukhet när jag säger att jag fortfarande går i fällorna för en nyexad lärare, så att ni ska veta att det inte bara är skryt. Dessutom ägnar jag en stor del av första stycket åt att distansera mig från de idealistiska lärarna -- som garanterat gör ett jättebra jobb de med, men jag behövde att ni litade på mig mer än dem -- och vänder mig istället till pragmatismen eftersom det ses som mer objektivt än idealism. I det här stycket har jag också brutit ner hela processen till sina minsta beståndsdelar, för att ni ska se tydligt att jag är en väldigt pedagogisk person, som tar sig tiden att se till att alla hänger med.

 

Nu när jag jag antingen har lyckats få med er på tråden eller vänt er alla emot mig i ren trots, kan vi börja med vad det här inlägget egentligen ska handla om. Så här följer ...

 

 

 

Men läs på ett helt annat sätt än vad du är van vid om du hittills bara har nöjesläst. Du läser inte längre för att du gillar att läsa utan för att du vill bli bättre. Det kommer finnas stunder då den här sortens läsande får dig att tvivla på din egen förmåga, särskilt om du läser din favoritförfattare -- John Ajvide Lindqvist kan fortfarande ge mig ångest för att han ligger på en så mycket högre nivå än jag -- men jag lovar dig att det är värt det. För vad du kommer få ut av det är helt ovärdeligt. Du behöver inte anteckna, du behöver egentligen inte ens aktivt försöka lägga något på minnet, bara ta några stunder under läsningen då du stannar upp när du hittar en formulering som du fastnar för och fråga dig själv, Varför fastnade jag för den här formuleringen? Vad var det som fungerade med den? Eller, om vi tar motsatsen, vad var det som inte alls fungerade med den? Helt enkelt, varför sticker just den formuleringen ut i havet av andra formuleringar.

 

Läsning är också det bästa sättet att förstå struktur. För ja, du kan plugga hur mycket uppbyggnad du vill, lusläsa Joseph Campbells Hjälten med tusen ansikten för att få ett fullständigt grepp om hjälteresan, men det tar dig bara till en gräns av grundläggande förståelse. Du kommer aldrig kunna applicera det i ditt eget skrivande om du inte först förstår hur den dramatiska kurvan ser ut i andra människors arbete. Och när du har nått en viss gräns, börja leta efter böcker som aktivt tar avstånd från traditionella narrativa strukturer, börja leta efter det mönstebrytande, försök hitta svaret på varför det ibland fungerar att bryta regler och varför det ibland leder till de största haverierna i litteraturens historia.

 

Quentin Tarantino sa en gång, "Bra konstnärer lånar, storslagna konstnärer stjäl." Det är för övrigt ävet ett citat som också kan tillskrivas både Pablo Picasso och T.S. Elliot, tillsammans med en jävla massa andra författare och andra konstnärer genom åren. Med andra ord, även citatet om att storslagna konstnärer stjäl är i sig en stöld. Och det är inte utan att det finns en viss del sanning i det. För det bästa och mest effektiva sättet att lära sig något är just att stjäla från andra.

 

För att kontextualisera: För närvarande försöker jag, för första gången i mitt liv, lära mig spela gitarr. Jag har hållit på i snart en vecka och jag gör små framsteg varje dag. För att lära mig grunderna hoppar jag inte direkt på att börja skrivan egna låtar med ackorden jag har lärt mig. Nej, jag använder mig av andras låtar, för att få grepp om teknikerna jag behöver kunna, innan jag kan börja skapa mina egna verk. Detta blir ännu mer påtagligt av det faktum att den enda anledningen att jag började försöka lära mig spela gitarr var för att en dag kunna spela "When the Frayed Wind Blows" av Matt Pless.

 

Plagiat är bland det fulaste du kan göra i konstvärlden, men det är också till viss del oundvikligt. För allt är inspirerat av något, inget skapas i ett vakuum. En dag kommer dina stölder att bli mindre tydliga, du kommer att ha din egen röst som döljer det övriga, och du kommer att skriva om det med dina egna ord, men du kommer alltid att ha din inspirationskälla. Använd dig av den. Stjäl tills den dag då inte längre behöver stjäla. Kopiera tills du har lärt dig grunderna, tills du kan teknikerna, först då kan du börja skapa dina egna verk.

 

Det finns nog inte en författare värd sitt namn som inte aktivt tar sig friheter med språkriktighet. Men -- som jag tjatar om till mina elever -- du behöver kunna reglerna för att veta hur du kan bryta mot dem. Du behöver kunna lagen för att veta hur du ska komma undan med brott. Du behöver helt enkelt veta vad du håller på med, för att du ska kunna göra lite vad fan du vill.

 

Det är lätt att läsa det avslutande kapitlet i James Joyces Ulysses som ett exempel på dåligt språk. Det är en fyrtio sidor lång obruten mening utan några skiljetecken, nästan helt utan styckeindelning, och skriven som en medvetandeström som i stunder blir nästan oläslig för att ögonen helt enkelt vägrar ta emot informationen efter bara några sidor av att ha försökt stå ut med den till synes ogenomträngbara textmuren. Men om du faktiskt sätter dig ner och analyserar kapitlet, granskar det noggrant, kommer du snabbt lägga märke till att det är välskrivet. Det är helt jävla vansinnigt, ja, men det är inte ett kapitel skrivet av någon som inte har en förståelse för språket.

 

För ett mer modernt exempel kan vi vända oss till Chuck Palahniuk. I synnerhet i sina första böcker använde han aldrig citationstecken för när berättaren talade. Istället beskrev han berättarens dialog som en del av berättartexten. Det är inte korrekt. Det leder till en viss otydlighet i vad som sägs och vad som är den inre monologen, men det skapar en helt unik känsla hos hans tidiga böcker. Det är inte för att han inte vet att det egentligen ska vara markerade citat även för berättaren, utan för att han förstår det, men struntar i den regeln därför att han vill skapa något nytt.

 

Det här är mer regel än undantag hos författare och det är ett av sätten som en författare skapa sin egen röst i texten. Det där unika som gör dem till sig själva, som gör att man känner sig som hemma när man läser deras texter. Men för att du ska kunna hitta ditt eget personliga regelbrott, behöver du först veta vilken regel det är du bryter mot. Nej, du behöver kanske inte kunna placera semikolon perfekt, för ärligt talat behöver du inte ens semikolon, men du behöver i alla fall ha tillräckligt stor kunskap om språket du väljer att skriva på för att du hela tiden ska veta vilka regler det är du ignorerar.

 

Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent. När dina regelbrott är konsekventa visar det på en grundläggande förståelse för vilka regler som bryts mot. När det bara är regelbrott huller om buller, visar det på att du inte har förstått ett skit. Lär dig skriva innan du glömmer bort hur man skriver.

 

Tänk inte på vad jag vill läsa. Tänk inte på vad någon annan vill läsa. Tänk på vad du vill läsa. För om du inte vill läsa din egen bok lovar jag dig att ingen annan kommer vilja det heller. Fundera inte på hur säljbar den är, eller ens om det är en etiskt försvarbar roman. Det är för förlagen att besluta när du skickar in den till dem. När du skriver ska du bara skriva för dig själv, ingen annan. Det är inte ditt ansvar att övertala andra att läsa dina böcker och det är verkligen inte din skyldighet att skriva någonting andra vill köpa. Det är däremot din skyldighet, din plikt som författare, att skriva en bok du vill läsa men som inte finns på marknaden ännu.

 

En författare som skriver bara för att säljas är helt jävla meningslös. Vi behöver inte författare som oroar sig över marknaden. Det finns en anledning att det finns hela avdelningar på förlagen som gör det åt dig. För det är helt enkelt inte ditt jobb. Ditt jobb är att skriva, och att skriva så bra du bara kan. Och för att skriva någonting jag vill läsa måste du paradoxalt nog skita fullständigt i om jag vill läsa det eller inte.

 

Det här är den viktigaste punkten på hela listan, men det är också den punkten du kommer nå sist. Innan du hittar din röst måste du gå vägen genom alla de tidigare punkterna; du måste ha läst mycket, du måste ha stulit mycket, du måste kunna språkreglerna och du måste ha kommit på vad du vill läsa och hur du vill att det ska kännas när du läser vad du vill läsa. När du har gjort det kommer den här komma naturligt för dig.

 

Rösten är det viktigaste därför att det finns oräkneliga antal böcker som låter exakt likadant. Men det finns bara en författare som har en chans att låta som du, och det är ditt jobb att se till att dina böcker inte läses som alla andra böcker. För varför i helvete ska jag slösa min tid på dina böcker, när jag lika gärna kan läsa vilken bok som helst och få samma resultat? Hitta formuleringarna som gör dig unik, hitta dialogerna som bara är dina, hitta insikterna ingen annan kan ha, hitta självklarheterna som låter nyskapande, hitta något som bara kan vara ditt och släpp det aldrig.

 

 

 

Allt gott.

 

/Kim