Det finns ingen författare jag ogillar så intensivt som Nicholas Sparks. För mig är han det tydligaste symtomet på en stagnerande litteraturmarknad, ett slutgiltigt bevis på att den stora massan gör allt för att slippa tänka, för att aldrig behöva reflektera över sig själva, aldrig bli tvingade av litteraturen de läser att ifrågasätta sina redan förutfattade värderingar som under inga som helst omständigheter får ifrågasättas. Det finns en trygghet, för den stora massan, att Nicholas Sparks har ägnat hela sin karriär åt att skriva samma bok med nya omslag och karaktärernas namn dragna genom en slumpgenerator, ett lugn i att veta att när man öppnar Dear John är det precis som första gången man öppnade The Notebook. Du behöver aldrig tänka, och den stora massan hatar att tänka.
Eller så är jag bara en aspirerande författare som behöver ursäkta att ingen av mina egna böcker har blivit publicerad, så jag måste kasta skit på en av de mest framgångsrika författarna i modern litteratur, för mainstream är per automatik skräp och Nicholas Sparks framgångar måste därför vara ett tecken på att den stora massan vill bli infantiliserad och absolut inte bara ett resultat av att folk gillar att läsa soft litteratur som inte kräver alltför mycket av dem, och det är helt jävla okej.
Aase Bergs enda möjliga förklaring till att folk gillar deckare och romantik är alltså att vuxna längtar tillbaka till de mysiga och harmlösa godnattsagorna de kom att älska i barndomen, och där någonstans var jag tvungen att stanna upp en stund för att stoppa mig från att kräkas i munnen. Grattis, Berg, du lyckades i ett stycke sammanfatta allt jag finner frånstötande med hela kulturvärlden bättre än vad jag någonsin skulle kunna hur mycket tid jag än ägnade åt att finslipa min parodiska kulturelitism som jag gav exempel på i det här inläggets inledning. Ta en kaka, du har förtjänat det.
För den som inte orkar klicka på den ovan givna källan, eller inte har DN och därför inte kan läsa artikeln, kan jag kontextualisera hennes citat lite. Det där är hennes svar på vad hon ser för konsekvenser av ljudbokens frammarsch på bokmarknaden. Alltså, när Aase Berg får frågan vad hon tycker om att ljudboken är mer populär än någonsin, svamlar hon -- förutsatt att DN inte har kukat ur fullständigt och beslutat sig för att beröva hennes citat all sin kontext, i vilket fall all kritik i det här inlägget landar på deras axlar -- ihop ett svar om att "själva formen infantiliseras" och att "de förlag som ger ut intelligent litteratur kommer att vinna i längden". För det är en sån där sak man som verksam författare kan säga utan att ha problem med att se sin egen spegelbild i ögonen nästa gång man borstar tänderna.
I mitt absolut första inlägg på den här bloggen förklarade jag att världen behöver fler författare, inte färre, och att allt esoteriskt snack om skrivprocesser som vore den en uråldrig rit för att stilla författargudarnas oändliga hunger efter höglitteratur, endast bidrar till att skrämma bort potentiella författare från fältet. Jag vill här tillägga att just den sortens kulturelitism som Aase Berg visar upp i sitt svar på frågan om ljudbokens frammarsch är än minst lika bidragande faktor att folk aldrig tar sig för att skriva den där första boken som de absolut måste skriva för att någonsin bli bra. För när man tävlar för att vinna acceptans av en människa med perspektivet att det snäva är det enda värdefulla och att allt som faller den stora massan i smaken är "barnlitteratur för vuxna" känns det lönlöst att ens försöka. Därför att för allmänheten kan Aase Bergs citat lika gärna översättas till "Lyckas du kan du fara åt helvete."
Det är en vanligt förekommande uppfattning som hon ger uttryck för i citatet, att den stora massan vill bli serverad meningslös litteratur som bara finns för att ge oss lätta svar på frågor som är för självklara för att ens behöva ställas, att den aldrig vill bli ifrågasatt, aldrig kritiserad, aldrig vill kräva något mer än bara slapp underhållning, och som aspirerande författare finns det någonting kittlande i att avfärda mina refuseringar som ett resultat av att mina böcker helt enkelt är för snäva för att kunna lova en vinst för förlaget. Kanske ligger det till och med någonting i det. Men min fråga är då, även om det är sant, vad fan spelar det för roll?
Det är okej att gilla den breda litteraturen. Det är okej att gilla litteraturen som bara är skriven för att vara underhållande, för i grund och botten är all skönlitteratur underhållning. Jag söker mig till den snäva litteraturen, till det transgressiva, det gränsöverskridande, banbrytande, inte i första hand därför att jag vill möta litteratur som utmanar mig, utan för att det för mig är nöjesläsning. Det är den sortens litteratur som underhåller mig. James Joyce Ullysses är, för mig, en mycket mer lättläst bok än valfri Dan Brown-roman, för det är i den sortens litteratur mitt intresse ligger. Och jag garanterar att för Aase Berg gäller detsamma med litteraturen som intresserar henne. För intresse är vad som krävs.
Läsning är ofta ganska tradigt. Det är någonting jag älskar, men samtidigt kan jag inte klandra den som inte gör det, i synnerhet inte när man ser tillbaka på vilken litteratur man själv blev matad med under sin skoltid. Därför är intresse det absolut viktigaste i att läsa en bok. Och tro mig, jag har sett det här ske i realtid. Jag har sett elever som tidigare aldrig hade velat läsa en bok sitta kvar i mitt klassrum över rasten bara för att få läsa klart ett kapitel. Därför att för första gången i sina liv hade de hittat böcker som faktiskt intresserade dem.
Det viktiga är att du läser. Läs vad du vill och läs hur du vill; läs din bok på mobilen, på din surfplatta, läs någon billig pocketutgåva du köpte och sedan glömde bort att du hade i väskan. Eller läs den som en ljudbok, om det är vad som funkar för dig. För mig har det aldrig fungerat, mina koncentrationssvårigheter gör det omöjligt för mig att följa med när någon annan läser för mig utan att jag automatiskt börjar tänka på annat, därför behöver jag texten, och jag behöver en bok framför mig, något jag kan bläddra i, för att inte tappa bort mig i textmängden. Men om ljudbok funkar för dig är det precis rätt val. Och om lättillgänglig, bred litteratur vars enda syfte är att underhålla dig en liten stund är vad som intresserar dig, läs det så länge du lever.
Och låt aldrig någon påstå att du bara gör det för att du är för dum för att läsa riktig litteratur.
Allt gott.
/Kim
/Kim
0 kommentar(er)
