Om man bara räknar med de böcker jag faktiskt har skrivit färdigt, och helt ignorerar de halvfärdiga utkasten och inledningarna som aldrig blev mer än några sidor som numer bara tar upp plats på min hårddisk, har jag hittills skrivit sju böcker. Om man är vänlig nog att räkna med det där utkastet som jag skrev fyrahundra sidor på innan jag till slut förstod att det var alldeles för spretigt för att jag skulle kunna göra något användbart med det och således blev tvungen att ge upp på hela idén (som tyvärr krävde just den spretigheten som blev dess fall) när jag bara hade ett tiotal sidor kvar, har jag skrivit åtta böcker. Fem av dem skrev jag innan jag ens blev tjugo. Fyra av dem skrevs mellan femton och tjugo.

 

På de senaste fem åren har jag alltså, allt som allt, skrivit två böcker (den fyrahundra sidor långa skönlitterära härdsmältan ligger tyvärr på den här sidan av tjugo).

 

Det finns en anledning till utläggningen ovan (annat än att skryta om hur jävla grym jag är, det vill säga) och jag hoppas att den är ganska uppenbar, men jag kan förtydliga för er längst bak i publiken: Min produktion under de senaste fem åren har sjunkit med hälften. Under de senaste två åren har jag nästan inte skrivit ett enda användbart ord, därför att jag råkade snubbla in i en fullständig skrivblockering strax efter att jag blev klar med min senaste bok.

 

Det är inte svårt att skriva böcker. Det enda du egentligen behöver är något att skriva på, en lös idé som ändå inte kommer se ut som resultatet, och tillräckligt mycket hybris för att tro att någon faktiskt kommer vilja läsa vad du skriver. Problemet med hybris är dock att den är en väldigt sårbar varelse, redo att krossas likt glas vid första motgång. Andras kritik klarar den av, antingen med bortförklaringar att det helt enkelt inte är deras smak eller att de inte förstår ens genialitet eller med ett bittert erkännande att de ändå har rätt i detaljerna men att helhetet fortfarande håller måttet. Däremot kan den aldrig blunda för kritiken som kommer från dig själv. För den kan inte längre säga att det inte är din smak, för i såna fall skulle du inte skriva boken om du inte lider av fullständig litterär massochism; inte heller kan den bortförklara sig med att du inte har förstått boken, såvida du inte har skrivit den under någon tillfällig sinnesförvirring. Det enda den egentligen har att luta sig mot är att det är detaljarbete som behövs, men när du sitter med facit i hand kan du lätt se att det inte bara rör sig om detaljer.

 

Problemet med hybris är att sekunden som den möter motstånd från dig kommer den att förvrängas, muteras tills den inte längre är igenkännbar. Den kommer gå från osund självbefläckelse till fullständigt självförakt. Du fastnar. Du låser dig. Ingenting du skriver är bra nog. Du går tillbaka för att läsa allt det där du brukade skriva och trots att du ser vissa misstag du gör kan du inte göra annat än att tänka att du brukade vara så mycket bättre. Du hade någonting som du har förlorat. En röst kanske, en passion, en tydlig bild i huvudet av hur du ville att boken skulle bli redan innan du började, som sedan bara blivit alltmer diffus för varje bok du skrivit.

 

Nej. Vad du har förlorat är att du inte längre är för dålig för att se dina egna misstag. Anledningen till att du tycker att de gamla böckerna är bättre är för att de faktiskt är böcker, inte bara halvfärdiga manus, slarvskrivna inledningar eller idéskisser som aldrig tar sig vidare ens till en jävla prolog. Varför du tycker att du är så dålig nu är för att du ser alla misstagen medan du gör dem, men du vet inte hur du ska göra för att inte göra samma misstag igen bara några sidor senare.

 

Du tycker att du har blivit sämre, för att din hybris fortfarande skryter för dig om den fullständiga boken du skrev när du var nitton, medan ditt självförakt skriker på dig för att den där enstaka meningen i tredje sidan på ditt nya utkast inte är helt perfekt.

 

Det enda som gör dig sämre än vad du var då är att du lyssnar på självföraktet.

 

Så vad kan du ens göra?

 

Svaret är barnsligt enkelt. Du fortsätter skriva. Du fortsätter skriva och du fortsätter att hamna i stunder då du raderar en fyrahundra sidor lång bok som nästan är helt färdigskriven och som i ärlighetens namn hade kunnat räddas om du bara inte hade läst igenom den klockan fyra på morgonen och fått för dig att den var sämre än den egentligen var. Du fortsätter göra misstag, bli refuserad, bli nedtyngd av refuseringarna som börjar stapla sig på varandra; du får skrivblockering, skriker dig hes åt ett tomt dokument, slår igen datorn och går ut och kedjeröker tills fingrarna blir gula och din hals gör ont. Du fortsätter skriva och till slut ...

 

Till slut har du den där inledningen som du vet kommer bli din nästa bok. Den är inte perfekt. Det kommer behövas en del jobb innan inledningen är redo att växa till en bok, men trots det och trots att du läser igenom den tusen gånger, och skriver om den tusen gånger till utan att ändra ett enda ord, hör du inte längre det där självföraktet som säger att du inte kan skriva. Istället hör du hybrisen som säger, Fy fan vad jag är grym!

 

Och där någonstans vet du att du har utvecklats. Nu har du nått punkten då det du skriver ligger på en högre nivå än du själv. Plötsligt är det mycket svårare att se detaljerna du missar, för du har äntligen fått helheten att fungera. För första gången sedan du vet inte när har du en tydlig bild av hur boken kommer se ut när den är klar. Och äntligen håller självföraktet käften.

 

"Den här boken handlar om min död. Mer specifikt handlar den om mitt självmord. Eller om vi ska vara ännu mer specifika kan vi säga att den handlar om alla delar som leder fram till mitt självmord. Några väl valda scener ur livet skulle vi kanske kunna kalla den om det inte vore för att de scenerna endast finns med därför att man förr eller senare helt enkelt får acceptera att för att skriva ett bra självmordsbrev bör man även nämna livet som föregår självmordet. Det är trots allt en grundförutsättning för att dö att man en gång har varit vid liv."

Fy fan vad jag är grym!

 

/Kim