Jag är bra på att ljuga. Det är kanske inte någonting vi bör erkänna med stolthet i rösten men det är vad det är och jag är bra på att ljuga. Jag gör det inte särskilt ofta, bara vid behov och väldigt sällan ens då, eftersom jag inte finner något nöje i det, men det stoppar mig tyvärr inte från att vara väldigt bra på det. Trickset, för er som undrar, är detsamma som med vilket trolleritrick som helst nästan. Få deras uppmärksamhet dit du vill ha den, för att du ska kunna övertala dem att tro vad du vill att de ska tro. Säg bara det absolut nödvändiga, låt offret fylla i resten av lögnen med sina egna föreställningar.

 

Trickset är att människor vill bli lurade.

 

När jag var yngre brukade jag ljuga om att jag hade sett den filmen eller läst den boken, ibland rentav om huruvida jag kände till en viss artist eller regissör eller författare. Det är inte något jag är stolt över men det är vad det är och det är vad jag gjorde. Bara smålögner. Om någon frågade om jag hade sett Gudfadern svarade jag ja, trots jag i skrivande stund - trots att jag fullkomligen älskar film och nu faktiskt har tagit mig tiden att se nästan alla de filmer jag påstod mig ha sett då - fortfarande inte har sett den. Trickset, insåg jag ganska snart, ligger i att veta tillräckligt mycket om tillräckligt många saker för att man alltid ska vara säker på att kunna göra luckorna osynliga. Du måste veta vad du inte vet för att kunna låtsas att du vet det. Och om någon frågar vad du tycker om en specifik scen, eller om ett citat, eller vadhelst, säger du bara att du gillade det, att du inte gillade det, eller helt enkelt, "Det kommer jag knappt ens ihåg, det var så länge sedan."

 

Trickset är att människor vill bli lurade.

 

När jag var yngre lärde jag mig att aldrig bli för fäst vid mina lögner. Det är kanske inte den mest stabila livsstrategin, men det är vad det är och jag är bra på att vara ombytlig. På en sekund måste du kunna ändra dig utan att det märks. Du måste kunna tänka om, planera en ny lögn i ruinerna av den gamla. Trickset är att aldrig erkänna att du blivit påkommen. Ljug mer. För hur paradoxalt det än kan tyckas kommer de till slut att svälja det. För vem skulle fortsätta ljuga när de redan har blivit påkomna med att ljuga? Det viktiga är att veta att vad du än säger finns det någon som kommer tro dig. Det viktiga är att fortsätta prata tills du nästan tror på dina egna lögner.

 

Trickset är att människor vill bli lurade.

 

Jag ljuger inte längre. Det är kanske en talang jag hade haft nytta av men det är vad det är och faktum är att jag inte finner något nöje i det. Det enda en lögn bidrar med är att få dig att framstå som mer påläst eller erfaren, och vid någon punkt måste jag helt enkelt ha insett att det är mer intressant för mig att se till att göra mig själv mer påläst och erfaren, istället för att ljuga om det. Mitt råd till alla er som är bra på att ljuga. Det betyder att ni kan anpassa er, är bra på att söka information snabbt, är bra på att tänka kreativt. Använd er av det istället. Försök hitta något ni intresserar er av tillräckligt mycket för att inte behöva ljuga. Eller bli mer okej med att visa kunskapsluckorna. Låt någon hjälpa er täppa igen dem. Jag lovar er, det är mycket mer tillfredsställande, även om det kanske inte är lika spännande.

 

Problemet är dock att människor fortfarande vill bli lurade.

 

När jag var liten hade jag en dröm. Inte en framtidsdröm utan en faktisk dröm. En sovande dröm. I drömmen var det jag och granntjejen som lekte i en sandlåda på min gräsmatta. Det bodde ingen granntjej i något av husen runt mitt och jag hade ingen sandlåda, men drömmar är i grunden felaktiga, så vad göra? Några år senare drömde jag en liknande dröm. Om samma tjej. Nu var vi actionhjältar. Slogs mot en ondskefull superskurk. Hoppade mellan skyskraporna, levde ut actionhjältedrömmen med samuraisvärd och pistoler. Utav någon anledning fastnade den drömmen nog mycket för att jag skulle berätta den för min kompis. Redan då hade jag något grepp om berättarstruktur, att det skulle finnas en början en mitten och ett slut, så jag kunde få den att vara mer intressant än en helt vanlig dröm. Min vän blev insugen i berättelsen, i drömmen, och jag ville bara ha mer. Jag ville se de där ögonen titta tillbaka på mig, lika fast i min egen värld som jag hade varit när jag drömt det. Så nästa dag kom jag tillbaka och sa till honom att jag hade drömt igen. Och igen. Och igen. Och igen.

 

Efter några veckor sa han till mig att, "Kim, du fattar att du inte måste ljuga om att du drömt det varje gång, va? Du kan bara berätta det för mig." Att ljuga om att det var en dröm hade gått på instinkt för mig. För det var hur jag trodde att jag skulle få honom att vilja lyssna. Det var mitt enda sätt att få en chans att berätta. Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Jag var typ nio, så det känns ganska okej att jag var lite dum i huvudet. Och när skammen över att ha blivit påkommen hade lagt sig frågade jag om jag kunde berätta vidare ändå. Och när han lät mig fortsatte jag utan att tveka.

 

Trickset är att människor vill bli lurade på sina egna villkor.

 

Att skriva en fiktiv roman är att ljuga. Du ljuger för läsaren som kommer försöka hitta paralleller till verkligheten som förmodligen inte finns där. Du ljuger för dig själv, för du måste tro på dina egna ord. Du ljuger för dina karaktärer när du berättar för dem att de existerar på riktigt.

 

Fiktion är den största lögnen. Men det är en lögn som sker på lika villkor. Det är en lögn där du i början av boken berättar för läsaren, "Nu kommer jag ljuga för dig. Från och med nu är allt du läser osant. Och trots att du vet det här, kommer jag få dig att tro på varenda ord jag säger."

 

Jag är bra på att ljuga. Och jag kommer aldrig att sluta.

 

/Kim