När jag var sexton eller sjutton, den exakta åldern är irrelevant, fick jag min första refusering. Jag hade skickat in ett helt fantastiskt illa skrivet manuskript om tonåringar som super, knullar och knarkar, som om jag ska vara ärlig mest var en direkt rip-off av Bret Easton Ellis The Rules of Attraction. Tyvärr var mina vänner i den åldern lika verklighetsfrånvända som jag, så ingen stoppade mig när jag fick för mig att det här var någonting jag borde satsa på att få publicerat, så när ingenting annat funkade (delvis på grund av inkompetens men även lite på grund av att jag hade skickat in vad som absolut inte var en bok för barn eller ens ungdomar i nedre tonåren, till ett barnboksförlag) beslutade jag mig för att självpublicera hela haveriet.

 

Det gick som man kan förvänta sig och jag lyckades nästan helt glömma bort att boken ens existerade tills en vän som hade varit en av kontrolläsarna frågade mig hur det hade gått för den. Berusad av nostalgi beslutade jag mig för att kolla och såg, till min aningen skräckblandade stolthet, att den faktiskt hade sålt några kopior. Inte mer än fyra eller fem stycken som jag inte kunde koppla till min egen vänskapskrets, men det var i alla fall något. Någonstans därute fanns det alltså fyra eller fem exemplar av mina böcker, som hade köpts av fullständiga främlingar.

 

I min enfaldiga hybris beslutade jag mig naturligtvis för att själv läsa om boken. Bara några sidor, tänkte jag. Det är allt som behövs. Några sidor för att minnas hela boken. Men jag fastnade. Några sidor blev lätt några kapitel som lätt blev hela boken och när solen gick upp och jag läste bokens sista mening återstod för mig bara en enda tanke: Vilken jävla katastrof!

 

Det vred om sig i magen på mig. Det här var alltså boken som jag inte bara hade varit så stolt över att jag skickat in den för publicering, utan som jag även hade självpublicerat, när förlaget jag skickat den till hade varit verklighetsförankrade nog för att inte publicera haveriet. Det här var boken som jag hade satt mitt namn på. En bok där de första hundra sidorna uppenbarligen är skrivna av en fjortonåring som aldrig har fått knulla, och de återstående tvåhundrafemtio sidorna så tydligt är skrivna av en femtonåring som inte kan hålla käften om att den har knullat. En skev bild av ungdomsåren skrivna av en person som helt gränslöst låtsas ha koll på vad som händer i verkligheten. Ett skifte mellan ett orimligt antal berättare (allt som allt tror jag att boken har sjutton olika berättare) som alla har samma berättarröst. En handling där en av karaktärerna går från gruppens slampa, till trogen och nedkärad flickvän till sin bästa vän som hon aldrig har visat några som helst romantiska känslor för innan kapitlet där han erkänner sin kärlek till henne, till att hon dumpar honom och hux flux blir tillsammans med en tjej bara för att hon kysser henne (läs: för att jag hade sett But I'm a Cheerleeder och därför fetischiserade lesbisk kärlek), till att bli våldtgen på sin födelsedag och avslutningsvis begå självmord i den bästa kompisens badkar. Allt beskrivet med just den där sortens känslomässiga finkänslighet och verklighetsförankring som man kan förvänta sig av en femtonåring.

Grattis, din jävla nolla, du skrev en bok. Nästa gång kan du ju försöka skriva något som inte är helt värdelöst.

 

Det var ingen fråga om saken, boken skulle bort. När jag hade läst färdigt och kliat mig i huvudet över slutet som var så plötsligt att jag fortfarande minns de förvirrade SMS:en från mina vänner som frågade om jag hade glömt att ta med de sista sidorna när jag skickade boken för tryck, tog jag bort alla versioner av boken jag fortfarande hade på min dator innan jag tog ner den från hemsidan där den låg för försäljning. Om jag visste vilka de fyra eller fem främlingarna som köpte skiten var hade jag tagit kontakt med dem för att erbjuda pengarna tillbaka.

Det har gått många år sedan dess. Jag har blivit bättre. Men det finns en del av mig som fortfarande svider varje gång jag skickar in ett bokmanus till förlagen i hopp om att bli publicerad. Och frågan ekar alltid i mitt huvud: Kommer jag att behöva annordna bokbål bara för att bli av med bevisen den här gången?

 

Nej. Inget att oroa sig för. Nästa kommer bli asball.

 

/Kim