Ett inlägg om vem jag skriver för
Nackdelen med att skriva de här inläggen på kvällen när jag har bränt för många hjärnceller på att hålla ett gäng barbarer till högstadieelever snälla är att jag vid någon punkt glömmer bort hur man tänker. Så jag slog iväg frågan till Nathalia. Vad i helvete ska jag skriva om? Hennes svar:
 
Mitt stående svar har alltid varit att jag skriver för mig själv. Jag skriver därför att det är vad jag kan, och om jag får säga det själv har jag trots allt blivit rätt bra på det med åren, därför att jag alltid har gjort det, därför att det hjälper mig att organisera tankarna. Framförallt skriver jag därför att alla böcker jag har skrivit har varit en bok jag har velat läsa, men som inte redan funnits på marknaden. Eller som har funnits, fast som inte nådde den slutsatsen jag tyckte att den skulle nå.
 
En av mina mest lyckade böcker var en jag skrev därför att jag blev förbannad på Eat, Pray, Love och jag ville skriva en bok om vad som faktiskt skulle hända om man kastade allt ansvar ut genom ett fönster och flydde landet. Resultatet blev finn-dig-själv-romanens fullkomliga antites. En bok om ett namnlöst berättarjag som driver runt på Londons gator utan något mål i sikte annat än att aldrig någonsin behöva stå till svars för sina handlingar, med en aldrig sinande ström blod rinnande från näsan, fast i ett permanent drogrus han vägrar släppa taget om. Berättaren är fortfarande den mest obehagliga karaktär jag någonsin har lyckats skriva, för trots att han är en så avskalad människa, som agerar utan att någonsin reflektera, är han så fullständigt mänsklig. Och just då behövde jag honom. Jag behövde den boken. Därför att jag avskydde finn-dig-själv-romanen.
 
Den bok jag är mest stolt över, mitt senaste fullständiga romanutkast, är Happy Slapping. Skriven som en motreaktion mot offerrollen vi som författare har en förmåga att ge våra protagonister. För läsarna älskar ett offer. Vi älskar den som har blivit stampad på men tar sig upp igen, vi älskar att läsa om någon som blir gjord till ett offer för att sedan ta makten tillbaka. Så i Happy Slapping gör protagonisten sig till det ultimata offret för att kunna bli älskad av hela världen. Hon skapar en berättelse där hennes roll som förrövare helt suddas bort, där allt som händer henne kan bortförklaras, bli någon annans fel, och hon är offret som slår sig fri från fångenskap, slår sig fri från en grupp människor där hon jämt och ständigt har varit den drivande faktorn som har lett dem djupare ner i det fullständiga fördärvet. Jag skrev henne därför att jag behövde henne. Jag behövde den boken. Därför att jag avskydde offermentaliteten jag såg prägla litteraturen omkring mig.
 
Så jag skriver för mig själv, är vad jag hävdar, samtidigt som jag skriver romaner som nästan alltid i grunden kan kokas ner till förvrängningar av nutida litterära trender. På min dator har jag för närvarande en grundidé, en kortfattad plan av den omvända Nicholas Sparks-romanen, en klychig romantisk dramakomedi om att sluta vara kär i någon. Under Twilights storhetstid skrev jag en vampyrberättelse som började som en kopia av Twilight, men där alla legender om vampyrer genom tiderna -- de kan inte korsa rinnande vatten, de måste räkna riskorn, de måste knyta upp knutar, etc. -- visade sig stämma. Det mest återkommande temat i mina berättelser är meningslöshet, att den narrativa strukturen människor -- som naturliga berättare -- är så bekväma med helt enkelt inte funkar i verkligheten.
 
Ja, jag är pretentiös som fan. Jag pluggade för bövelen litteraturkunskap, det är omöjligt att göra det utan att på något plan ha förlikat sig med sina egna pretentioner.
 
Men faktum kvarstår. Jag påstår mig skriva för mig själv, att jag skriver böcker som jag själv vill läsa, och det stämmer, men ändå försöker jag bli publicerad. Ändå driver jag den här bloggen tillsammans med Nathalia. Ändå fortsätter jag skicka in utkast till förlag som fortsätter refusera mig. För det ska ni veta att så jävla kul är det inte att få ett refuseringsmail att jag gör den biten bara för min egen skull.
 
Så mitt uppdaterade svar, mitt försök till ärlighet, är att jag skriver för de som vill läsa. Vem det än är. Vare sig de gillar det eller hatar det. Jag skriver i grund och botten inte därför att jag vill förändra någonting, det finns andra som gör det och de gör det bättre än jag, och även om det finns inslag av satir i allt jag skriver har det aldrig varit mitt huvudsakliga syfte, bara ett resultat av min egen livsåskådning.
 
Jag skriver därför att det finns ett hålrum i litteraturvärlden som jag vill hjälpa till att fylla. Böcker som jag vill ha i min bokhylla men som inte finns på marknaden än. Och jag skriver för alla som känner av samma hålrum. Jag skriver därför att jag vill att de ska ha böcker som får dem att vilja fortsätta läsa.
 
 
Imorgon är det Nathalias tur.