Ett inlägg om översättning (eller: Åke Ohlmarks Sagan om Ringen)
I måndags avstod jag från att skriva ett inlägg. Inte för att jag inte hade något att skriva om utan för att jag den dagen hade börjat läsa J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings för första gången sedan gymnasiet -- nu med syfte att för första gången läsa ut den, eller åtminstone för första gången ta mig förbi det skräpiga kapitlet med Tom Bombadil. I min läsning insåg jag någonting, som jag trodde skulle bli den här veckans inlägg, men som jag var tvungen att göra lite efterforskningar på för att kunna skriva det. Nämligen, anledningen att jag aldrig hade tagit mig förbi Tom Bombadils kapitel -- och oftast aldrig ens tagit mig förbi bokens inledande kapitel över huvud taget -- var för att jag tidigare hade haft oturen att endast läsa Åke Ohlmarks skräpiga översättning från 1959.
 
Jag säger inte skräpig översättning för att han var en dålig översättare eller inte behärskar språket väl, för inget av dem är sanna. Men vad Ohlmark gör är att han helt förändrar böckerna, tar bort Tolkiens enkla skrivspråk -- till den som bara har läst Ohlmark: ja, Tolkien har ett enkelt skrivspråk -- och gör prosan utbroderad, långrandig och ärligt talat mer andefattig. Detta är naturligtvis en smaksak, men jag är av åsikten att enklare prosa ger mer konstnärliga friheter och ett större chans att baka in mer djup i sina formuleringar än utbroderad prosa, som kanske ser finare ut vid första anblick, men oftast bara är ett sätt att dölja ren andefattighet. Det är som en avmålning av en skog, perfekt rekonstruerad på kanvasen men helt utan något egentligt skapande. Det är skrivande när ditt skrivande bara värderas på orden du väljer, aldrig de du inte väljer. Tolkien tycks ha förstått detta, och skapar i sitt avskalade, enkla språk en möjlighet för läsaren att inte gå vilse bland detaljerna -- för detaljerna är många, det gäller även i originalspråket. Ohlmark däremot behåller detaljrikedomen, behåller de långa beskrivningarna, men gör dem mycket mer mångordiga, gör prosan mer utbroderad, och gör det därför mycket lättare för en läsare att gå vilse.
 
 
Ignorera Anderssons översättning, den har inget med den nuvarande diskussionen att göra, och fokusera helt på Ohlmark jämfört med originalet. Vi kan till och med bortse från att Ohlmarks översättning inte ens betyder vad originalet säger, för ska vi fokusera på varje gång Ohlmark förvanskar Tolkiens mening kommer vi stanna kvar hela dagen. Vi ska bara fokusera på språket. Och vid en första anblick är det lätt att anse att Ohlmarks översättning överträffar originalet. Tagen ur sin kontext är hans formulering helt klart mycket mer slagkraftig, mer -- i brist på ett bättre ord -- litterärt skriven. Den låter mer som en berättare som talar med dig än någon som bara berättar för dig.
 
Problemet är när du har en hel sida med den sortens formuleringar i en bok som redan från början är överfull av detaljer, så till den milda grad att även originaltexten -- som jag hittills tycker väldigt mycket om men vi får se om det fortsätter -- ibland kan få mig att himla med ögonen för nej Tolkien, just den där detaljen behöver du faktiskt inte beskriva. Och tro inte att Ohlmark bara gör det här någon gång ibland. Hans förändringar är konsekventa, löpande genom hela verket.
 
 
 
Åke Ohlmarks översättning av Sagan om Ringen tycker jag är oförsvarbar. Inte för hans skrivspråk, utan för hur han förändrar Tolkiens röst, gör den till sin egen. Det är inte längre Tolkiens Lord of the Rings, utan Ohlmarks Sagan om Ringen, och enligt allt jag kan hitta var det också vad han ämnade skriva. Så på den punkten har han lyckats. Emellertid är det fortfarande inte en översättning, utan en tolkning, och den behöver därför säljas som det.
 
Egentligen ville jag att det här inlägget skulle vara en lång jämförelse, en förklaring av vikten av att översätta korrekt och bevara författarens röst, men i slutänden inser jag att det inte är inlägget jag kommer skriva. Inte heller är jag särskilt intresserad av att kasta skit på en översättare, hur dålig hans översättning än må vara, som redan har fått utstå ganska rejäl kritik för sin översättning. Den är ett haveri, ja, och den borde inte säljas med Tolkiens namn, men det är ett ointressant inlägg att läsa. Framförallt är det meningslöst, skadan är redan gjord.
 
Låt istället det här inlägget stå som ett argument för er att i den mån ni kan och klarar det, alltid läsa originaltexten. Jag vet att jag tjatar om det, men författarens röst är en viktig del av litteraturen, och det är tyvärr en del av litteraturen som alltför ofta går förlorad i översättning. Jag vet och förstår att det finns rent praktiska svårigheter med det -- jag kan till exempel aldrig läsa Haruki Murakamis böcker på originalspråk, för jag kan inte japanska och tänker inte lära mig det för en författares skull, heller, så bra är han inte, så bra är ingen -- och i slutänden är det ni som gör det slutgiltiga valet och ni ska aldrig känna skam för det. Men som asprirerande författare och som någon som anser att röst är det allra viktigaste med en roman vill jag bara be er att åtminstone försöka. Låt författarens röst gå före. För det är den rösten boken är skriven med.
 
Och om ni anser att det inte spelar roll kan vi ju alltid fråga oss hur jag på inte ens en vecka kan ha tagit mig igenom mycket mer av The Lord of the Rings än vad jag gjorde på femton år tidigare. Låt inte en dålig översättning förstöra ert tycke för en roman som ni kan läsa på originalspråk. Gör inte er själva den otjänsten.
 
Allt gott.
 
/Kim
 
P.S. Läs Charlotte Strömboms kandidatuppsats där hon jämför Ohlmarks och Anderssons översättningar av Tolkiens verk. Den är intressant som fan.
 
P.P.S. Den absolut sämsta översättningen jag läst i mitt liv är den första översättningen av Död tills mörkret faller, i vilken man kan läsa såna fantastiska citat som "Kan jag kyssade dig godnatt?" En klassiker som alltid bringar glädje.