Ett inlägg om att hålla sig till en idé (eller: Cloud Atlas är ett jävla mästerverk)
Det här med spretighet är något jag brottas med konstant. Jag får många idéer. Bra många fler idéer än vad jag faktiskt kan göra något med. Jag kan inte minnas en dag då jag inte har fått en ny strålande idé om hur jag ska lösa det där manuset jag har suttit fast med under en längre tid, eller vad det där manuset som jag bara vet kommer bli min debutroman ska handla om, eller hur jag ska göra för att få alla mina böcker att hänga ihop i ett samlat universum för att skapa en enighet hos dem trots att de skiljer sig så mycket från varandra. Fråga Nathalia hur många gånger jag har skrivit orden, "Jag tror äntligen att jag har löst hur jag ska få Triggervarning att funka" så tror jag vid det här laget att hon kommer drabbas av panisk huvudvärk bara för att hon har hört det så många gånger förut.
 
Det positiva med att ha många idéer är att jag alltid har att ta av. Det negativa är hur lätt det är att ta alldeles för mycket. Resultatet blir spretigt, även om idéerna i grund och botten är bra. Faktum är att ju bättre idéerna är var för sig, desto större blir risken att de kommer skada varandra när de skrivs ihop, för de får inte sitt eget utrymme att växa.
 
Om vi hoppar tillbaka ganska exakt ett år i tiden satt jag just nu med min examinationsuppsats. Till ingens stora förvåning hade jag valt litteratur. Till ingen av mina vänners stora förvåning hade jag valt att skriva en litteraturanalys av ett TV-spel, för jag är av den sorten som anser att TV-spelsmediet är den nya stora litteraturen, om det görs rätt. Det var en analys av TV-spelet Spec Ops: The Line, en remediering och modernisering av Joseph Conrads Mörkrets Hjärta, som flyttar Conrads kritik mot människan och dess kapacitet för mörker, från att handla om mänskligheten som helhet, till att handla om den moderna spelens krigsspel och dess glorifiering av våld, samt ställer sig frågande till varför man som spelare vill ägna sig åt den typen av spel. Alltså, förklätt till ett vanligt krigsspel kritiserar Spec Ops: The Line krigsspel. Det var vad min analys gick ut på.
 
Eller, som jag förklarade i min promemoria, så handlar min analys också om att kartlägga förändringen som har behövts göra när Conrads verk har gått från Mörkrets Hjärta till Apocalypse Now till Spec Ops: The Line. Min frågeställning fokuserade alltså på hur man har behövt förändra grundmaterialet för att anpassas inte bara till den nya tiden i vilken adaptionen släpps, utan till vilket mediet det är skapat för. Hur Apocalypse Now, på grund av att det är en film släppt för att kritisera Vietnamnkriget, i grunden måste vara en helt annan varelse än Mörkrets Hjärta, och detsamma för Spec Ops: The Line.
 
ELLER, om man ska tro på de avslutande meningarna i Frågeställning-avsnittet av mitt första utkast, så handlade min analys om hur de interaktiva elementen i TV-spelsmediet kan användas för att skapa ett narrativ som är helt unikt för mediet, och varför detta i sig torde ses som ett argument för mediets legitima plats i konst- och litteraturvärlden.
 
EEEEEEELLLLLLEEEEEERRRRRR ...
 
Jag tror inte ens att jag behöver nämna att det där inte gick igenom. Min handledare var tydlig i sin kritik: I min iver att visa TV-spelsmediets legitimitet hade jag kastat allt jag kom på mot väggen och hoppas att det skulle fastna. Problemet är att när man kastar för många saker mot samma vägg kommer det som inte fastnar till slut att skaka bort det som från början satt som klistrat mot panelen. Och runt den fjärde eller femte analysen fanns det inte längre någonting kvar av min uppsats som var värt att läsa. Det var dags att sätta mig med saxen, rädda en av idéerna, ta upp den från marken, klistra fast den mot väggen igen, om jag så behövde använda allt världens klister för att den skulle fastna.
 
I slutändan valde jag interaktiviteten. Det var den som tydligast, utan att jag ens behövde övertala läsaren om det, visade TV-spelsmediets unika möjligheter. Och slutprodukten gav mig högsta betyg. För jag valde en idé, som jag till en början tyckte var min svagaste idé, istället för fyra eller fem eller sex eller sju.
 
Detsamma gäller för böcker. En roman med grunden i en till synes ganska dålig idé som ges tillräckligt mycket utrymme för att växa är nästan alltid att föredra framför en bok baserad på fem av de bästa idéerna du någonsin har kommit på. Och jag lovar dig, vem du än är, att den där romanen du tänker på som är tusen idéer inbakade till en perfekt roman nästan helt säkert började som en enda idé som sedan fick växa naturligt.
 
Jag vill illustrera min poäng med den till synes mest spretiga boken jag någonsin har läst: Cloud Atlas.
 
Cloud Atlas är en roman som förklädd till en novellsamling berättar sex olika, till synes nästan helt fristående, berättelser. Berättelserna skiljer sig vitt i genre, tid och rum men framförallt i språk. Den första berättelsen, The Pacific Journal of Adam Ewing utspelar sig på ett skepp på 1850-talet, skriven som en dagbok av titelns Adam Ewing när han, sjuk och döende, berättar om sin resa. Den sjätte och sista (Sloosha's Crossin' an' Ev'rythin' After) är långt därefter, långt efter vår tid, långt efter att mänskligheten nästan har förintat sig själv, och de få överlevarna har fallit tillbaka till en mycket mer primitiv tid. Språket den berättelsen är skriven med är ett hypotetiskt exempel på hur den framtida människan i den berättelsen skulle kunna tänkas tala. Även titeln är skriven med deras språk. Enkelt, korthugget, upprepande, i stunder nästan oläsligt.
 
Men det tar inte slut där, för faktum är att man inte kan säga att Sloosha's Crossin' an' Ev'rythin' After ens är den sista berättelsen i boken. Den ligger kronologiskt sist i handlingen, men strukturellt ligger den i mitten, omgiven på båda sidorna av de föregående sex berättelserna. Boken är nämligen strukturerad för att vi ska få läsa den första halvan av de fem första novellerna, sedan hela Sloosha's Crossin', sedan i bakvänd ordning den andra halvan av de föregående berättelserna.
 
Alltså: A-B-C-D-E-F-E-D-C-B-A. För att illustrera.
 
MEN det är inte nog, för utöver att vara en novellsamling som handlar om mänsklighetens uppgång och fall, utspelar sig även alla böckern tydligt i samma universum. I bokens andra berättelse (Letters from Zedelghem) hittar huvudkaraktären Adam Ewings dagbok. Detta återkommer sedan i alla följande noveller. Den nya huvudpersonen får alltid, på ett eller annat sätt, uppleva den föregående huvudpersonens liv. Cloud Atlas, är alltså en berättelse om hur berättelser håller oss vid liv.
 
Hej, det här är en spoilervarning, för i de kommande två styckena kommer jag avslöja en egentligen irrelevant men ändå ganska intressant grej om Cloud Atlas. Vill du läsa den råder jag dig därför att göra det först.
 
MEEEEEEEN som om det inte vore nog måste vi samtidigt förhålla oss till att alla novellerna är fiktiva. Alltså, inte bara för oss, utan för karaktärerna. Zedelghems protagonist ifrågasätter dagbokens autencitet, en av novellerna är inte mer än en spionthriller i nästa novell som är en film i följande som är en religion i den sista novellen som i slutet av den helt avfärdas som en gammal mans vanföreställningar. Det finns ingen sanning i Cloud Atlas, men eftersom boken påminner oss om det måste vi ta till oss av dess teman istället för att bara acceptera berättelserna som de är.
 
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN det är ännu inte nog, för trots att alla berättelser är fiktiva även i bokens eget universum delar de protagonist. Eller, de delar olika versioner av sin protagonist. För vad som förenar samtliga huvudkaraktärer -- med den sista novellen som undantag, där det faller på en biroll -- är att samtliga har ett födelsemärke av en komet på samma plats. De är samma själ som har blivit återuppfödd i en ny kropp, i en ny tid. Själen föds som olika kön, med olika hudfärg, men alltid hittar den sig själv på nytt, i den litteratur som vi lämnar efter oss.
 
Cloud Atlas är ett jävla mästerverk. Utan att ha läst någon annan av hans böcker, och utan att veta om jag någonsin kommer göra det, kan jag rakt ut säga att David Mitchell är min favoritförfattare, för vad han lyckades med i Clout Atlas är enligt mig det mest storslagna en författare har lyckats med. Han tog en idé och fick den att handla om precis allt.
 
För i grund och botten är Cloud Atlas bara en idé: Idén om en själ som lär känna sig själv genom litteratur. Och det är bevisligen mer än nog.
 
Låt inte dina bra idéer försvagas av att de måste slåss mot tusen andra. Låt istället alla dina dåliga idéer stärkas av att du ger dem plats att gro.
 
Så, vad är din idé?
 
Allt gott.

/Kim
 
P.S. Sägas bör att Cloud Atlas grundidé egentligen är att människor förtrycker människor, den ständiga kampen mellan förtryckaren och den förtryckta. Emellertid framgick det temat inte i min beskrivning då jag valde att försöka undvika beskriva handlingen i novellerna, för då skulle vi vara här för evigt, så jag höll mig till temat om en själ som lär känna sig själv. Inte helt sant, men inte heller osant, och fungerade bättre för inläggets helhet. Ibland får man helt enkelt fila pusselbitarna tills de passar. Emellertid ska sägas att min poäng kvarstår: En idé som innefattar allt. Ha det bra.