Jag är inne i en intensiv skrivperiod. Det betyder att jag inte är lika full av referenser som jag vanligtvis är. 
Det finns inga poddar som jag lyssnat på eller blogginlägg jag läst om skrivande denna vecka. 
Jag tänkte att jag istället skulle berätta lite om min värld just nu, boken som jag skriver på om dagarna. 

Jag har börjat och suddat ut flera meningar om den här boken nu. Jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja. Hur jag ska förklara att dottern blir våldtagen och hur hon sen väljer alkohol och destruktivitet framför föräldrarna som inte märker att hon försvinner bort. Jag vill berätta om David som gör allt han kan för att leva det perfekta livet men som inte alls kan hantera det som läggs på honom. 
Jenny som är Annas extramamma och på något vis lyckas nå henne mer än hennes biologiska mamma gör. 
Hur allting är upp och ned för alla, hela tiden. De har precis landat efter en skilsmässa där Jenny och David gick isär. Jennys träffade en kvinna som hon nu bor ihop med och hon har lärt sig att förlåta sig själv för att hon delade barnen på mitten. Hennes frus barn blir överfallen och de hinner knappt andas ut. 

De måste hitta sig själva för att kunna hjälpa Anna, men kommer de att hinna det? 
Och vad hände egentligen med Anna? Varför var hon ute mitt i natten alldeles själv?

Mitt i berättelsen slår #meetoo ner och förändras allas perspektiv. 

 

Medan alla försöker hitta sig själva i den nya konstellationen är det någon som sjunker snabbt, 
men vem? och varför?

Jag skriver ett manus om psykisk ohälsa och skörstarka männiksor i ett samhälle som inte alltid vill dem väl, och samtidigt finns det så mycket kärlek kring dem. Jag avslutar med ett kapitelutdrag. Scen: Mamma Lisen pratar med Anna för första gången sen hon kom hem från sjukhuset, hon försöker nå henne men har inte verktygen. 

 

 

s.50

Det hade gått en vecka sedan allt hände. Hon visste fortfarande i princip ingenting. Hon visste inte varför Anna smugit ut den natten. Hon visste att det var en främling som förgripit sig på henne och hon visste att Anna varit ensam. Hon trodde sig veta att Anna kämpade emot, att det var därför som hon fått en sten i bakhuvudet som skurit in i hennes bakhuvud. Lisen måste prata med Anna nu för att hon var hennes förälder, och någon måste säga att det är dags att gå tillbaka till skolan. Hon knackade på Annas dörr.

”Kom in”, svarade Anna lågt. Hon visste att de var ensamma hemma.
”Hej”, sa Lisen och öppnade dörren. Såg sig om i oredan som var hennes dotters rum. Kläder i drivor. Hon ville säga till Anna att hon var tvungen att skärpa sig annars skulle de få pälsängrar som käkade små hål i allas kläder. Hon bet sig i läppen.
”Vill du ha nåt att äta? Tänkte att vi kunde beställa pizza. Nån att dela på kanske?”
”Visst”, svarade Anna som inte ätit ett mål mat utanför sitt rum sen hon kom hem igen.

”Jag tänkte om du kanske var redo att prata med mig?”, sa Lisen och flyttade på en klädhög från en stol. Satte sig där och inte på sängen bredvid Anna.
”Jag vet inte vad jag ska säga. Orkar inte tänka på det. Han var stor. Tung. Allt var så tungt. Jag vill bara aldrig mer prata om det igen och jag lovar att jag aldrig mer ska gå ut ensam mitt i natten sådär.”, Anna tittade på henne och Lisen tittade tillbaka på sin dotter. Hon såg ut som när hon var liten utan allt smink. Det enda som var kvar var lösögonfransarna som hon gjort på salong straxt innan skolan började. När Anna blinkade såg det tungt ut att få upp ögonlocken igen. De långa, tjocka ögonfransarna hade klibbat ihop av gammal gråt och hon var röd i ögonen. Lisen fick en impuls att böja sig fram och stryka sin dotter över kinden. Istället reste hon sig upp.
”Då fixar jag i ordning, vi kan äta ihop framför tvn om du vill och du, det vore bra om du funderar lite över hur du vill göra med skolan, jag förstår att du behöver vara hemma lite men du kommer att halka efter snabbt”, Lisen tog kläderna som hon lagt ner på golvet några minuter tidigare och höll dem mot sig i famnen. Hon började gå ut ur dotterns rum.
”Mamma”, sa Anna efter Lisen.
”Ja, älskling”, svarade Lisen och vände sig om.
”Jag ska inte låta honom förstöra min höst”

 

 

/Nathalia