Ett inlägg om att det kommer att bli okej (eller: Det är inte hela världen om det går åt helvete)
Sedan jag fick veta att Författare faktiskt var en verklig yrkestitel och inte bara någonting folk gjorde på fritiden när de inte var upptagna med sina riktiga jobb har jag velat jobba som författare. Det har varit mitt enda stadiga mål under större delen av mitt liv och om man kartlade alla val jag har fattat under livet tror jag att man tydligt skulle kunna se att de flesta på ett eller annat sätt har gjorts med det målet i bakhuvudet. Alltifrån dumma saker jag har gjort eller utsatt mig själv för i efterforskningssyfte till mitt val av utbildning och i och med det hela min nuvarande karriär som svensklärare, har gjorts därför att jag har ansett att det har varit en smart väg att gå för att en dag skriva en bok som ska kunna bli publicerad. På samma sätt som vissa personer planerar sina framtida bröllop eller börjar göra sig redo för att bli föräldrar redan i tonåren, har jag i varje stund av mitt liv förberett mig för att en dag kunna arbeta som författare.
 
Min ursprungliga plan var att jag skulle vara publicerad någon gång året då jag fyllde tjugo. När det inte gick fick jag skjuta fram deadlinen till tjugotre, det kändes som en bra ålder; under hela livet fram tills dess hade jag haft en känsla av att jag skulle dö vid tjugotre års ålder och att få sätta punkt för livet genom att publicera en bok hade gjort att döden kändes mindre skakande. Inte för att det ens behöver sägas, men som ni förstår hände det sig varken så att jag dog eller blev publicerad och deadlinen blev framskjuten ännu en gång. Nu var det tjugofem som var åldern som gällde. Tjugofem var en fin, jämn ålder för att publicera en bok. Det skulle bli året då jag till slut blev Författare med stort F och kursiv stil. Understruket och fetstilat.
 
I augusti i år fyller jag tjugosex. Fortfarande ingen bok. Tack och lov har jag inte heller dött än, något som jag fortfarande intalar mig själv kommer hända vid X års ålder, för att sedan hitta en ny dödsålder när jag väl spräcker även den deadlinen. För första gången i livet har jag inte ens skyndat in ett gammalt utkast som ligger skräpande till alla förlag jag kan hitta, i hopp om att någon ska vara intresserad av att publicera mig innan jag når min egna påhittade och helt orimliga deadline. För jag har inget utkast som jag vill ska bli det som blir min debut. Inte färdigskrivet. Och för första gången har jag ingen ny deadline att sätta. Trettio hade varit en bra ålder. Det hade förmodligen varit vad jag hade satt som deadline, om det inte vore för att jag nog inte vill göra det den här gången.
 
För det är okej. Antalet människor som får leva med sin dröm är försvinnande få till hela mänskligheten sett. En handfull lyckliga själar, som garanterat egentligen är precis lika olyckliga som alla vi andra, vare sig de får leva ut sin dröm varje dag eller ej. Kanske rentav därför att de faktiskt får leva ut sin dröm varje dag. Kanske är det okej att inte göra det. Kanske är det rentav att föredra. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag faktiskt är okej med det nu. Jag är okej med att jag missade ännu en deadline. Och jag är okej med att jag inte har blivit publicerad ännu.
 
Eller, för att uttrycka det som jag aldrig har velat eller vågat eller förmått uttrycka tidigare: Det kommer att bli okej även om jag aldrig blir publicerad. Det kommer att vara jobbigt, det kommer att vara en del av mig -- en stor del, ärligt talat -- som aldrig kommer kunna finna ro om det inte händer, men det kommer att vara helt okej ändå.
 
För om jag stannar upp och ser på mitt liv, det där livet som inte är mer än ett resultat av ett mål jag ännu inte har lyckats nå, måste jag ändå säga att det ser jävligt bra ut. För första gången i livet känner jag att det liv jag lever just nu skulle jag vara rätt okej med att fortsätta leva, med några smärre justeringar som egentligen inte hade gjort någon skillnad i det stora hela. För även om det aldrig var planen att jag skulle hamna där jag har hamnat, även om allt jag har gjort mest har varit för att fördriva tiden i väntan på att bli författare, är jag ändå helt okej med att fortsätta fördriva tiden. Fortsätta vänta.
 
Jag kommer inte sluta kämpa. Jag kommer aldrig sluta skriva; om det blir så att jag aldrig blir publicerad kommer jag ändå fortsätta skriva tills den dag jag dör. Varje nytt manus kommer att skickas in. Varje nytt refuseringsbrev kommer att användas som en sporre att bli bättre, att bli tillräckligt bra för att bli publicerad. För jag vet att jag har det i mig. Jag vet att jag är bra. I många avseenden är jag jävligt bra på att skriva. I några avseenden är jag till och med bättre än de flesta, är jag fullt beredd att säga utan någon som helst skam. För jag har skrivit så länge jag har levt. Det är inte en fråga om att jag inte är bra, utan en fråga om att jag inte når hela vägen fram, antingen för att det inte är vad de söker, eller för att det är någon del jag inte riktigt har blivit tillräckligt bra på ännu.
 
Och det är helt okej. För någon dag kommer jag förhoppningsvis att skriva den där jävla boken som blir min debutroman. Förhoppningsvis är det den jag skriver på nu. Men om det inte är det ...
 
Läraryrket är ändå ganska jävla ballt.
 
Allt gott.
 
/Kim
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress