Annars är man bara en liten lort
Vissa saker är sådär läskiga att man får ont i magen. Man vill inte, hellre går man hem. Gömmer sig under täcket. Kollar på Netflix. 
- Okej, backa bandet. 
 
För några veckor sedan så la Fredrik Backman ut ett inlägg på sin instagram där han skrev att han skulle ha ett författarsamtal inför släppet av sin nya bok, Folk med ångest. 
 
Trettio sekunder senare var jag med på listan över deltagare. Sedan började jobbet. Jag såg en möjlighet att ge mitt manus till honom. För om jag fick välja en person på hela jorden som skulle läsa mitt manus så hade jag valt honom. Så vem är jag att hindra mig själv från att möjligen, kanske, om jag har tur, nå det målet?
 
Bara det att mitt manus var ett 246 sidor långt dokument på en dator. I det stadiet att det redigerats i sex omgångar, testläst lika många, och strax redo att skickas till förlag. 
 
Där kanske man ska stanna och tänka att det inte är någon idé. Man kan inte skapa en bok av ett manus på tre veckor. Skam den som ger sig, tänkte jag. 
 
Och började utforma en framsida, och skriva baksidetext. Hörde av mig till min arbetsgivare och sa att jag nog inte skulle kunna jobba den veckan. Eftersom jag styr mina egna timmar var det inget mer med det. 

Fantastiska vänner läste min baksidetext och jag tror att version 15 tillslut var den rätta. Jag skapade ett omslag och ändrade mig, ändrade mig igen. Och så tillslut blev det något helt annat i sista sekund. 
 
Min man är ett tekniskt geni och satt uppe alldeles försent för att hitta någon som kunde trycka manuset på kort varsel. Det kunde ingen. Då blev det lite tårar och ilska. 
 
Men vi beställde från en sida ändå, och hade tur. Bara fem dagar senare var manuset en bok i min hand. Jag la mig ned och började läsa. Korrekturläste 200 sidor på ett dygn. Sedan skickade jag in det igen. Tiden började rinna ut. 
 
Samma dag som eventet var så kom manuset återigen hem i bokform. Jag hade skrivit ett brev till honom och en manuspitch. 

Och så gjorde jag något dumt, jag gav en man som säljer sina böcker i ett 40-tal länder min bok. 
Ibland måste man. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. 
 
Det var pinsamt och lite stolpigt och alldeles alldeles underbart. 
Kanske läser han, kanske inte. Men nu har jag gjort vad jag kan och ingen kan säga att jag är en sån som bara ger upp. 

Egentligen var det för manusets skull, det förtjänar all kärlek som finns. 
Och jag kan prata om det i hundra timmar, varför han var rätt person. Men det ligger mellan honom och mig. 
 
Och nu, tystnad.