Jag lyssnade på en podcast med människan som, bland annat, skrivit Eat, pray love. Elizabeth Gilbert. 

 

Hon sa någonting som gick rätt in i mig. Hon berättade att hon har två timmar om dagen som är hennes mest produktiva. De andra 22 timmarna på dygnet kan hon vara tillgänglig för världen men de 2 är bara hennes. Hon pratade om en vän hon har som är bipolär, den personen fick två dagar i månaden som var de mest kreativa. Det är olika. Men alla har sin tid. 
Och det landade hos mig, efter att egentligen inte kunna ta in skrivtips på en lång stund. Jag har inte ro i kroppen för det. Blir provocerad för jag vill sitta bredvid, berätta om min resa tillbaka. Jag vill inte sträva efter att vara som någon annan.

 

Processen är något av det finaste som finns för mig. Ibland katartiskt renande. Och jag vill inte att någon annan ska in i den och peta, säga vad som kan förbättras. Materialet, ja. Processen, nej. Men detta: du har två timmar om dagen där du är som mest produktiv. Ditt jobb är att kartlägga när på dagen det är, och vad du gör just då. Finns det en kraft i dig som har möjlighet att frigöra dessa timmar, göra dem till dina igen?

 

De pratade också om skrivtips och att det största tipset är att göra. Att du måste få ur dig din första bok. Den kommer inte att bli bra, kanske blir den inte ens läsbar. Men du måste lära dig. Precis som med allting annat, första gången du byter blöja på ditt nyfödda barn så är det svårt att veta hur hårt man ska sätta blöjan. Det är svårt att veta hur den lilla reagerar för att du inte känner den. Och du känner inte dig själv som författare än, vet inte vad som är viktigt för just dig. 

 

Och ibland fastnar jag just där. I hoppet om att bli redo utan att fortsätta ge materialet mina två bästa timmar.