90-talister, den fruktade och lata generationen. 

Jag tänker att jag kanske inte borde skriva ut att jag tillhör den på en blogg där mitt namn är googlebart. 
Samtidigt är jag en stolt del av den. 
Generationen som redan dag ett på nya jobbet inte finner det så kul att koka kaffe eller diarieföra andras dokument. 

Åt lunch med en vän idag. Vi pratade om entreprenörskap, att starta eget och hur mycket vi avskyr dötid. 
Om vi ser vårt liv som en stor tårta som skärs i olika delar:
En del sömn, ungefär sju-åtta timmar. En del jobb, ungefär 8-9 timmar med lunch. sexton timmar varje vardag försvinner till det. Då har man sex timmar kvar till träning/umgänge/matlagning/familj/läsning eller vad man nu vill. 

Många framgångsrika människor skär in på sömnen för att få mer tid. Jag är inte så intresserad av det, jag älskar sömn. Utan sömn fungerar jag sämre och det vill ingen, minst av allt jag. 

Då finns det familjetiden (den på 6 timmar per dag), där kan man få skära, men i ärlighetens namn är jag inte så intresserad av det heller. Barnen växer så fort, partnern vill jag gärna komma ihåg att jag älskar. 

 

Då har vi jobbtiden. Där kommer mitt lata generationstänk in, för egentligen är det inte lathet utan effektivitet. Jag trivs med att jobba målstyrt. Jag skriver tills jag känner mig klar, jag möter deadlines i mitt kommunikatörsyrke och jag mår superbra. När mår jag inte bra? När jag sitter och rullar tummarna för att jag är klar med det jag ska göra men inte får gå hem eftersom att arbetsdagen inte är slut. När det är fint väder och jag vill ut och jobba kväll istället men inte får på grund av en företagspolicy. När jag har ett jobb som tvingar mig att sitta på en speciell stol på ett kontor varje dag trots att det skulle passa mitt liv bättre att jobba hemifrån, sitter i eget rum själv på kontoret och undrar varför. 

Det är en förändring som håller på att ske, när vi kräver nya saker ifrån vår arbetsgivare. När jag skulle löneförhandla på mitt förra jobb så förhandlade jag även in hem-dagar, för att det passade mitt liv bättre. Min vän som jag åt lunch med vill gå ner i tid. 

 

90-talisterna är inte lata, vi har lärt oss att vår TID är värdefull, ibland mer värdefull än pengarna. 

Missförstå mig rätt, jag älskar pengar. Jag älskar bara livet mer och jag ser dem inte som motsatser. 

 

Som engagerad anställd med regler som jag förstår så blomstrar jag, men lås in mig i en bur av måsten utan förklaring så kommer jag att vissna. Det är inget nytt under solen, det fungerar likadant för de flesta. När jag läste organisationsteori på universitetet så fick vi lära oss om värdet av bra kaffe på jobbet, hur det uppmuntrar anställda till att göra bättre ifrån sig. Positiv känsla på kontoret ger bättre arbete. Teambuilding som integreras i det dagliga arbetet. Gemensam träning eller lunchpromenad. 

 

Dötid och regler utan mening tar död på de flestas inspiration och motivation, nittiotalisterna är bara den första generationen som inte finner sig i sin egen stagnering, då går vi vidare.   Hur tänker ni?

 

Tack för visat intresse

/Nathalia