Ett inlägg om när livet händer (eller: Varför det är viktigt att kunna stänga av)
Det var länge sedan jag skrev nu. Inte bara här på bloggen, som har legat i dvala den senaste tiden, eller på vår Instagram, där Nathalia har fått dra det tunga lasset de senaste veckorna, utan även på mitt nuvarande bokmanus, som jag inte har öppnat mer än en handfull gånger sedan mitten av februari. Det finns flera anledningar, vissa mer legitima än andra, men alla kan egentligen sammanfattas i två huvudsakliga anledningar: 1) Livet hände, vilket fick mig att prioritera bort skrivandet en liten stund, och 2) Jag kände helt enkelt inte för det.
 
Det är den andra punkten jag vill fokusera på - Jag kände helt enkelt inte för att skriva. Så jag slutade. Tog en paus. För första gången i mitt skrivande liv -- vilket lätt kan omformuleras till första gången i mitt självmedvetna liv -- slutade jag helt att skriva.
 
Det har funnits perioder tidigare då jag mest har suttit och stirrat på ett tomt dokument på datorskärmen eller lagt mer tid på att hitta låtar till min redan alldeles för långa Spotify-spellista än på att faktiskt skriva någonting av värde och det har ibland gått veckor, månader, år utan att jag har fått ur mig så mycket som ett ord jag har kunnat göra någonting av värde med, men jag har alltid envisats med att fortsätta. Även när jag inte har skrivit har jag alltid tänkt på att skriva, alltid försökt rädda mina stagnerande bokmanus i huvudet, försökt hitta lösningar på problemen. När jag har legat för att sova har jag vänt mig till scener ur mina böcker som bakgrundsbrus för att kunna somna. Under samtal med vänner har jag i bakhuvudet snappat upp meningar, ibland hela konversationer, för att ha med i en bok någon gång i framtiden. Så länge jag kan minnas har det inte gått en dag utan att jag i alla fall har tänkt på skrivande, utan att jag har öppnat något av alla halvfärdiga utkast jag har på datorn och stirrat mig blind på dem, skrivit ibland, ibland inte lyckats skriva något alls.
 
Tills nu. Det här var första gången som jag slutade helt. Det var aldrig planen och det är först nu i efterhand som jag inser att det är vad som har pågått under de senaste månaderna, men när jag ser tillbaka på den sista tiden kan jag istället inte minnas när senast jag ens funderade över vad som skulle hända i mitt pågående bokmanus. Eller, för den delen, vad jag hade för ämne att skriva om till bloggen. Eller när senast jag hade någon lust att sätta mig ner och faktiskt se vad jag kunde få ur mig.
 
Jag tror ärligt talat att det var bloggen som blev den avgörande faktorn. Efter att ha behövt kliva in i rollen som den reflekterande, introspektiva Kim som lyckas med konsstycket att vara en exakt kopia av mig och helt väsenskild på samma gång, efter att ha behövt lägga fram alla mina tankar om skrivande månader i ända, blev det helt enkelt nog för mig. Jag började bli illamående av mina egna tankar, fick kräksmak i munnen varje gång jag skulle skriva något nytt, och jag kände hur halmstråna jag ständigt greppade efter för att klättra upp från stupet lossade från marken ett efter ett. Nästa stopp: Fritt fall rakt ner i asfalten.
 
Så jag tog en paus för att inte börja hata mig själv. Självförakt må vara en uppfriskande accessoar men när du syr en hel kostym av det börjar folk genast ifrågasätta vad fan du håller på med. Och när jag tog min paus hade jag nästan sytt klart en rock till min redan alldeles för stora kostym. Eller, för att uttrycka mig mindre pretentiöst, det var helt enkelt dags för mig att ta ett uppehåll. Även om jag inte fattade då att det var vad jag gjorde. Och under de senaste månaderna har jag inte ens saknat att skriva.
 
Tills idag. När jag för första gången satte mig ner, öppnade ett nytt dokument, och skrev. Det gick sådär till en början. Jag var ringrostig. Första sidan på vad det än är jag skriver på nu behövde omarbetas säkert tjugo gånger innan jag blev nöjd med den. Andra sidan tjugo gånger till, och när jag väl hade skrivit två sidor insåg jag snabbt att jag behövde börja om från grunden för att jag, under redigeringen av mina två sidor, redan hade tappat den röda tråden helt och hållet. Men sakta men säkert började jag känna av det igen, något jag inte känt på flera år. Känslan av att skriva bra, av att inte stanna upp hela tiden för att börja ifrågasätta allt jag skriver, granska varje mening tills den blev perfekt. Att bara skriva, skita i resultatet, bara skriva för att det är vad man känner att man måste göra.
 
Det tjatas så mycket om att man ska uppnå si eller så många ord per dag. Det är inte hälsosamt. Särskilt inte för den aspirerande, den opublicerade. Ja, arbetsmoral är viktigt även i ens hobbyer, men arbetsmoral som inte producerar kvalitet är helt jävla meningslöst. Arbetsmoral som gör att du skriver sämre är helt jävla värdelöst. Och att ta pressen som redan finns i arbetslivet, pressen att hela tiden prestera, att aldrig sluta prestera, och ta in den i vårt privatliv också, kan inte sluta i annat än ren jävla katastrof.
 
Skriv så mycket som funkar för dig. Skriv tvåtusen ord per dag om det är strukturen du behöver för att producera något av värde, men skriv då i första hand för att du vill skriva, inte bara för att slå ut de där förbannade orden. Och sekunden då du inte längre vill skriva ...
 
Okej, såhär ... Allt jag säger är att det är rätt soft att ibland kunna träffa sina vänner utan att hela tiden känna ett behov av att skriva in dem i sina böcker. Det kan vara värt att prova. Vem vet? Du kanske gillar det.
 
Allt gott.

/Kim