Ni får ursäkta urspelet ovan, men det var någonting jag behövde göra för min skull. För de som inte har läst boken kan jag avslöja att det är en omskrivning av bokens första mening, en obruten monolog om hur Lauren -- en av bokens huvudpersoner -- blir av med oskulden på en fest. I själva verket, hur hon blir våldtagen på den festen, beskrivet så likgiltigt, genom ett återberättande av en karaktär som inte är Lauren, men som har fått höra vad hon har berättat om händelsen i efterhand. Och hon visste alltid att det skulle bli såhär.

 

Den inledande meningen av Bret Easton Ellis The Rules of Attraction är den första gången jag kan minnas att jag på riktigt har blivit påverkad av en bok jag har läst. Jag var för ung för att förstå engelskan särskilt väl och jag läste inte ut boken förrän några år senare, men redan när jag satt på golvet i min brors rum och läste de inledande sidorna förstod jag tre saker: Någonting hade hänt på en fest, det var någonting som inte borde hända och hon visste alltid att det skulle bli såhär.

 

Det var den sista som påverkade mig. Resten av inledningen är stilistiskt träffsäker och välformulerad och än idag en av mina personliga favoriter i hur den härmar återberättandet av någonting du inte riktigt har varit med om själv men tror dig ha en tillräckligt stark bild av för att kunna berätta vidare ändå, men det var just den biten som slog hårt. Att hon alltid visste att det skulle bli såhär. För redan då förstod jag att den innebar någonting dystert, visade på någonting som skavde. För hur hon alltid visste att det skulle bli var inte ett hur som man borde veta att det ska bli. Det var någonting som hade blivit fel. Men du behöver inte lyssna, för hon visste alltid att det skulle bli så.

 

Bret Easton Ellis har varit ett återkommande inslag i mina inlägg här på bloggen. Det här inlägget är mitt försök att förklara varför. Hur det blev så. Och den enkla förklaringen är att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär. Att känslan den meningen frammanade i mig blev ett slags drivkraft för mig. Det var en obehaglig känsla, men samtidigt var likgiltigheten i den tilltalande. Lockande. På samma sätt som man dras till att sätta handen mot en brännhet platta ville jag återuppleva iskylan som fanns i den meningen. Jag ville få känna den igen. Den fullständiga likgiltigheten. För det var någonting jag aldrig hade läst tidigare. Det var någonting helt nytt.

 

Jag fortsatte återvända till den. Några år senare läste jag till slut ut boken. Därefter läste jag American Psycho, och sakta men säkert la jag pusslet som är Bret Easton Ellis författarkarriär. Det är ett ganska lätt pussel att lägga, bitarna är stora, bilden är tydlig -- eller, med pretentionen bortdragen, han har skrivit få böcker och alla är ganska lättlästa -- men under den direkta bilden finns det någonting mer. Tydliga bilder av människor med glansiga blickar och Wayfarers som tar droger och knullar i L.A. och New York, som går över alla gränser för mänsklighet och kommer ut på andra sidan lika tomma som de klev in i boken. Bret Easton Ellis värld är statisk, oföränderlig till det absurda, förändringarna är ytliga, människorna kan aldrig räddas för de vägrar rädda sig själva. Likgiltigheten regerar.

 

Det är en dyster bild som målas i Bret Easton Ellis böcker, men för en tonåring med redan för mycket kärlek till det makabra, till det gränslösa, är det en värld som samtidigt är väldigt lockande. För mig var det här karaktärer jag aldrig ville träffa, men som jag ville bli bästa vänner med livet ut. Jag avskydde deras beteenden, men blev förälskad i sakerna de gjorde. Den fullständiga friheten i total apati. Ångesten som en förlösning. Glädje bara i korta perioder, då aldrig särskilt stark. Det finns en lockelse i likgiltighet i att den är statisk, oföränderlig, du kan alltid i alla lägen lita på att du är lika tom när du vaknar imorgon som när du gick och la dig kvällen innan.

 

Och jag ville vara en del av det. Jag ville ge tioåringen som satt vid sin brors bokhylla en till bok att häpnas av. Jag ville ge en till mening med samma slagkraft. Jag ville skriva att hon alltid visste att det skulle bli såhär. Hur fel såhär:et än var.

 

Bret Easton Ellis var författaren som fick mig att börja skriva på riktigt. Länge var det kopior, plagiat av hans verk men tagna till Sverige. Hans röst var min röst. Hans karaktärer var mina karaktärer. Jag idoliserade honom. Det finns en anledning till att jag bär Wayfarers på somrarna, att jag än idag kan finna det sexiga i en tom blick i en spegel, näsblod som droppar från ett bara halvt närvarande ansikte. Att Valium är ett av mina favoritord. För Bret Easton Ellis värld är det mörkaste av det mörka. Jag har aldrig hittat en annan författare som kan få mig att känna den absoluta tomhet som kan lämnar mig med varje gång jag lägger ifrån mig en av hans böcker. Jag har ännu inte hittat en mening som kan påverka mig så starkt som att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär.

 

Länge idoliserade jag Bret Easton Ellis. Det finns en anledning att jag har alla hans böcker, att bokryggarna har böjts så många gånger att bokstäverna börjar bli otydliga, att böckerna automatiskt slår upp sig på de sidorna jag oftast kommer på mig själv med att återvända till. För det finns mycket där. Om man bara tog honom på enstaka formuleringar, enstaka bitar av briljant skrivspråk, skulle han -- enligt mig -- vara i en klass helt för sig själv. För i stunder kan han få mig dit igen, till den där tioåringen vid min brors bokhylla.

 

Men vår relation är mer komplex idag. Jag ser allt det negativa med honom. Jag förstår att Less Than Zero, även om jag fortfarande anser att det är en stark bok, också lätt kan uppfattas som en väldigt svag bok som bara är tillräckligt välskriven för att dölja det. Jag håller med om att hans besatthet vid popmusik och motorvägar och solglasögon och cigaretter som röks i sängen på morgonen och koks och dekadens, lätt gör att allt han skriver läses som försök efter försök att provocera, snarare än något med en verklig poäng. Och hur mycket jag än må älska Glamorama, förstår jag fortfarande inte vad fan han höll på med när han skrev den boken, varför den är skriven, eller varför nästan alla av bokens teman känns som upprepningar av American Psycho.

 

Bret Easton Ellis är inte min favoritförfattare. Han är inte den som jag längtar mest efter att få nästa bok av, och om Imperial Bedrooms -- en bra bok men en dålig bok att följa den rentutsagt briljanta Lunar Park -- är ett tecken tror jag att han har nått punkten av sin kariär där han har börjat trampa vatten. Men även om den brinnande kärleken jag en gång i tiden hade till hans böcker, även om jag idag har många författare jag hellre läser än Bret Easton Ellis, kan jag inte annat än att säga att han är mitt livs viktigaste författare. För kanske hade jag hittat en annan, kanske hade jag hittat någon författare som kunde fängsla mig lika mycket som han kunde, kanske hade jag blivit så förälskad i en enda formulering att den hade lagt grunden för hela mitt egna författarskap. Men kansken spelar ingen roll när verkligheten helt enkelt är att det var han. Och även om jag idag har hittat min egen röst, en röst som jag hoppas att en annan tonåring med författarambitioner ska försöka stjäla från mig en dag, var Bret Easton Ellis en av de allra viktigaste stenarna i vägen till att hitta den rösten.

 

Det finns en anledning att jag hela tiden tycks återkomma till Bret Easton Ellis.

 

För att Lauren alltid visste att det skulle bli såhär.

 

/Kim