Ett inlägg om ilska (eller: Det mest obehagliga jag någonsin har skrivit)
Sporrad av mitt förra inlägg återvände jag i veckan till mitt senaste bokmanus Happy Slapping. Det var första gången jag läst igenom det i sin helhet sedan jag skrev det. Tidigare har jag mest tagit fram det för att läsa om en viss del, zoomat in på en utvald sekvens, några kapitel som jag läst om för att se hur de håller, arbetat med detaljerna för att komma ihåg hur jag ska renskriva boken när det väl är dags -- vilket, om det nuvarande bokmanuset fortsätter i den takt det har haft hittills, kommer vara antingen till hösten i år eller till våren nästa år. Men i veckan kände jag att jag till slut var tillräckligt långt ifrån vem jag var när jag skrev boken för att kunna läsa den med en läsares ögon, snarare än en författares. Så jag läste.
 
Tio sidor in började jag känna ett svagt obehag. En känsla av att någonting låg fel. Som om hela världen hade förskjutits lite för långt åt vänster, blivit sned utan att jag riktigt kunde förklara vad det var som hade hänt. Tjugo sidor in behövde jag ta min första paus. Med skakande händer och med Matt Pless "When the Frayed Wind Blows" i öronen, för att kunna fokusera på något annat än bokmanuset, tände jag en cigarett på balkongen och bara satt där. Rökte en till därefter. Matt Pless på repeat i öronen.
 
När jag kände att jag hade börjat lugna ner mig gick jag in igen och försökte på nytt. Tretton sidor senare kunde jag inte läsa vidare. Jag hittade ursäkter för att inte göra det. Gick till köket och värmde kallnat kaffe som fått stå för länge i bryggaren, spelade TV-spel trots att jag inte kände någon lust att göra det, satte igång med lite bedömningsarbete jag inte behövde göra än och som jag visste att jag skulle hinna göra på arbetstid, svepte uttråkat på Tinder, matchade med folk jag inte ens hade något intresse av att träffa bara för att för en stund få tänka på någonting som inte var Happy Slapping.
 
Nackdelen med fiktion är att man som författare vågar riskera att vara ärligare än man vågar när man bara beskriver verkligheten. För allt är dolt i en dimma av overklighet. Fiktion är per definition en lögn, men för att en lögn ska kunna vara övertygande måste det finnas sanning i den. Någonting som kan förankra den i verkligheten, som gör att den håller sig konsekvent trots sin påhittade natur. När jag skriver inlägg på den här bloggen finns det en distans vi aldrig kan komma ifrån. Jag har aldrig ljugit för er, men jag har aldrig heller berättat mer än vad jag känner att jag måste för att framföra en poäng. Det är naturligt, det är så alla personliga bloggar drivs, oavsett vad de handlar om. Faktumet att jag skriver under pseudonym, att det enda ni egentligen vet om mig är att jag inte heter Kim i verkligheten och att jag jobbar som svensklärare, gör att jag kan vara mer öppen med er, men det är en öppenhet som sker ensidigt. För att jag tillåter den.
 
Fiktion har inte den distansen. Det är påhittat, alla vet att det är påhittat, därför blir det mer ärligt. Du kan utläsa mer om en författare från dess fiktiva verk än genom dess självbiografi. Och när jag läste om Happy Slapping stod jag på nytt öga mot öga med en version av mig själv som jag hade glömt bort att jag brukade vara. En version av mig själv som jag önskar att jag kunde förtränga på nytt.
 
För den röda tråden i Happy Slapping är ilska. En ilska som jag aldrig har sett finns där när jag läser om de valda utdragen för att leta efter detaljer, för jag har varit för fokuserad på småsakerna för att se helheten. Och helheten av Happy Slapping är ren och skär ilska. En ilska som jag helt hade glömt bort var allomfattande för mig när jag skrev boken. Som jag kände dag ut och dag in och som fläckade allt jag gjorde under den tiden. Framförallt en ilska som fläckade allt jag skrev. Och hela Happy Slapping genomsyras av just den ilskan.
 
Happy Slapping är en bok jag alltid har hävdat handlar om kärlek. Framförallt att konceptet ovillkorlig kärlek är en självmotsägelse, för kärlek sker alltid på villkor -- jag skulle inte bli kär i dig om du inte var du, redan där har vi ett villkor som inte går att bortse från -- och att en persons desperata jakt på ovillkorlig kärlek -- en person som aldrig anser sig ha varit älskad över huvud taget -- leder henne rakt ner i fullständigt fördärv. Men när jag läser om den är det inte kärlek som blir bokens underliggande tema. Utan just ilska. Allt som är vackert i samhället måste förstöras, måste göras fult, men utan att boken någonsin erbjuder en lösning, en ersättning som motvikt till det som gått förlorat. Det är inte en bok som vill att framtiden ska rasa samman till något vackrare, utan en bok som bara ämnar att förstöra. Förödelse är den enda lösningen.
 
Allt blir sågat vid fotknölarna av Happy Slapping. Protagonisten, hennes flickvänner, deras pojkvän, hennes föräldrar, samhället som har fryst ut henne för att hon har ett ärr som täcker halva hennes ansikte, människorna som övergav henne, människorna som stannade kvar men som hon var rädd för skulle överge henne. Boken slår vilt omkring sig och i slutänden finns det inte kvar någonting annat än en vilsen protagonist som står mitt bland sina egna ruiner. Altruism är förklastigt eftersom det används som en ursäkt för människor att känna sig bättre än de är; filantropi är meningslöst för det finns inget i mänskligheten värt att älska; om du vill vara älskad livet ut får du se till att dö ung; om du vill bli älskad över huvud taget får du se till att vara vacker; det enda sättet att göra världen till din vän är att bli ett offer; en död är alltid mer älskad än en levande; begravningar är skenheliga; allt du kan göra ohederligt ska du göra ohederligt; allt du kan ljuga om ska du ljuga om; om ingen lyssnar på dig, skrik ännu högre, skrik tills någon måste lyssna.
 
Det finns en del i boken som sticker ut för mig. För den har egentligen ingenting med någonting att göra. Huvudpersonerna skriver brev till kändisar, låtsas vara döende barn. Inte för att få svar, inte för att det tjänar någonting till, bara för att göra det. Bara för att utnyttja kändisarnas empati, för att de ska må dåligt. Allt annat i boken kan man argumentera för tjänar ett syfte, alla vidrigheter protagonisten och hennes partners utför, har en poäng. Förutom den. Förutom just den där biten, som bara finns där för att ännu en gång ge uttryck för en ilska jag aldrig lyckades sätta ord på.
 
Happy Slapping är den mest obehagliga bok jag någonsin har skrivit. Inte för vad som händer i den, utan för var jag befann mig när jag skrev den. Det är en bok om en ung kvinna som har levt hela sitt liv ignorerad, som skriker sig hes för att någon ska lyssna på henne, men som inte vet vad hon ska ta sig till när någon äntligen lyssnar. När hon finner kärlek, när hon äntligen hittar någon som älskar henne så nära på ovillkorligt som går, dödar hon henne i bokens mest våldsamma scen, så fort flickvännen börjar dra sig undan på grund av att hon inte längre kan leva med alla brott de har begått under bokens gång. Den som älskar henne mest får det grövsta straffet.
 
Jag kommer inte läsa om Happy Slapping i sin helhet igen. Jag tycker inte om att träffa personen som skrev den. Jag tycker inte om att minnas ilskan.
 
Ibland gör man bäst i att inte vara ärlig. Ens i sina lögner.
 
Allt gott.

/Kim
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress