Den andra som skriver på bloggen, är väl det mest sanna svaret. Svensklärare med tillräcklig hybris för att lyckas som författare, men en självinsikt som tvingar mig att köra in ett järnrör i hjulet varje gång det känns som att jag kan ta mig någonstans. Har skrivit så länge jag kan minnas, på ett eller annat sätt, och har inte för avsikt att sluta än på länge. Läste för mycket transgressiv litteratur som ung varför jag nu har svårt att skriva något annat. Beroende på vilket humör jag är på när du frågar har jag skrivit åtta, sju, fem, en eller noll romaner. Noll av dem har publicerats.

Men för att göra svaret kort kan vi kalla mig Kim.

 

Jag har suttit i säkert fem minuter nu och försökt besvara frågan vad skrivande är för mig, och varje gång har jag bara lyckats åstadkomma något pretentiöst men välskrivet halvsvar som egentligen inte säger någonting. "Skrivande är självterapi" var väl det första. Sedan "Skrivande är ett sätt för mig att såga min egen livsuppfattning vid fotknölarna" följt av "Skrivande är helt enkelt bara något jag måste göra" innan det till slut blev "Att skriva är som att andas" och där någonstans tror jag att jag kräktes i munnen.

Skrivande är vad det är för en själv. Jag använder det för olika saker vid olika tillfällen, beroende på vad jag behöver. En alltiallo, när jag behöver tänka eller bara komma bort från verkligheten en stund, ta ett steg utanför mig själv och bli någon annan, hur fasansfull den personen än må vara. Framförallt är det jävligt kul, om vi ska tala klarspråk. Och rent fasansfullt när det går åt helvete. Och ibland ganska tråkigt. Och alla steg däremellan.

Mest av allt är det dock bara ett hantverk. Alla svar ovan är bara desperata försök att låta smartare än vad jag egentligen är och i grund och botten finns det bara en regel som jag fortfarande vidhåller: Det enda som spelar roll är att du är bättre idag än vad du var igår. När det du skriver härnäst inte längre är bättre än vad du skriver just nu och det du skriver just nu inte längre är bättre än vad du skrev igår, är dagen då jag tror att det är dags att sluta skriva. För vad alla pretentiösa författare, proffs som amatörer (jag själv där inblandad), än försöker sälja dig, är skrivande bara ett hantverk som du fortsätter öva på tills du kan allt som finns att kunna. Det är ingen mystisk konstform som kräver ritualer.

 

Esoteriska svar om skrivprocessen som vore den en uråldrig rit som kräver jungfrublod som offergåva till store Cthulhu, död men drömmande, tjänar bara till att göra att ännu färre faktiskt vågar ge sig på skrivande. Och vi behöver fler författare, inte färre. Så här är dagens inspiration för att du inte ska låta dig själv ge upp innan du ens har börjat försöka: Om Nicholas Sparks kan bli en av världens bäst säljande författare genom att skriva tusen versioner av samma berättelse, så kan du åtminstone kräkas ur dig en version av din första berättelse.

Kan han, kan jag, kan du.

Far i frid, eller något.