Den här veckan har jag jobbat med film. Det vill säga skriva manus till flera kortfilmer och sedan spela in dem. 

Jag tycker att det rimmar en hel del med att skriva manuspitch. Man har inte tid för att prata runt, man måste rätt in i kärnan. 

"Hej jag heter" är så himla ointressant som en första mening. Jag vet inte varför ditt namn är intressant än. Berätta för mig varför jag ska bry mig om ditt namn innan du ger mig det. 

 

Patrik Lundgren (Författare och krönikör på Expressen), skriver i sin bok om hur man skriver krönikor att man alltid bör stryka sin förstamening. Jag håller med honom. Här ville jag först skriva att det iallafall gäller mig men det gäller faktiskt nästan alla. I mitt jobb som kommunikatör så är det en av sakerna jag nästan alltid säger när jag ger respons på texter. Första meningen är du som definerar för dig själv vad du ska göra. Det är en sökande mening eller en presentationsmening. 

En annan grej jag nästan alltid säger är att de ska ta den där sammafattande paragrafen i botten och lägga den först. I skolan fick vi lära oss att lägga en sammanfattning sist, men i en manuspitch behöver vi dyka rätt in. I en kortfilm behöver vi en ingress. 

 

Och för att knyta det till mitt manus. Hur mycket jag än predikar detta till andra så gjorde jag det inte själv förrän alldeles nyligen. Det vill säga jag skrev det allra sista kapitlet till Bara allt vi är, och det kapitlet låg i ordningsföljden inte sist i manuset utan först. 

 

Nu när det ligger där så ser jag hur mycket det saknades innan. Kärnan måste komma först. När du vet vad som är sagt så måste du gå tillbaka. Rama in berättelsen när du har svaret.