Om någon bara läste mina inlägg på den här bloggen skulle den personen förmodligen snabbt dra slutsatsen att bloggen inte är mer än en resa à la Mörkrets Hjärta genom alla mina nederlag som hittills opublicerad författare. Den personen skulle tyvärr inte ha helt fel, för det är vad det mest har handlat om från min sida. Om det skulle skrivas en självbiografi om min bloggpersona finns det nog ingen bättre titel att sätta på den än Skrivblockering och Självförakt. För det är i stort vad det har handlat om hittills. Hur jag har misslyckats.

 

Till stor del är det därför att jag på ett eller annat sätt har ägnat hela mitt liv åt skrivande. Ägna er åt en och samma sak under tillräckligt lång tid och jag lovar er att när ni väl stannar upp och blickar bakåt, ser tillbaka på den väg ni har tagit för att nå dit ni befinner er, kommer ni se att det är en väg kantad av nederlag. Bra många fler än vad det finns framgångar. För faktum är att det mesta vi gör är att misslyckas. Eller -- som jag brukar säga till mina elever -- det är inte farligt att vara dålig, det är en grundförutsättning för att kunna bli bra. Dålig är det första steget, och så länge man kan fortsätta ta sig framåt har man inget att oroa sig för. Och fortsatt har jag gjort. Trots refuseringsbrev, skrivblockering, ångest, självförakt och allt vad fan annat jag har fått pina mig igenom, har jag fortsatt.

 

Och efter åtminstone tjugo år av ständigt skrivande -- av vilka jag inte skäms över i alla fall de sista två månaderna -- kan jag äntligen säga att jag har blivit bra. Inte bra nog, men det är också därför att jag aldrig tror att man ska sikta mot att bli bra nog. För dagen då jag äntligen blir bra nog är samma dag som jag kommer lägga skrivandet på hyllan en gång för alla. För det är samma dag som jag inte längre kan fortsätta utveckas. När man är bra nog är dagen då man har att välja mellan att stagnera eller backa undan, och det finns inte en dag i världen då jag kommer välja att stagnera. Men jag är bra. Och det är tack vare mina nederlag som jag har blivit bra.

 

Den huvudsakliga anledningen att jag skriver jag så mycket om mina nederlag är dock för att ni som läsare ska ha en grund att stå på. En ansiktslös, egentligen namnlös förutom min pseudonym som är vald just för att Kim är ett unisexnamn, författarpersona på en blogg är inte någon som frambringar tillit hos folk. Så jag ger er det enda jag har. Min bakgrund som opublicerad författare, mina missöden, min inställning till skrivande, och utifrån den kan ni besluta er för om ni kan lita på att jag vet vad jag pratar om, eller helt avfärda allt jag säger som ren smörja. Valet gör ni, men jag vill i alla fall ge er chansen att göra ett informerat val. Därför att jag vill att ni som litar på mig när jag ger er råd om hur ni blir bättre på att skriva ska göra det av rätt anledningar. Inte bara därför att ni drömmer om att en dag lyckas skriva den där boken ni haft vilande så länge att ni inte ens minns vad karaktärerna hade på sig när ni lämnade dem, och därför greppar efter varje halmstrå som ni hoppas kan hjälpa er. Om ni ska lyssna på mig, vill jag att det ska vara för att jag har bevisat att jag vet vad fan jag snackar om.

 

För jag har insett att jag har nått en punkt där jag inte längre kan fortsätta prata om bara mina nederlag, om min bakgrund, utan att det blir tröttsamt. Det kommer fortfarande finnas där, vissa inlägg kommer garanterat fortfarande att handla om inget mer än bara den där gången då jag skrev min första bok och den skickades runt i klassen som ett utskrivet Word-dokument, om hur jag inte har kunnat läsa den boken sedan jag slutade nian för att den är en sådan märklig blandning av en oskulds förvrängda syn på sexualitet och en trettonårings förvrängda syn på vuxenvärlden, men jag vill också kunna vara till någon nytta.

 

Jag vill kunna använda mina misstag för att rädda någon därute, en potentiell framtida läsare av den här bloggen, från att göra samma misstag. Använda min bakgrund och min utbildning för att hjälpa den som vill lära sig skriva bättre, få en bättre förståelse för svenska skrivregler, eller romaners strukturer. För jag kan det här. Det är bokstavligt talat mitt jobb att hjälpa folk bli bättre. Eller bara vara ett bollplank för den som finner sig själv i samma situation som jag själv. Opublicerad. Men bra.

 

Så låt mig presentera mig en gång till. Mitt namn är inte Kim Larsson, men jag vet i alla fall vad fan jag snackar om.

 

Och för er andra, som anser att allt jag säger är ren smörja ... Jag hoppas åtminstone att jag lyckades underhålla er. Även om det bara var ren lyteskomik.

 

Allt gott.

 

/Kim