Jag lyssnade på en podcast i veckan. Om någon frågade mig vart jag får den största delen av min inspiration till berättelser ifrån så är svaret just podcasts. 

Men just den här podcasten triggade inte igång min fantasi på det sättet. Jag lyssnade på Dax Shepards podd Armchair expert, närmare bestämt avsnittet där han intervjuar sin mamma. 

En sak som hon sa fastnade i mig. Hon pratade om hennes tro till sig själv, att hon i sitt liv alltid hade satsat pengarna på sig själv om det stod 50/50. Vem var hon att lyckas? Vem var hon att misslyckas. 

Och det är väl just det. Vissa dagar känns det som att jag vill viska fram en framgång. Jag vill bli författare men jag vill helst att någon ska hitta mig trots att jag inte finns synlig. Andra dagar skriver jag på bloggen och insta, och trots att jag vet att man håller igång ett konto bättre genom att vara aktiv och kommentera på saker andra gör så gör jag det inte, jag smyger tillbaka till mitt hål och hoppas på att bli upptäckt. 

 

Många talanger dör i sina håll. Många talanger lever hela sitt liv med ett "tänk om". Jag går runt och väntar på att någon ska knacka mig på axeln och säga "Hörredu, det är ett luftslott du bygger på, du kan ju ingenting". 

Om det är 50% chans att lyckas så satsar hon alltid på sig själv.
 
Lukas Graham sjunger: "I only see my goals, I don't believe in failure
'Cause I know the smallest voices, they can make it major"

"Nothing in life worth having comes easy", säger Kelso i den något föråldrade serien Scrubs. 

Ashton Kutcher skrev att han ville bli skådespelare på en lapp och la den i plånboken, påminde sig själv om det målet varje dag tills han äntligen stod där. 

Men det är lätt att tänka på att vägen mot Mount Everest är full av döda kroppar. 

Och så tänker jag på att det inte gör någonting det heller. Att det är okej om jag faller på vägen, så länge jag just nu får skriva. För alternativet är mig helt främmande, jag kan inte se ett liv där jag inte skriver. Det finns ingen väg tillbaka, bara fram.

Det är allt runtikring som jag stundtals brottas med men själva hantverket kommer jag aldrig lämna, likt Bodil Malmsten ser jag inte att jag har något annat val än att skriva.