Skriver du självbiografiskt?

Under hösten 2017 har jag studerat kreativt skrivande. Under terminens gång har en av de största diskussionerna varit kring självbiografiskt skrivande. Hur skriver man texter med svåra ämnen utan att läsaren tolkar in att det är du som författare som varit med om dem?

Jag har funderat mycket på det och jag trodde först att detta var ett problem som endast var mitt och kanske även andra hobbyskrivares men att de som är etablerade författare inte möts av frågan ”Är den självbiografisk?” vad de än skriver.

I Fredrik Backmans sommarprat berättar han att han ofta får frågan om någon av karaktärerna i hans böcker är baserade på en verklig person. Hans svar var ja, men inte att hans granne i verkligheten är en speciell karaktär i en bok, utan att en karaktär i boken kan vara tjugo verkliga. Så frågan kommer inte att ta slut, dina närstående kommer kanske alltid att leta efter likheter med deras verklighet när de läser det du skriver. Även Stephen King skriver om detta i sin bok ”Att skriva”.

Att läsa om att andra har den här frågeställningen fick mig att vända på frågan och istället ställa den mot mig själv. Den här texten, om någon som läser den och tror att den handlar om mig, är det värt det?

För att besvara frågan var jag uppe många nätter. Den bok som jag har skrivit handlar om en tjej som är väldigt medberoende till sin omgivning, som har ett sätt att tycka att allting dåligt som händer henne är andras fel och allting bra som händer är hennes förtjänst. En egenskap som jag inte var jätteentusiastisk inför att människor i min omgivning skulle tillskriva mig. Det fanns också scener i boken som var grova och som jag inte ville att min familj skulle läsa just för att jag visste att de skulle göra som ovan. Så jag la boken i byrålådan och lätt den ligga. Ibland vidrörde jag tanken på att ta fram den igen men sen såg jag någon av mina närstående läsa den som en dagbok med vissa inslag a oäkthet istället för den påhittade boken som den faktiskt är.

Boken skrevs 2015. Hösten 2017 när jag läste denna termin i kreativt skrivande diskuterades det som sagt fram och tillbaka hur man ska hantera att det man skriver läses som självbiografiskt är det då värt det? Och då slog det mig att det är just det som skiljer en författare från någon som skriver för byrålådan. En författare sätter skrivandet framför den egna personen. Om jag vill bli författare kan jag inte censurera mitt skrivande av rädsla för att karaktärerna i mina böcker ska ses som mig eller någon annan i min närhet. Jag måste helt enkelt skriva mig igenom känslan och när anhöriga läser och tolkar det som självbiografiskt försöker jag ta det som en komplimang, för när det läses så verkligt så är det också ett tecken på att jag i mitt skrivande kan förmedla en historia

/Nathalia