Det enkla svaret är: För att jag kan. 

Det enkla svaret är också: För att jag inte har något annat val. Bodil Malmsten sa i en intervju en gång att man skriver för att man måste, om en kunde sluta skriva och göra nåt annat så skulle man det, för det är ett helvete. 

 

Som författare eller skrivande person så är man aldrig ledig. Jag har precis varit på en familjesemester och även där så behöver jag ha med mig anteckningsblock. Allting som händer i mitt liv är potentiellt skrivmaterial. 

 

Jag skriver för att jag genom mitt skrivande får chansen att göra världen till en bättre plats. Jag skriver för att kasta ljus på delar av världen som jag tycker är värda lite mer ljus. Jag skriver för att om jag inte skriver så är jag lite mer sur och butter, jag skriver som terapi. Jag skriver för att det är kul. Kim skrev i ett inlägg för några veckor sedan att man genom att inte ha en plan för sitt manus kan överraska sig själv, man kan bli sin egen läsare. På ett sätt så är det anledningen till varför jag skriver, för att ett tomt papper kan fyllas med information som jag själv tycker är facinerande, en bok av mig innehåller inte åsikter som jag avskyr utan att också problematisera dem. Att skriva ett bokmanus är att gräva i sig själv, plocka fram minnet av hur det känns att ha jord under fingrarna när man planterade tulpaner som barn och skriva ut det som att en karaktär i boken gör det just nu, och gör det varje vår. 

 

Jag skriver för att det är den typen av jobb som finns kvar. Jag har panisk dödsångest. Den kom samtidigt som sista krystvärken med mitt första barn. Innan så var livet nåt som bara var och jag var heller inte jätterädd om att behålla det men tanken på att missa någon del av mina barns liv skrämmer mig mer än något annat. Om jag skriver ut alla tänkbara scenarier som kan hända dem och också skriver ut en lösning så skapar jag ett sätt att finnas kvar hos dem vad som än händer. Samtidigt som jag då också kanske kan vara den personen för någon annan. Jag skriver för att kunna leva efter att jag dött, jag skriver för att jag vill ha möjligheten att göra skillnad, för mina barn och för andras barn. 

 

När man skriver själv, och när man läser om hur man skriver, så börjar man läsa annan litteratur med nya ögon.

Jag läste nyligen Fredrik Backmans "Björnstad", en pärla till bok. För några år sedan hade jag kommit ihåg Benji och hans komplicerade familjerelation tydligast eller någon annan del. Idag läser jag annorlunda, det jag kommer ihåg starkast är att Amats mamma är född 1981, samma år som Fredrik Backman. Han leker alltså med läsaren och jag tycker att det är så snyggt, som författare är han ju Amats mamma.

 

Jag skriver för att det är kul. Den känslan när man är inne i ett flow och inte vågar sluta för att ta en klunk kaffe för att man vet att om man gör det kommer magin vara bruten, den stunden är oslagbar och alla gånger värd det kalla kaffet som det leder till. Jag skriver för att det är det roligaste jobb jag vet, att få hitta på. 

 

Skrivande och författarskap som jobb är något annat. Det kan jag skriva om nästa onsdag.