I femman läste jag American Psycho för första gången. Eller, jag läste våldet och snusket och sket fullständigt i resten, så jag läste ungefär tjugo sidor av en nästan fyrahundra sidor lång roman. Det är högst tveksamt om man kan påstå att jag ens ögnade igenom den faktiskt, men även om jag hade närläst den finns det ändå inte en chans att jag hade förstått den. För mig, för mitt elvaåriga jag, var den bara en bok jag kunde använda för att chocka mina klasskamrater och just då räckte det gott och väl för mig.

 

Vad jag däremot förstod, utan några som helst problem faktiskt eftersom jag var en elvaårig skitunge med hybris, var att jag behövde skriva min egen American Psycho. Så dagen efter att jag hade läst de tjugo sidorna våld och snusk satte jag mig vid skoldatorn och tillsammans med en kompis slog jag ut det första kapitlet till En seriemördares dagbok. Boken skulle bli en dagboksroman -- som titeln antyder -- där läsaren under ett år får följa en seriemördares liv och vardag, med allt vad det innebär. Tyvärr var den skriven av två elvaåringar med en i absolut bästa fall sviktande verklighetsuppfattning -- i värsta fall en helt jävla obefintlig sådan -- och en fullständig avsaknad av den självdistans man behöver för att kunna skriva den sortens bok, så resultatet blev milt sagt katastrofalt. Varje dag innehöll ett mord, det ena mer praktiskt ogenomförbart och rentav fysiskt omöjligt än det andra. Redan första januari -- för vilken författare börjar inte sin dagboksroman den första januari bara för att visa att det är början? -- hade huvudpersonen dränkt sin son i vasken, strypt sin dotter med telefonsladden och sågat huvudet av sin fru med en fogsvans.

 

Ibland när jag går igenom mina gamla berättelser i huvudet undrar jag hur i helvete jag aldrig fick problem för skiten jag skrev på skoltid. Och tro inte att det här skrevs i hemlighet heller. För poängen var att chocka, för det var så långt jag hade förstått American Psycho. Den var chockerande, därför var det roligt. Att det chockerande inte var våldsbeskrivningarna i sig, utan att Patrick Bateman beskriver dem med exakt samma tonläge som han har när han recenserar musik eller beskriver vad han åt till frukost eller vad folk har på sig, hade jag emellertid missat. För mig handlade det bara om att chockera. Så vi gjorde allt för att chocka. Det finns en sekvens jag förmodligen kommer minnas på dödsbädden, där seriemördaren slår ihjäl en hockeyspelare med ett par skridskor medan han sjunger på en egenskriven låt jag fortfarande minns melodin, om inte texten, till. Den enda anledningen att jag kom undan utan så mycket som en tillsägelse var förmodligen för att morden var så urspårade att det inte fanns en chans i helvete att någon kunde tro att vi tog det på allvar.

 

En seriemördares dagbok var en i grunden dålig idé. Den borde aldrig ha skrivits och de ovanstående tre styckena har skrivits och skrivits om oräkneliga gånger under den senaste timmen, bara för att jag, varje gång jag börjar bli klar med att beskriva den, skäms så mycket att jag raderar allt i hopp om att hitta ett annat ämne, bara för att slippa erkänna att jag faktiskt försökte skriva den där jävla boken. Men även om det var en dålig idé, även om den bara skrevs för att chocka och även om den uppenbarligen inte blev särskilt chockerande eftersom vi bara blev tillåtna att fortsätta tills vi tröttnade, är jag ändå glad att jag försökte. För även om det var en dålig idé så ...

 

Är det ändå inte en ganska jävla bra idé?

 

Missförstå mig inte, En seriemördares dagbok är och förblir ett haveri. Men den är ett haveri därför att den skrevs av en elvaåring som bara ville chockera. Det var en dålig idé för en elvaåring. Det var en dålig idé även när jag var arton och fick för mig att pröva skriva den igen, för att det fanns något med den grundläggande idén som tilltalade mig. Kanske är det en dålig idé för mig nu när jag börjar närma mig tjugosex och ännu en gång börjar känna att jag lockas alltmer av att faktiskt försöka skriva om den där boken. Skriva den rätt. Göra den till en bra idé.

 

För sanningen är enkel, alla idéer är jävligt dåliga idéer. Boken jag skriver på nu började med idén "Vad skulle hända om en sjuttonåring började sälja sin Concerta till sina klasskamrater?" Boken jag skrev innan det började bara med en mening som dök upp i mitt huvud från ingenstans ("Vad den här staden behöver är ett gammalt hederligt seriemord") och att jag råkade se ett avsnitt av QI där de pratade om Lichtenbergmönster. Så det fick bli den första repliken, och huvudpersonens bakgrund var helt plötsligt att hon blev träffad av blixten när hon var barn. Resten av boken växte fram ur den, ärligt talat riktigt jävla usla, idén.

 

Boken som har kommit att bli min vita val, den som jag har skrivit och skrivit om fler gånger än jag vill erkänna, började bara med en bild i huvudet. En ung man, på ett flygplan någonstans, med näsblod. Det var allt. Inte mer. Utifrån den dåliga idén växte resten av boken fram. Den är fortfarande inte mer än en dålig idé, utkast efter utkast som jag aldrig har lyckats ro i hamn och som jag med jämna mellanrum återvänder till för att skriva om igen. Men den börjar närma sig. Sakta men säkert lägger jag pusslet, och efter sju år tror jag att jag faktiskt börjar närma mig ett resultat jag kan känna mig nöjd med.

 

Det är dåliga idéer som blir bra böcker. Därför att det finns något där som går att rädda. Därför att det bara är dåliga idéer för att alla idéer är dåliga idéer för så länge som det är en idé du har i huvudet kommer du aldrig att kunna se helheten.

 

Bra idéer är dödfödda. Människor med bra idéer är de som tjatar om att de har en idé utan att någonsin skriva ett ord. De som vill skriva, som ska skriva sin bok en dag. För de har en bra idé. Men de behöver aldrig skriva den där boken, ingen dag alls behöver de faktiskt sätta sig ner och snygga till idén tills den blir en bok, därför att redan vid födseln var den en bra idé. Den är fullkomlig. Det behövs inget mer.

 

Släng aldrig dina dåliga idéer. Skäms över dem, äcklas av dem, dölj dem för alla du känner, men bär dem alltid med dig. För en dag kommer din första riktigt dåliga idé att bli en riktigt jävla bra bok.

 

För ärligt talat är American Psycho faktiskt en jävligt dålig idé.

 

/Kim