För det är en intressant fråga. Vill man ha ett jobb som till exempel kommunikatör så söker man det jobbet, kanske går man en utbildning innan och bygger upp ett portfolio.
Vill man jobba som ekonom så gäller samma premiss.

 

Vill man bli författare så kan man absolut gå en utbildning, lära sig om hur man skriver. Men sen finns det inget jobb att söka. Här fastnar en del. Kim skrev om det igår (kika inlägget nedan), att det finns en hel hög med människor som har bra idéer till böcker men som inte tar sig tiden.

 

För författarskapet är inte som vilket annat jobb som helst, ditt cv som du skickar in är inte en sida långt och följs av ett personligt brev. Det du behöver ha är ett helt bokmanus, helst så felfritt som möjligt. En idé som du redan har utforskat och blivit någorlunda klar med, så klar som du kan bli. Tillsammans med den så behöver du ha ett följebrev och det finns lika många "how-to"-guider på hur man skriver det som det gör med cv:n. Du ska ha med varför manuset är viktigt för dig samt för läsaren, vem du är som författare och hur du ser på framtiden, om du har någon egen marknadsföringskanal och om du skrivit något innan och så vidare. Och kan du inte sälja dig själv så kan du dra åt helvete, som Kristoffer Appelquist säger i framgångspodden.

 

Gott så, istället för 2000 ord som det krävs för ett "vanligt" jobb så arbetar författaren med mellan 50 000 och 100 000 ord i sin första ansökning. 50 000 är minimikravet för att det ska räknas som en roman, inte över 100 000 är rådet för en debutant, man har nämligen mindre tålamod med debuterande författare så deras böcker bör inte vara allt för långa.

 

Men FY FAN VAD HÄRLIGT när man har de där femtio till hundratusen orden och kan skicka iväg det till förlaget. Då är man ju klar! Dags för samarbetet med förlaget att börja.

 

nej nej. vänta lite, stopp.

 

Ett större förlag i Sverige får in ungefär tusen nya författares manus per år. I snitt så accepteras ett av dessa tusen. Sannolikheten att det första manuset du någonsin skriver kommer att bli antaget är inte jättehögt. Inte ens lite högt, sannolikheten är rätt låg.

 

Fun fact: Stephen Kings första publicerade roman var "Carrie". Efter att ha skrivit halva så kastade han manuset i soporna. Hans fru hittade den, tog upp den ur soporna och sa åt honom att skriva klart den.

Det var alltså inte den första bok han skrev. Inte heller den första han skickade in till ett förlag.
Kim skriver i inlägget nedan om hur hen och en vän skrev någon form av "Seriemördares dagbok" i skolan och att det var tämligen märkligt att ingen kom på dem och sa stopp. Stephen King gjorde detsamma men han blev stoppad, och hotad om avstängning. Han spenderade en stor del av sitt liv med att skämmas över vad han skriver om eftersom han skriver om "äckliga" saker. Men det hindrar honom inte från att göra det.

 

Okej. Så man skriver en bok på kvällar och helger, helst i smyg för det har man fått lära sig är bäst. Sen skickas manuset in och blir refuserat. Vad händer sen? Ger man upp då?

Bodil Malmsten sa i en intervju som jag tappat bort men minns "Skriva gör man inte för att det är kul, ett liv som författare har man för att man inte har något annat val".

 

Va ledsen, ta ett djupt andetag och sen är det dags igen. Manuset du har, kan det skrivas om? Har du en ny idé, skriv på den. Skriv krönikor, skrivövningar, blogga och anteckna i telefonen. Skriv skriv skriv. Och här kommer mitt svar på frågan:

 

 

Enkla svaret är ändå nej. För om jag ville känna mig nöjd så skulle jag söka ett "vanligt" jobb. Då skulle jag inte tycka att det var värt det. Allt hårt slit för att känna sig nöjd. Inget ont mot ett "vanligt" jobb, älskar mitt kommunikatörsyrke även om jag för stunden har en paus. Som kommunikatör kan jag ta nöjd, där är nöjd en bra dag.

 

Som författare, när jag har skrivit ett kapitel som blev bra, när jag har fått till den där lilla detaljen som pekar mot en händelse som hände femtio sidor tidigare och får hela det kapitlet att ses i ett nytt ljus. När jag tycker att jag får fram det budskapet som jag har. Då känner jag mig inte nöjd. Då känner jag mig bäst i hela jävla världen, som jag tänker mig att det känns att ta droger, som det känns när bebisen efter flera timmars värkarbete plötsligt läggs upp på bröstet.

 

Några dagar senare kan jag gå tillbaka, läsa samma kapitel, se att det inte håller och ta bort hela skiten. Känna mig sämst och ifrågasätta allt.

 

Det är författarskapet för mig, sällan är jag nöjd men ofta är jag missnöjd. En perfekt blandning av hybris och självhat. Och en riktig envishet, annars går det inte. Ett manus på tusen släpps igenom, om det är förlagsvägen du vill gå (de två mest sålda böckerna 2015 var självpubliserade), så när du får din refusering så är det okej att bli ledsen, men om du vill nå fram så är det inte okej att ge upp.