"Berättare" del 2
Första delen finns här.
 
Del 2
 
Vår protagonist, vår älskade tjej som är lätt att tycka om, hon har på sig en grön militärjacka, trasig i sömmarna, och ett par slitna jeans. De är inte köpta i det tillståndet, men många tror att de är det, för ingen skulle väl faktiskt springa runt i jeans som var så slitna? Båda knäna är blottade, den ena bakfickan har börjat slitas upp och hänger nu från flickans bak, likt ett halvintresserat hundöra. Men hon gillar jeansen, trots alla hål och sömmar som har börjat rivas upp, och trots att hon har råkat trampa på benens kantsömmar med hälen lite för många gånger, och att de nu har slitits upp och hänger från jeansen i trådar som brukade vara vita och jeansblåa, men som nu mest bara är gråa av att ha trampats i grus och lera och smuts så många gånger. Men det är vad det är, om man frågar henne. De är snygga och sköna i alla fall, även om de inte sitter särskilt bra på henne, varför hon alltid måste stanna upp efter några steg för att dra upp byxorna. Någonting som hennes vänner brukade störa sig på, men nu har lärt sig leva med. Skulle man testa vännerna idag skulle de veta precis hur många steg som krävs, och det händer att de till och med stannar upp innan hon själv gör det, för att de vet att det är dags.
 
I flera år efter ikväll kommer de fortfarande stanna upp ibland för att hon ska kunna dra upp byxorna, innan de ännu en gång påminns om att hon inte längre finns hos dem. Det är såna detaljer som aldrig försvinner. De sitter i musklerna, de är invävda i ens DNA, och de släpper aldrig taget. Ett musikstycke som alltid får dig att gråta, trots att du inte längre minns varför. De exakta rörelserna för att lösa en Rubiks Kub. Eller din nära vän som alltid måste dra upp byxorna.
 
Och vår protagonist gillar sina byxor. Och sin militärjacka. Och sitt länkarmband som hon aldrig tar av sig, och den där tungpiercingen som hon inte har än men som hon ska fixa när hon blir arton och hennes mamma inte längre kan stoppa henne. Och tatueringen hon ska göra i samband med piercingen. Hon vet inte vad det ska vara än, eller var den ska sitta, men hon vet att hon ska tatuera sig. Inte något stort, eller på en plats som syns. Bara något. Bara något som hon alltid kommer bära med sig, vad som än händer. Som kommer sitta där med henne livet ut, en stund in i döden tills kroppen har förmultnat. Något som hon kan se på i framtiden för att tänka, ”Fan vad dum jag var” eller, ”Jag saknar den tiden” eller, ”Satan vad roligt vi hade” eller någon av de andra tusentals klichéerna man ska tänka när man ser tillbaka på sin ungdom.
 
Tankar som man tar för givet att man kommer få tänka en gång i framtiden.
 
Och hon tar mycket för givet. Men det är okej. Hon är fjorton, fyller femton om tre dagar, och är därmed i en perfekt ålder för att ta saker för givet. Hon ska inte behöva leva under antagandet att allt kan tas ifrån henne i ett ögonblick av ren skräck. Även i dessa situationer, då det faktiskt är vad som kommer hända. Att ta saker för givet innebär att man finner trygghet i sin tillvaro. Det är en positiv egenskap att kunna finna trygghet, för världen tycks så ofta kämpa för att vi ska känna oss otrygga. En trend som jag, som er ödmjuke berättare, tyvärr också bidrar till i den här novellen. Men att ta saker för givet är att trotsa det, att säga att trots all skit tänker jag finna trygghet i de bra sakerna i mitt liv. Och kanske gör det att fallet blir högre, att smällen blir hårdare, när de saker man finner trygghet i tas ifrån en, men det gör det inte sämre, inte mindre viktigt, att ändå kunna ta dem för givet.
 
Saker som det där leendet från den söta tjejen i klassen, hon som man ibland faktiskt tror besvarar ens känslor. Eller ett halvhårt slag på armen från en syster. Eller ett kvävt skratt från en vän som inte är helt beredd att erkänna att vad man sa faktiskt var roligt.
 
Det är även okej att ta för givet att man alltid ska kunna le mot den där tjejen med lite krokiga tänder och militärjacka, hon som alltid blir generad när man pratar med henne. Eller att man ska kunna slå sin lillasyster halvhårt på armen när hon säger någonting korkat, eller spydigt. Eller att man alltid ska kunna kväva ett skratt, när en nära vän säger någonting som inte riktigt är okej, men som man motvilligt måste erkänna faktiskt var roligt.
 
Vi har tur, kära läsare. För oss finns vår protagonist alltid här. När ni når slutet av novellen kan ni bläddra tillbaka till början, låtsas att vad som hände inte hände och kanske hoppas på att jag berättar den annorlunda nästa gång ni läser. För oss är hon odödlig, även om hennes odödlighet också gör att hon måste dö på nytt varje gång ni läser novellen, varje gång någon läser den för första gången. Vi får lära känna henne gång på gång på gång på gång. Mötas igen i busskuren. Vi ser henne, men hon ser inte oss.
 
För hennes vänner, för hennes familj, för henne själv, är och förblir hon fullständigt dödlig. Och om bara några stycken kommer vi att nå scenen där hon dör. Jag varnar er nu, kära läsare, läs vidare om ni vill men det kommer att hända. Och väljer ni att inte göra det kommer det, som jag sagt, ändå att hända. Novellen är skriven med eller utan din assistans.
 
Men jag vill ha sällskap. För utan er, kära läsare, är mitt syfte som berättare helt försvunnet. Utan er finns här bara jag och tjejen, fast i en evig cirkel där jag vet allt som kommer hända henne utan att jag kan göra något för att stoppa det från att hända. Utan att jag ens får bry mig om vad som händer. Det enda jag får göra är att berätta, fortsätta berätta, aldrig sluta berätta. Gång på gång dör tjejen, gång på gång berättar jag. Och aldrig får jag ändra på detaljerna, aldrig får jag ens göra slaget lättare genom att lova er, kära läsare, att hon kommer att vara tillfreds när hon dör. För det kommer hon inte. Hon kommer vara rädd. In i sista ögonblicket kommer hon att vara paniskt rädd. Hon kommer dra ett sista, brännande andetag, ett försök till ett skrik som aldrig når ut, och innan luften ens har lämnat hennes lungor kommer hon att vara borta.
 
Det är min skyldighet att berätta det och jag accepterar uppgiften utan att beklaga mig. Det enda jag begär för besväret är lite sällskap.
 
Ännu har hon tjugosju minuter kvar i livet. Och det tar mig emot att behöva säga det här, men om elva minuter kommer hon att bli tvingad att ha sex för första gången. Och arton minuter efter att våldtäkten och misshandeln har börjat drar hon sitt sista andetag. Det sista hon hör är sin egen gråt och de alltmer avlägsna skratten från de som orsakade hennes död. Under natten kommer hennes mobil att vibrera och vibrera utan att hon kan svara.
 
Det första samtalet kommer klockan tolv. En kvart efter att hon har dött. Det är hennes mamma som ringer. Hon har vaknat och gått upp för att kolla så att hennes dotter har kommit hem och när hon ser att hon inte ligger i sin säng blir mamman först arg. Men när dottern sedan inte svarar blir ilskan till rädsla. Sedan ångest. Sedan panik. Samtal efter samtal går obesvarade. Hon väcker tjejens pappa som först försöker lugna henne, men som hela tiden har den där gnagande känslan i bakhuvudet. Något är fel. Deras dotter svarar alltid, hon kommer alltid hem när hon säger att hon ska göra det. Om något är hon snarare provocerande lätthanterlig. De turas om att ringa dottern men hon svarar aldrig, och de börjar bli oroliga på riktigt. Pappan ska just ringa polisen från sin mobil när systern kommer ner från sitt rum, gnuggar sömnen ur ögonen bara för syns skull, trots att hon har legat vaken hela natten och sett på en av alla de TV-serier hon följer. Vi vet vad som följer. Hon skrattar bort föräldrarnas oro, men håller sig ändå vaken med dem. Kanske känner hon på sig att någonting inte riktigt står rätt till, kanske vill hon bara inte lämna dem ensamma. Hon lugnar sin pappa, berättar för honom att det inte är någon fara, de behöver inte ringa polisen än, hon är inte försvunnen, hon har bara inte kommit hem. Hon kramar sin mamma, säger med ett leende att hon ju också kom hem sent om nätterna, ibland kom hon aldrig hem.
 
Hon säger, ”Hon har bara råkat somna hemma hos någon.”
 
Hon säger, ”Det är ingen fara.”
 
Och hon fortsätter betrygga dem hela natten, vaka över dem, upprepa samma fraser som om de vore mantran, ända tills solen går upp och hon ändå måste erkänna för sig själv att hon börjar känna sig lite orolig. För hon vet någonstans att hennes syster inte är den hon var. Hennes syster är inte ute hela nätterna. Hade hon varit det så skulle hon också vara den som ringde för att berätta det innan föräldrarna somnade. När hemtelefonen väl ringer, tidigt på morgonen, är det den äldsta dottern som svarar, irriterad och redo att skälla ut sin syster, skulle det vara hon som ringer, för att hon har hållit hela familjen vaken. Och ett ögonblick senare raserar hela hennes värld samman.
 
Men än så länge har vår protagonists mobil inte ringt en enda gång. Ännu sitter hon i busshållplatsen och väntar på en buss som har blivit försenad av orsaker jag inte känner till, och ännu ligger föräldrarna och sover lugnt och systern ligger på sitt rum på övervåningen och ser på sin TV-serie. Allt är okej än så länge, precis som det ska vara. Och det finns fortfarande en chans att ingenting kommer hända.
 
Men det kommer det.
 
Avslut kommer ...