Ännu ett inlägg om självkritik (eller: Det är inte farligt att vara dålig)
Det är inte farligt att vara dålig. Jag vet att vi inte vill erkänna för oss själva när vi är dåliga och som lärare ska jag helst avsky ordet fullt ut och använda mig av termer som "utvecklingsområden" eller "teoretiska svårigheter" istället för att rakt ut säga att någon eller någonting är dåligt, och i min yrkesroll gör jag det också, varje jävla dag, men här vill jag i alla fall vara tydlig med att det inte finns någonting farligt med att vara dålig. Att inte nå upp till sin fulla potential. Att ha "utvecklingsområden" som det känns som man aldrig utvecklas inom. Det är okej. Du behöver inte må dåligt bara för att du är dålig. För det är inte farligt.
 
När jag ser tillbaka på majoriteten av mina böcker tycker jag att de är dåliga. Ju längre ifrån en bok jag kommer desto tydligare blir dess svagheter. Karaktärer som inte riktigt når hela vägen fram, en berättarröst som blir tradig efter de första sextio sidorna, protagonister som inte är sympatiska men inte heller intressanta nog för att väga upp för det. Och det är inte lätt. Att se tillbaka på ett konstverk som man verkligen trodde på när man skapade det och endast kunna se bristerna är inte roligt. Det finns inget charmigt i det. Det gör mig inte glad. Ändå gör jag det. Konsekvent. Om och om igen läser jag mina egna böcker, går igenom dem, hittar fler misstag för varje gång jag läser om en sida. Och det vrider sig i magen på mig när jag kommer ihåg att jag tyckte att det var bra. För det är det inte. Det är dåligt, och det suger att det är dåligt, men det är inte farligt.
 
Min senaste bok, Happy Slapping, började jag skriva på för ganska exakt tre år sedan, innan min skrivblockering slog till på riktigt. Den skrevs på några månader mellan våren och hösten 2015, om jag minns rätt. Framåt vintern skrev jag det sista ordet. När jag läser om den idag tycker jag fortfarande att den är bra. Skämten får mig att skratta, den egentligen osympatiska huvudpersonen lurar mig att sympatisera med henne, berättarerrösten är konsekvent och intressant och strukturen är unik nog för att intrigen, trots att den egentligen är ganska svag, ska vara spännande. Men trots att den är bra har jag, på senaste tiden, börjat lägga märke till allt fler misstag som jag gör. Strukturen är bra, men det borde finnas ett kapitel före det första som visar vad vi rör oss mot. Den efterkonstruerade prologen, som jag skrev in just för att fylla det syftet och som jag när jag skrev den var stolt över, faller idag platt för att den blir ett brott mot den annars konsekventa berättarrösten. Kanske borde jag ha tonat ner kaptilet där jag ingående beskriver hur en av karaktärerna, som tidigare jobbade på bårhus, tog betalt av efterlevande för att de skulle få ligga med sina bortgångna vänner, förälskelser, familjemedlemmar. Kanske borde masskjutningen, som idag ligger i mitten av boken, istället ha varit dess klimax. Kanske måste jag fixa till språket lite. Och när jag får dessa insikter börjar jag känna klumpen i magen igen, för jag börjar oroa mig för att jag en dag i framtiden ska se tillbaka på Happy Slapping och tycka att den är dålig. Och jag vill inte att den ska vara dålig. Så jag måste hela tiden påminna mig själv att det inte är farligt.
 
Det finns en framtid där jag kommer se tillbaka på mitt nuvarande manusutkast och känna samma sak. Det finns en alternativ framtid där det kommer bli den första boken jag skriver som jag livet ut kan säga är bra. Jag vet inte vilken som stämmer men om jag ska vara ärlig tror jag mer på den första framtiden, där jag om tre eller fyra eller fem eller sex år läser om den och tänker, Hur kunde jag tycka att det där var en bra idé? Vad tänkte jag egentligen?! En dag kommer jag förmodligen tycka att den är dålig. Och den dagen kommer jag behöva påminna mig själv på nytt. Det är inte farligt.
 
Det är inte farligt att vara dålig har fått bli mitt mantra. Det är ett sätt för mig att hålla kvar vid förnuftet. Att inte ta bort allt jag någonsin skrivit i ren trots, flytta ut i skogen, skrika Förlåt! rakt i ansiktet på alla människor jag någonsin tvingat läsa mina böcker. Det här är hur jag klarar av att vara självkritisk så till den milda grad att jag ibland vill tända eld på min dator bara för att det skulle säkerställa att ingen någonsin läste alla de utkast inte ens Nathalia har fått läsa. Det är mitt sätt att inte bli galen när jag känner att allt jag gör blir fel. När jag helt enkelt inte kan vara bra. För det är inte farligt att vara dålig.
 
Min självkritik är någonting jag och Nathalia har diskuterat intensivt. Enligt henne är jag för hård mot mig själv och hon menar att när jag framställer mig som dålig kommer mina läsare att dela min ståndpunkt. Du är vem du framstår som att vara. Och när det enda ni hör från mig är att jag är dålig kommer ni övertalas att hålla med. Och kanske har hon rätt, förmodligen har hon det, på grund av att det är hennes spetskompetens är hon fan så mycket bättre än jag på att veta vad som går hem hos en publik; kanske kommer ingen våga tycka om mina böcker när jag, några år senare, själv inte kan tycka om dem. Därför tänker jag tala klarspråk nu och säga att jag älskar varenda bok jag någonsin har skrivit från djupet av mitt hjärta. De är skräp, knappt sammanhållna i sömmarna, med karaktärer som jag inte skulle vilja veta av om jag så fick betalt för det, men jag älskar dem förbehållslöst. För utan dem skulle jag aldrig ha tagit mig dit jag är nu. Utan mina misstag skulle jag aldrig ha blivit bra.
 
Min första bok heter Sex, Film och Cigaretter. Det är boken jag nästan alltid räknar bort när någon frågar hur många böcker jag skrivit. Den är dålig. Det är en bok om tjugotreåringar skriven av en trettonåring, med en trettonårings förståelse av vuxenvärlden. Det är också en rip-off av Nick Hornbys High Fidelity, med en del bitar stulna från filmatiseringen av Irvine Welshs Trainspotting och dess uppföljare -- ännu inte filmatiserad -- Porno. Men om jag aldrig hade skrivit Sex, Film och Cigaretter hade jag aldrig skapat karaktären Jakob, som är bror till Johan, en av huvudkaraktärerna i min självpublicerade bok som jag har berättat om tidigare. Och i min självpublicerade bok skapade jag karaktären Joanna -- ifrågasätt inte varför alla mina karaktärer i tonåren tycktes börja på J, det kommer bara göra er galna -- som har en viktig roll i den nästföljande På Londons Gator, i vilken jag för första gången på allvar började tänja på gränserna dels i vad jag valde att skriva om men också i hur jag valde att skriva det. På Londons Gator var första gången jag experimenterade med struktur, och tack vare det experimentet skrev jag 12 Timmar, en bok som utspelade sig under just tolv timmar, där varje kapitel var ett klockslag och där handlingen slungade oss mellan filosofiska diskussioner, droger som förflyttade karaktärer i tid och rum, gruppsex och en kamp mellan två gudaväsen som hade beslutat sig för att göra Stockholm till en spelplan.
 
12 Timmar var, för att den försökte för mycket, lite av en katastrof. Men det är okej, för om jag inte hade skrivit den hade jag inte förstått att vissa idéer helt enkelt inte funkar för vissa handlingar. Intrigen som sådan -- en protagonist i tjugoårsåldern får ett erbjudande av en tjej med falsk identitet att följa henne under en kväll då hon lovar att förändra hela hans liv -- är ganska banal och hade jag låtit resten av boken lika banal som den hade jag aldrig fått se vad som händer när man försöker på tok för mycket på en och samma gång. Och hade jag inte börjat experimentera med strukturer hade jag aldrig skrivit Happy Slapping, min mest experimentiella bok hittills, och också den enda som jag än idag tycker är en genuint bra bok, trots och kanske lite på grund av dess brister.
 
Allting jag har skrivit har tagit mig hit. Varje gång jag har misslyckats har jag blivit bättre. Hade jag inte skrivit en bok om tjugotreåringar -- enligt mig då den ultimata åldern, något mitt nu snart tjugosexåriga jag som börjar se fram emot trettio, tycker är hysteriskt roligt -- när jag var tretton skulle jag aldrig ha nått den punkten då jag till slut kunde skriva Happy Slapping. Därför ser jag inte heller några problem med att erkänna för mig själv och för er att Sex, Film och Cigaretter är en jävla skitbok som jag, om den inte hade försvunnit med åren, gladeligen skulle ladda upp på den här bloggen för att alla skulle få samma chans som jag att göra narr av den. För att den är så dålig som den är hjälpte mig att bli bra.
 
Och kanske, om några år, kommer Happy Slapping inte vara mer än ett steg på vägen. Och den dagen kommer jag fortfarande älska den förbehållslöst.
 
För det är inte farligt att vara dålig. Det är en förutsättning för att någonsin kunna bli bra.
 
Allt gott.

/Kim