Det luktar lite bränt, troligtvis av friktionen från när flera hundra kilo förflyttades mot den ljusgrå plastmattan. Flickvännen tittar mot Alexandra.
”Det där var ju helt sjukt, såg du?” säger hon.
”Ja, trodde att de där satt fast som berget”
”Kom hit får du se, finns massa gamla papper här”, svarar tjejen som heter Tine men alla kallar Clementine. Hon pekar med handen mot platsen bredvid hennes. Alexandra rycks med och går bort till dem. Precis då kommer en lärare runt hörnet. Läraren har inte hört eller inte reflekterat över smällen, det är ju en skola trots allt, höga ljud och smällar är inte ovanligt. Han stannar i chock när han ser förödelsen.
”Vad i helve...”, han stannar halvvägs igenom svordommen när han får syn på eleverna.
”Vad är det här?”, fortsätter han.
”Jag vet, visst är det sjukt, men coolt, verkar ha varit massa papper som glidit in under skåpen som kommit ut, hittade en kärlekslapp som är helt gulnad”, svarar Clementine.
”Har ni sett vem som gjort det här eller hur det gick till?”, svarar läraren och tittar på Clementine som skakar på huvudet. Han vänder sedan blicken och ser rakt på Alexandra. Hon brukar ju oftast sitta själv på rasten och hon har inga riktiga vänner att vara lojal mot, om hon sett något så kommer hon att säga det.
”Ingen aning, det var såhär när vi kom”, säger Alexandra och tittar läraren rakt i ögonen. Han stryker med ögonen över förödelsen och suckar. Sen vandrar han iväg mot lärarrummet för att rapportera om händelsen.
Resten av dagen är det en känsla av kaos i luften. Lektionen efter är helt inställd för de som hade saker i någon av skåpen, eleverna har fått påsar att lägga sina saker i temporärt. Eleverna är missnöjda.
”Vi kommer säkert aldrig få nya skåp på den här jäkla skitskolan, kommer få ha allt i plastpåsar hela året säkert. Är ju fortfarande en gurka fasttorkad i taket som ingen tagit ner sen förrförra årets nior hade matkrig”, säger nån irriterat. Alexandra bryr sig inte. Hon står och pratar med Clementine och hennes gäng. De är sammansvetsade i sin hemlighet. Hon vågar lägga sin blyghet åt sidan, allt är i undantagstillstånd, de har inga skåp och därmed inga egna skrymslen på skolan, lektionen är inställd och snart ska hon dö, hon kan lika gärna njuta av att tillhöra en stund till innan hon bleknar bort. Blir ett minne.

Efter skolans slut så glider hon med gänget ut ur skolan, de drar med henne som en självklarhet, inkluderar henne. De ska ner på stan och ta en glass i solen. Hon följer med, varför inte?
Hon äter glassen med god aptit och på kvällen så äter hon flera rostade mackor tillsammans med sin familj. Hon äter tills hon blir mätt. När man har varit hungrig riktigt länge så är man inte sugen på sötsaker, man är sugen på mat. För första gången så sörjer hon att det aldrig finns lagad mat hemma. Bebisen sover lugnt och efter kvällsmaten så smygkikar hon in på bebisens rum. Alla dessa leksaker. Hon ska försöka leka lite med bebisen de kommande dagarna, i några dagar ska hennes lillasyskon få ha en storasyster, i några veckor till.
Sommarlovet närmar sig och hon märker att hon börjar njuta av saker som hon innan inte brytt sig om. Inte allt, långt ifrån allt. En natt när hela familjen sover så smyger hon upp, hon har ännu inte börjat sova och kommer aldrig att börja. Hon går ut på balkongen och klättrar över räcket, sätter sig på taket. Ser ut över trädgården och andas in djupt. Njuter av den ljumma vinden och känslan av frihet som sänker sig över henne när hon sitter där. Hon sitter kvar länge innan hon återigen blir påmind om att hon är hon. Ensam, älskad men oälskad för den hon egentligen är, ingen känner henne. När hon ska klättra tillbaka in så vinglar hon till, månader och egentligen år av kass sömn gör att hon inte har samma reaktionsförmåga som andra. Bristen på sömn och bristen på näring. Mensen är tillbaka nu, hon äter lite mer de här sista dagarna och den här månaden har hon fått mens. Den kom redan när hon var elva men började utebli sporadiskt från att hon var tretton. Sporadiskt stämmer egentligen inte, den uteblev de månader hon mådde som sämst, när hon åt och sov som sämst. Hon får tag i räcket precis innan hon faller. Med hjärtat i halsgropen håller hon ett krampaktigt tag. Hon ser hur en av hennes mammas krukor, som hon ställt nära balkongräcket, faller mot marken och krossas ljudlöst i gräset.

Det är den tjugiosjätte juni. Dagen innan hon ska dö. Skolan är slut. Snart ska hon återförenas med sin pappa eller bara försvinna, hon vet inte vad hon tror. Vet inte längre vad hon vill, hon känner en fasa inför morgondagen. Inför vad som måste ske. Sedan dagen med skåpen har hon haft vänner i skolan, som har bett henne sitta vid samma bord, som har inkluderat. Inte som innan, när inkluderingen mest bestod i bristen på exkludering.
”Är det ledigt här?” ”Ja”, Hade ersatts mot ”Kom och sitt här, jag håller en stol åt dig”. Det är med ett visst vemod hon kommer lämna. Allt finns kvar i garderoben, flaskan med vodka och en förpackning av de starkaste värktabletterna, sömntabletter som hon snott en i taget från sin mamma och lite annat, vissa piller vet hon inte ens vad det är, har hon otur är det bara nån vitamin. Coctailen borde dock göra susen, även om det slinker med en vitamin. Hon vet redan att ingen i familjen ska vara hemma imorgon och att hennes mamma ska komma hem först, utan bebisen. Allt är som det ska. Hon får ett sms från Clementine och hoppar till av ljudet, hon är inte van vid att få sms, hennes mamma ringer jämt. *Tja, vi tänkte ta cyklarna och dra till en strand några kilometer utanför stan imorrn, ta med lite picknik, är du på? ;) *. Fan.
Hon bestämmer sig för att följa med. Hon bestämmer sig för att göra det för att hon vill, hon kan dö senare, det går att skjuta på döden om det finns något annat att göra som verkar kul resonerar hon, en sista utflykt.

Det är den tjugosjunde juni och inatt sov hon som en stock. Hon minns inte senast hon inte var uppe på natten och fixade med något. Hon är glad, uppfylld av att hon ska ut med kompisar. Kanske också lite uppfylld av att hon måste skjuta på sitt eget slut. När de kommer fram till stranden packar alla upp sin matsäck och de lägger den gemensamt på filten, som en plockbuffe för alla. Alex känner att det är härligt, att det är så fint att de vill dela med sig av allt och att hon får vara med, att hon vill gråta. Hon går ut i vattnet tillsammans med de andra men simmar ut lite längre. Hör de andra skratta och kasta med en badboll. Larva sig och springa runt. Fjorton, sommaren när man är hälften barn och hälften vuxen.
Alexandra doppar huvudet under vattnet, blåser ut luft ur sina lungor och känner hur hon sjunker ner i vattnet. Vatten omsluter henne och hon slår upp ögonen, ser absolut ingenting, sluter dem igen. Kanske är det såhär att vara död, kanske är det bara mörkt och kallt och svart och man får ingen chans att göra om och göra rätt. Hon känner att den del av henne som varit så inställd på att den tjugosjunde juni skulle bli hennes sista dag i livet rinner av henne. Hennes lott ska inte vara att dö, i sånt fall får livet självt komma och ta henne, hon tänker inte göra det själv. Hon vill upp, andas luft och kasta boll med sina vänner. Hon har vänner nu. För en månad sen sa hon hej till en främmande flicka på väg till skolan och sakta förändrades allt. Snällhet och kärlek födde mer, gav henne en törst på livet. Hon lämnar en del av sig själv där i vattnet, en del av sin smärta. Hon sparkar uppåt och bryter igenom vattenytan, drar in ett djupt andetag och simmar in.
Hon var bara borta några minuter från de andra men för henne var det ett helt liv. Snart sitter de på filten tillsammans,vatten droppar på deras mat och de delar på en flaska cola utan muggar. Nån får ett sms, säger att det är en fest ikväll och att de alla borde gå, som om det är en självklarhet att de alla alltid går.
”Men vi har ju inget att dricka?”, säger Clementine. Mitt emellan barn och vuxen, leker med en badboll och letar alkohol. Alexandra lyssnar medan de försöker komma på någon som kan köpa ut åt dem. Sen tar hon ett beslut, ett beslut som helt begraver den tjej som hon lämnade därute i vattnet.
”Jag har en flaska vodka hemma, vi kan ta den!”, säger hon med glad röst och känner i hela kroppen att det är rätt beslut. Hon tittar ut mot sjön och ser en imaginär bubbla stiga och explodera mot vattenytan, den sista luften går ur flickan i sjön. Och så är hon borta.