Ett inlägg om leda.
Skrivande kan vara mycket. Det kan vara helt fantastiskt givande, underhållande, roligt, spännande, ibland rentav skrämmande, och en av de bästa stunderna jag vet är när jag når den punkten då berättelsen jag skriver kommer så automatiskt och så självklart till mig att jag lyckas överraska mig själv med vad som händer härnäst. Det finns en anledning att jag väldigt sällan skriver efter en plan och det är just att jag tycker att det tar ut det organiska ur skrivande, tvingar en berättelse att följa en förbestämd mall istället för att vara ett enda stort kaos av händelser som man reder ut i redigeringen. När jag följer en förbestämd plan slutar jag överraska mig själv med vad som kommer hända härnäst.
 
Det finns dock ett adjektiv som jag nog aldrig tror att jag har sett det beskrivas med, men som jag tycker stämmer lika bra som de jag använde ovan. Nämligen tråkigt. Skrivande kan vara helt fantastiskt givande, underhållande, roligt, spännande och ibland rentav skrämmande, men det kan också vara fruktansvärt och själadödande tråkigt. Det kan vara att sitta i flera timmar och leta efter adverb som har råkat slinka igenom där de inte ska vara, försöka hitta den perfekta formuleringen för en beskrivning som du i huvudet ser så tydligt men inte kan få ner på papper, att bli distraherad av Youtube-videor du redan har sett fyra gånger för att du mentalt redan har skrivit färdigt dagens sidor, men bara måste få ner dem på pränt, och just nu känns Youtube fan mer lockande om du ska vara fullständigt ärlig mot dig själv.
 
Frustrationen som kommer med skrivblockering är en självklarhet, liksom frustrationen i att känna att hela ens ordkunskap försvinner just som man behöver den som mest. Du kan vara en vandrande ordbok, som perfekt kan dra alla definitioner ur huvudet så fort någon ber dig förklara vad ett ord betyder, men ändå helt tappa förmågan att formulera dig sekunden du behöver just det där, just det där jävla ordet som är så självklart att du vill kasta datorn genom fönstret för att du inte kan få fram det. Den frustrationen är vi alla väl bekanta med. Den fullständiga oförmågan att skriva när man som mest vill göra det.
 
Men ledan. Ledan som kommer när du sätter dig ner för att skriva men helt enkelt inte vill, för du har redan suttit på pendeln i över en timma och fått varenda formulering att gå i lås innan du ens sätter dig ner vid datorn. Den ledan pratas det aldrig om, trots att den är minst en lika stor del som alla andra adjektiv du kan använda för att beskriva skrivande. Du är redan klar, allt du behöver skriva har redan skrivits i huvudet, alla anteckningar som ska föras i förberedelse är redan i anteckningsblocket, varenda mening har skrivits och omarbetats tusen gånger i huvudet tills de är perfekta. Nu måste du bara få ner skiten i dokumentet. Och det är tråkigt. För du är redan klar. Du har gjort arbetet och måste bara låta dokumentet komma ifatt boken. Och det är så jävla tråkigt.
 
Att inte skriva efter någon tydlig plan, att låta karaktärerna vara sig själva och låta handlingen komma naturligt utifrån dem, och att föra så få anteckningar som möjligt och ha det mesta av bokens framtid som lösa trådar i huvudet som jag måste knyta ihop i dokumentet, är mitt sätt att stoppa ledan. Det är mitt sätt att se till att det inte blir tråkigt att skriva. För det är tråkigt emellanåt och det är okej. Det är okej att inte tycka att varje nytt ord är det mest spännande du någonsin har skrivit och det är okej att känna hopplöshet inför att du ska behöva skriva ner formuleringar du redan har skrivit i huvudet och det är okej att ibland välja Youtube eller Netflix eller kronisk onani framför skrivande. Det är okej att bortprioritera och komma med undflykter och att helt tappa greppet om vad du skriver på och börja skriva på någonting helt annat istället bara för att det är mer underhållande. Det är okej att vara uttråkad. För rätt vad det är skriver man den där meningen som lyckas överraska en. Från ingenstans skriver man någonting som avviker från planen, som gör att alla de där perfekta meningarna och alla lösa trådar du hade börjat knyta ihop i huvudet och det där slutet som du bara väntade på att få skriva ner på papper, måste omarbetas helt.
 
Helt plötsligt skriver man meningen som förstör alla ens planer och man måste börja se sin bok ur ett nytt perspektiv igen. Du har gjort dig själv till din egen läsare. Handlingen som du så noggrant hade planerat visar sig vara falsk, den funkar inte, för just den där enstaka meningen du skrev gjorde att hela boken tog en vändning du inte hade förutsett, och nu är det omöjligt att ta sig tillbaka.
 
Och helt plötsligt kan ledan fara åt helvete.
 
/Kim
 
P.S. Kan även här passa på att avslöja att den senate meningen jag skrev som helt förändrade en bok jag trodde att jag hade en tydlig bild av var, "När ingen annan ser oss häller vi blekmedel i bålen."
#1 - Anonym

Känner verkligen igen mig i att ha skrivit klart innan man sätter sig, och problemet med att man inte kan slökolla netflix medan man skriver, det går inte. Istället skriver man det tråkiga och det tar lång tid för allt ikring lockar. Gillar romamtiseringen av att bli sin egen läsare. Försöker du följa någon dramatisk kurva när du skriver?

Svar: Inte något jag gör medvetet, men har man spenderat ett helt liv läsande och skrivande tror jag att man automatiskt hittar en rytm som passar för en själv. Böcker är något friare än filmer, som följer en ganska strikt struktur, men även berättelser som bara är skrivna som delar av en helhet eller med brusten eller omkastad kronologi, tenderar till exempel att ha något slags framåtrörelse, för det är helt enkelt så vi är vana vid att berättelser ska se ut.
American Psycho har t.ex. nästan ingen handling, men istället får vi följa ett mentalt tillstånd som luckras upp alltmer under bokens gång, tills det urartar i fullständigt kaos. Less Than Zero, för att ta en annan bok av samma författare, är också svag på handling, men har lagt de grövsta scenerna i slutet av boken för att agera som något slags klimax trots att det egentligen inte är något mer än lösryckta utdrag ur en månad i L.A. Tror man automatiskt faller in i något liknande, om endast för att människor är naturliga berättare. Sedan finns det naturligtvis konstnärliga antiklimax och oknutna trådar man kan använda sig av, men i grund och botten följer nästan alla berättelser samma rytm, med olika avstånd mellan noterna.
skrivardoden.blogg.se